Jag ville ju se katedraler när jag kom till Barcelona - och katedraler fick jag se!
Det är folkets egen katedral, där fattiga människor samlat och skramlat och byggt.
Den ligger inklämd vid ett litet, litet torg, och först kände jag mig lite besviken, men när jag kom in så försvann den uppfattningen.
Den är magnifik!
Och har ni läst boken så vet ni att en madonnafigur har en central plats, och visst fanns hon där, madonnan.
Vacker, ung och lite vemodig.
Den var överdådig på alla sätt, svulstig liksom
Den var visserligen under en ganska omfattande renovering, men vi såg tillräckligt av den.
Det finns tydliga influenser från flera religioner här, och alldeles intill katedralen finns ett gammalt kloster.
Inne på klostergården promenerade de här nyfikna filurerna omkring och kikade på oss.
Naturligtvis var vi också vid
La sagrada Familia, men det var milslånga köer för att komma in, och tillbringa tid i långa köer ville vi inte så vi gick runt och tittade, och trängdes, från alla håll.
Det är verkligen ett märkligt bygge. På alla sätt.
Miljoner detaljer täcker hela byggnaden, som kanske aldrig blir färdig.
Tja, jag vet inte vad jag ska säga om Sagrada Familia mer än att den är märklig. Mycket märklig.
Den ligger också vid ett litet torg, och nedanför det stora och vackra fönstret var det full kommers på marknaden.
Fönstret är ett av världen största rosettfönster och var så pampigt.
Jag är inte säker på att fönstret nedan tillhörde Santa Maria del Pi, utan möjligen en byggnad intill för alla hus liksom tränger ihop sig och slåss om en liten yta. Slåss om en liten yta gör också duvorna. Har de tur får de ett eget litet krypin.
Jag kan inte låta bli att fascineras av allt arbete med dessa katedraler. Det finns mycket glädje, sorg, förtryck, klasskillnader och stolthet inmurat i väggarna. Tanken svindlar.
Vi tar helt enkelt och rundar av med en kopp kaffe och världens godaste giffel!