Fudge och nougat

Dagar som den här när det aldrig blir ljust är det svårt att se världen i färg men när jag hittade en liten rumpa i en stam tyckte jag att det var ganska kul. Jag funderade på vad det var för en liten filur som satt där inne i stammen och visade upp bakdelen så där utan att generas. 

Kanske var det helt enkelt en liten rumpnisse.

En liten sväng i skogen är bra grejer. 

Havet låg alldeles spegelblankt och det var så tyst att man hörde sina egna tankar. 

Nova älskar att titta ut över havet. Hon går inte i men hon står där, länge, och funderar och njuter, precis som vi. 

Nova en skön böna, lite dämpad idag dock efter att ha satt i sig en påse fudge igår och sviterna efter det. Fudge för en liten hund är inget vidare och det fick hon lära sig den hårda vägen.

Sötnosen!

I syrummet har nu nougatblocken sytts samman. Nästa steg är ett par bårder. 

Den yttersta bården ska bli brun tänker jag mig men den innersta ska tillföra lite färg.

En dag för avslut

Att lägga saker bakom sig för att gå vidare med nästa är nödvändigt ibland. Det kan vara både skönt och befriande, precis som sorgligt och tungt att avsluta saker. Andra saker, som stickningar, är bara roligt att avsluta och idag har jag avslutat två projekt. Mysteriesockorna Marit som Dödergök designat för Stickamera är nu ett helt par även om jag bara bjuder på en bild på den ena just nu. 

Jag är väldigt förtjust i mönstret till de här sockorna och stickar säkert ett par till. 

Jag har också maskat av sjalen jag började på förra sommaren.

Den ligger på tork och jag vill att den ska torka fort för jag ser verkligen fram emot att känna den över axlarna. Den är så mjuk att jag tror att den kommer kännas som ett par änglavingar mot huden. Uppgifter om garn och sånt kommer när jag tagit bilder på den färdiga sjalen.

För övrigt har det varit över 18 grader i vår lilla stad idag. Det var så varmt att jag fick skoskav på båda hälarna  när jag gick en sväng efter jobbet. Det är helt klart värt skoskav när det är så vackert väder i mitten på april.

Det är ren lyx att kunna gå på så vackra stigar!

Det är också ren lyx att få en så vacker fredagskväll.

Nästan som sommar.

Inte så snabb

Att avrunda dagen med en sväng i skogen är vardagslyx.

 Att avrunda dagen med att lyssna på havets rytande och fascineras av oändligt många grå nyanser är mer än vardagslyx. 

Den lilla promenaden gav mig energi att börja på Stickameras mysteriesocka. Första delen av mönstret släpptes idag och jag gillar det jag ser och är nyfiken på fortsättningen. 

Mina soffkompisar bryr sig inte om mina stickningar, i alla fall inte hela tiden. 

Fast de kan ändra sig på ett ögonblick. 

Så snabb är inte jag. 

Grått liksom

Vaknade du till dimma idag? Det gjorde jag. Världen var grå och kall och tyst.

Det dröjde inte många timmar förrän solen gjorde luften klar och himlen blå. Trots att solen värmde var trätopparna frostbenupna ganska länge. 

Det var så otroligt vackert. 

På en symester är det inte någon vila direkt och på förmiddagen idag var de fem kuddfodralen jag höll på med klara så när som på 10 meter handsömnad av kantremsa. De tio metrarna är fortfarande inte påbörjade. 

I stället lockade det att sätta rullkniven i tre nya tyger.

Nytt syprojekt eller inte, dagens promenad ville jag inte missa.

Vi gick genom högrest vacker Sörmlandsskog. 

Många små vårsolar log emot oss. 

De grå och rosa tygerna är nu en Resklara, ett mönster från Quiltbiten. Den var både lätt och rolig att sy. 

Ser ni flitens lampor som lyser i sysalen? Här händer det grejer.

Svängningar

Tänk, igår var det ösregn och storm. Idag har det varit varmt och solsken. Snabbt, snabbt kan det svänga i naturen. Jag är inte lika snabb i vändningarna men när jag kom hem i eftermiddags drog jag på mig jeans och gummistövlar och trött och less gick jag förbi badklipporna och in i skogen. Drygt en timme senare klev jag ut ur skogen, ut mot havet igen, då var jag mycket gladare och piggare än när jag gick in. Så visst kan även jag svänga snabbt! 

