Delar av samma helhet

En mycket trevlig helg på Stufvenäs är över. Det var lika trevligt som vanligt att vara där och maten var precis lika utsökt som den brukar vara.

Det har sytts många meter de här dagarna och ett gäng sydde en hel stjärnhimmel tillsammans.

Var och en av dem får en liten bit av stjärnhimlen med sig hem.

Jag ville gärna visa K hur vackert det är runt Stufvenäs så vi gick en runda på förmiddagen.

Kalmarsund visade sig från sin allra vackraste sida och det var riktigt varmt och skönt i solen.

En bit söder om sandstranden finns en strand full av vackra stenar. 

En vit och en mörkt lila, två bitar av samma helhet.

På tal om bitar och helhet så började jag sy samman en väldigt mängd remsor till ett nytt lapptäcke. 

Alla remsorna är rester, 4,5 cm breda, från alla möjliga projekt jag sytt tidigare. Jag valde gröna, blå, lila och cerisefärgade remsor och fastän tygerna är väldigt olika och en del riktigt fula så passar de ändå tillsammans.

Alla är delar av samma helhet och jag tycker att det är så fint. 

En bård, vadd och baksida är allt som är kvar för att det ska bli en mysig filt. Jag behöver väl inte nämna att nyfikna nosar genast kollade in vad jag tänkte fotografera? Sånt är livet med katt.

Starksköra människor

Min kropp har protesterat mest hela dagen och varit värkig och bråkig. Jag tänkte att en promenad i det vackra vädret skulle trolla bort lite och det var en bra och skön medicin.

Vi gick i närområdet jag och maken och nu när vi fått upp ögonen för grottor så hittade vi några små som vi inte sett tidigare. 

Jag fascineras ofta av naturens samverkan mellan olika material, som här ett träd mellan bergknallar. 

Den här är ännu roligare. En sten invuxen och upplyft av ett träd. Hur går det till när naturen kommer på sina hyss? Helt underbart!

Ser ni foten? Maken kravlade sig in i en grottgång men jag vågade inte ens ta mig ner i bergsskrevan för då hade jag nog inte tagit mig upp igen. 

För övrigt så har jag läst. Läst och gråtit av igenkänning. Den här boken handlar på sätt och vis om mig. 

Maggan Hägglund och Doris Dahlin har skrivit "en överlevnadsbok för sensitivt begåvade" och jag är så glad för att jag fått den i mina händer! Jag har ju tidigare skrivit om andra böcker inom området med högkänsliga människor men ingen så lättillgänglig och rakt på sak som den här. Det märks verkligen att Maggan och Doris precis vet vad det handlar om eftersom de båda själva är, som de kallar det, starksköra.

Tror du, eller vet, att du är högkänslig så rekommenderar jag verkligen den här boken. Likaså om du delar livet med en som är det. Boken läser man på ett par kvällar.. 

"Du började kånka på andras bördor. Någon måste ju göra det."

Jag la några av mina bördor i skogen i dag. Där kan de stanna. 

Och jag går vidare.

Grottforskning och andra äventyr

Vi fann det vi sökte! 

Igår var vi ute i skogen, på jakt efter grottorna i Göljhult men eftersom vi bara visste var de fanns på ett ungefär så gick vi förbi dem flera gånger utan att veta att vi gjorde det. Tack vare snälla arbetskamrater med mer kunskaper så gick det bättre idag och - Wow! Vilka häftiga grottor.

Att hitta första ingången kändes både magiskt och spännande. 

Maken var mycket tuffare än jag och klättare genast ner i första grottan. Gångarna fortsatte åt minst två håll. 

Manhögt på en del ställen, kryphöjd på andra. 

Ficklampan i bakfickan fick jag aldrig ens fram på min lilla klättring. Så kan det gå när man ser världen genom en kameralins. Jag tog mig ner en bit men kände att det var tryggast att vända tillbaka mot ljuset. 

Att visa klippformationer på bild ger ett tämligen platt intryck. Tyvärr. 

Klippblocken stack fram här och där, åt alla håll och i alla former. Många var spetsiga på något sätt. 

En trappstegslik spricka lockade mig till sig.

Flera klippblock stöttade varandra och jag som är höjdrädd glömde då och då bort att vara rädd. 

Modiga kan åla sig ner i grottsystemen på flera ställen men vi nöjde oss med att kika ner. Det sägs att grottgångarna är upp till 180 meter. Hela labyrinter nere i marken! 

Jag är så glad att vi hittade dit och den medhavda lunchen smakade alldeles extra bra efter lite grottforskning.

Medan jag vilade mig lite efter äventyret stack maken iväg på en egen variant av äventyr - han köpte garn till mig! 

Sojagarn som för tillfället finns på Netto.

En hel korg fick jag och nu undrar han vad han gjort... köpt garn! Oj oj oj.

Stenrösen och kantareller

Mannen jag är gift med är inte särdeles intresserad av träd eller stenar, som jag är, men han gillar fåglar så vi packade ner kameran, kikare och fågelboken och åkte till Snäckedal som ligger några mil norr om Oskarshamn.

Om Snäckedal kan man bland annat läsa:

Är en ovanligt rik bronsåldersmiljö med stora skeppformiga stensättningar och ett stort antal rösen. Östersjön gick under bronsåldern (1800-500 f Kr) in hit. Längst in i viken låg en boplats, vilket visas av boplatsavfall i skärvstenshögarna. Det märkliga gravfältet innehåller 25 gravar och runt området finns ca 200 gravar utspridda. Storleken på de olika gravarna kan motsvara den sociala skiktningen i bronsålderssamhället. Rösen kan innehålla gravar för överstepräster eller hövdingar. Det största röset har en diameter på 24 m och en av de skeppsformiga stensättningarna är 40x7 m.

Det är storslaget! Helt otroligt! Vilken magnifik gravplats det varit - och fortfarande är. Efter 3000 år! Tanken svindlar.

En av de fyrkantiga stensättningarna som man tror symboliserar ett hus. 

Det största röset är verkligen pampigt. Cirka 3 meter högt och 21 meter i diameter. Undrar vad det var för en människa som fick sådan uppmärksamhet efter livet? Nog blir man nyfiken. 

Det här är den största skeppsformade stensättningen, med för och allt. Ca 40 meter lång.

I en sten finns 90 skålgropar. 90! Undrar varför... 

Visst är det vackert! Naturen leker. 

På mer än ett sätt.  

Kanske ett plåster hade varit på sin plats? 

Det finns frikostigt med naturens eget godis i Snäckedal, i alla fall så här års. 

Vi letade inte alls efter svamp, men de gick bara inte att undvika att hitta dem. Stora, fina, ljusgula och många men det är ingen idé att åka dit nu för när vi åkte hem kom fyra personer med tre stora korgar och stövlade iväg mycket målmedvetet. Att det var deras svampställe framgick tydligt.

Den här lille krabaten hade vi inga som helst planer på att plocka eller äta så han fick lugnt hoppa vidare. 

Men alltså, ett fyrkantigt hål?! Jag kan alldeles för lite om arkeologi men jag måste nog läsa på lite för den här platsen väcker så många frågor i mig. Är det här ett gammalt hål eller ett nytt? Jag, nyfiken? Tja, kanske lite...

Det är inte bara när man syr lapptäcken som man måste skarva ibland. Även naturen tar till en skarv då och då. 

Tummen upp? 

Visst ser det ut som blomkål? Och fraktaler. 

Hur det gick med makens fågelskåderi? Tja, han plockade kantareller när ha inte fick något spännande i kikaren. En underbar utflykt, och att semestra på hemmaplan är både billigt och spännande. När vi kom hem festade vi till det med smörstekt skogsguld. Lika gott som på restaurang. 

Efter middagen la jag mig inte på soffan utan började nåla det stora frost-täcket. 

Stort och tungt är det men jag hoppas få det quiltat under semestern för nu har jag nya idéer att ta itu med. Inspirerad av stenrösen och vackra lavar och mossor.

Bara att sätta igång!

Vem vet?

Ibland kan man känna sig överkörd. Nertryckt av inlandsisen på något sätt. Väldigt tillplattad och ganska fårad. 

Det gör ont och man letar frenetiskt efter något att hålla fast sig i. 

Något som ger lite trygghet och glädje, framtidshopp och tröst.

Kanske kan man hitta en nattviol som plötsligt växer och blommar där den aldrig vuxit förut?

Eller finns det tröst och trygghet hos det beständiga, som blommar på samma plats år efter år? 

Det gäller bara att se det? 

Eller är det bäst att tänka nytt och tvärtom? Som att sticka en bård på en virkad sjal i stället för det tidigare beprövade virka på en stickad sjal? 

Tja, vem vet? Inte jag.

Lång hållbarhet

Nu är vi hemma igen efter en mycket välbehövlig minisemester, för semester har det verkligen känts som. Hoppas våra fantastiska värdar också tycker det även om det är annorlunda att vara på hemmaplan än borta. Tack! Ni är bäst!

Väl uppkrupen i soffhörnet igen så konstaterar jag att jag kommit en bra bit på tröjan jag håller på med, mycket tack vare restiden.

Jag stickar i Sandnesgarn Mor Aase, 50% ull och 50% bomull. Så mjukt och skönt att sticka i. Nederkanten på tröjan ska bli rosa och lila har jag tänkt.

Allt annat än mjuka men oändligt mycket mer hållbara är runstenarna vi sett i helgen. Tyvärr kan jag inte läsa ett ord av vad som står på dem men jag tycker att de är fascinerande och vackra i sin enkelhet. Dåtidens bloggar kanske?

De två stenarna ovan finns utanför Gripsholms slott och de båda undre finns inmurade i sockeln i Strängnäs domkyrka. 

Att gå in och titta i Strängnäs domkyrka är kvar på min att besöka-lista för vi kom en liten stund efter stängningsdax tyvärr. En bra anledning att åka på nya utflykter!

Föresten så köpte jag lite nytt garn i Eskilstuna och hemma hade snälla och omtänksamma grannen tagit in vår post, ett stort kuvert med finfint tyg från Butik Annalunda, så nu ser jag glatt fram emot nästa vecka. Kanske en skaparvecka?