Man är aldrig ensam i skogen... Gnurf.

Vet ni vad - jag hittade massor av färgarsvamp! Den luktar ganska illa så den får ligga i färgargrytan ute på altanen till jag har tid att ta hand om den. Jag hoppas det blir snart!

Dagens ruta har uppfriskandets färg. 

Ahhh!

Skogens dubbla natur

Skog kan verkligen locka fram helt olika känslor. En del skog känns mörk, hotfull och det ser ut som om det lurar hemska saker bakom varje stubbe och sten. Kroppen blir spänd som en fiolsträng och minsta knak får hjärtat att rusa. Annan skog är ljuvligt välkomnande och lugnande. När man fyller lungorna i sådan skog så kan man nästan känna hur energin sugs in i varje cell i kroppen och man blir ett med hela naturen och bara vill le. En sådan skog var jag inne i idag.

Så luftigt, lätt och fantastiskt välkomnande. 

Mossan var mjuk som den skönaste matta och jag ville lägga mig på rygg och bara njuta av att se himlen skymta fram mellan trädtopparna men jag var en ordentlig vuxen och lät bli. Dumt.

Till och med de oätliga svamparna var vackra och som tagna ur Willy Wonkas godisskog.

En stunds paus i en sådan vacker skog var precis vad jag behövde idag för jag vaknade med migrän och hela dagen har jag kämpat med att hålla den värsta värken i schack med värktabletter.

Dages ruta är både migrän- och hotelltråkigt beigegrå. 

Jag hoppas på en bättre dag i morgon, med gladare och roligare färg.

Min pågående koftstickning fick följa med på resan. Den har legat en vecka i väntan på beslut om fortsättningen. 

Det verkar vara min grej att nästan sticka klart och sedan repa upp för att det är något jag inte riktigt gillar och den här gången tycker jag ärmhålen blev alldeles för djupa. Tänk att jag inte kan sluta sticka så fort jag känner att det inte blir bra utan fortsätter i någon slags tro om att jag ska gilla det efter ett tag.

Från en kofta med kropp och bara någon centimeter kvar på en ärm så ligger det nu ett ok och några nystan på hotellsängen.

Den här gången kommer det bli mycket bättre och jag har något att sysselsätta en hotelkväll med. Vilken tur att jag gillar att sticka!

Starksköra människor

Min kropp har protesterat mest hela dagen och varit värkig och bråkig. Jag tänkte att en promenad i det vackra vädret skulle trolla bort lite och det var en bra och skön medicin.

Vi gick i närområdet jag och maken och nu när vi fått upp ögonen för grottor så hittade vi några små som vi inte sett tidigare. 

Jag fascineras ofta av naturens samverkan mellan olika material, som här ett träd mellan bergknallar. 

Den här är ännu roligare. En sten invuxen och upplyft av ett träd. Hur går det till när naturen kommer på sina hyss? Helt underbart!

Ser ni foten? Maken kravlade sig in i en grottgång men jag vågade inte ens ta mig ner i bergsskrevan för då hade jag nog inte tagit mig upp igen. 

För övrigt så har jag läst. Läst och gråtit av igenkänning. Den här boken handlar på sätt och vis om mig. 

Maggan Hägglund och Doris Dahlin har skrivit "en överlevnadsbok för sensitivt begåvade" och jag är så glad för att jag fått den i mina händer! Jag har ju tidigare skrivit om andra böcker inom området med högkänsliga människor men ingen så lättillgänglig och rakt på sak som den här. Det märks verkligen att Maggan och Doris precis vet vad det handlar om eftersom de båda själva är, som de kallar det, starksköra.

Tror du, eller vet, att du är högkänslig så rekommenderar jag verkligen den här boken. Likaså om du delar livet med en som är det. Boken läser man på ett par kvällar.. 

"Du började kånka på andras bördor. Någon måste ju göra det."

Jag la några av mina bördor i skogen i dag. Där kan de stanna. 

Och jag går vidare.