Humlans blomsterbok

Jag har precis kommit hem från blåbärsskogen. Det blev en mugg full med blåbär som jag har tänkt äta till lunch. Men milda makter vad mycket blåbär det finns i år! Det är humlor man kan tacka för det är dessa fluffiga, brummande bollar som pollinerar blåbärsblommor. Det visste jag faktiskt inte. Inte förrän jag läste Humlans blomsterbok av Stefan Casta och Maj Fagerberg. En underbar bok som passar precis alla åldrar. Även vuxna med lite barnsinnet kvar. När man har läst klart boken då blir man lite visare, man förstår naturen (och framför allt humlorna) lite bättre. Njut av Stefans vackra, enkla språk och av Majs rara illustrationer. Bilden ovan är en av dessa. Jag har fått Majs tillstånd att publicera den.

Vill ni ser mer av Majs vackra skapelser? 

Besök hennes hemsida: www.majfagerberg.se    

Stefans hemsida: www.stefancasta.com

Så fort jag har läst den bokhögen som tornar upp sig på mitt skrivbord

då ska jag ge mig på hans naturböcker!

Och Humlans blomsterbok kan ni köpa bl annat hos Adlibris.

Marley och jag

Marley och jag. En bok som länge har fått stå i bokhyllan och vänta på att bli läst. För jag visste att hunden Marley skulle dö på slutet. Jag kunde inte läsa om något djur som dör medan Nosan var vid livet. Livet som skulle ta slut i vilket ögonblick som helst. Det visste vi. Nu, när Nosan är död, då har jag inget mer att frukta. Jag har läst Marley och jag. En finare kärleksförklaring till en hund än den här boken finns inte. Jag njöt av varje kapitel men när jag läste de sista sidorna fick jag låsa in mig i badrummet. Fylla badkaret med vatten, sjunka ner och gråta mig igenom slutet. 

Djurälskare är en särskild sorts människor med öppet sinneslag, fulla av medkänsla, kanske lite fallna för sentimalitet och med hjärtan stora som en molnfri himmel.

/Ur Marley och jag av John Grogan/  

Helt sjukt

Jag ser helt sjuk ut. Inte för att jag är sjuk utan för att min övre läpp har svullnat av allt snorande. Jag ser ut som om jag har fått en rejäl botoxspruta. Fy och fasa! Och sådant betalar en del feta slantar för. Som ni, mina trogna läsare förstår så ligger jag fortfarande och jäser. Men nu är jag i alla fall på bättringsvägen och kan ägna mig åt några enklare nöjen. Som att läsa, till ex.   

Eller vicka på fötterna och spela lite teater. För mig själv för jag är just nu väldigt ensam hemma. Den friske har många önskningar. Den sjuke bara en, att finna en större publik. Jag har till och med funderat på att spela in en kort filmsnutt och visa för Er. Väldigt djärva tankar som jag får när jag läser Mediababe men jag orkar inte. Så frisk (eller snarare sjuk) är jag inte. Ännu...

Viskleken

Förra helgen vaknade jag med handen i pottan, som vi brukar säga i Polen. Plötsligt blir man medveten om en svår situation och till råga på allt brukar det vara för sent. Jag hade en bok att läsa, med deadline nästa vecka. Viskleken av Arne Dahl. En tjock bok och alldeles för lite tid. Det skulle kännas väldigt pinsamt att gå till min deckarcirkel och erkänna att jag ehm ehm, inte hann läsa boken. Men det behöver jag inte oroa mig för längre. Ikväll har jag nämligen läst klart Viskleken. En kriminalroman som handlar om internationell brottslighet, en mörk sida av globaliseringen. Man blir mörkrädd när man läser boken. Jag lever ju i en liten trygg bubbla och medvetet avskärmar mig från allt som har med politik och nyhetsflöde att göra. Min värld består av en gammal soffa och en och annan tekopp. Men trots mina tappra försök att inte låta världseländet tränga sig in i bubblan så händer det i alla fall. Jag kan inte komma undan helt och hållet. Någonstans i bakhuvudet vet jag att runt omkring mig händer det fruktansvärda saker. Ibland händer dem så nära mig att jag skulle kunna ta på dem, lukta på dem om jag hade valt det. Under de stunderna som jag hade läst Viskleken blev jag indragen i den kalla världen. Böcker har den påverkan på mig. Jag läser inte dem, jag blir dem, liksom. Och sedan blir jag lättad när jag vaknar ur min litterära dröm och upptäcker att jag befinner mig kvar i den lilla, trygga bubblan.     

Mörk jord

Jag visste det! Jag visste att precis så skulle det bli! Man behöver inte vara speciellt smart för att lista ut sådant. Lägger man sig okristligt sent en kväll så vaknar man med sand mellan ögonlocken morgonen därpå. Men ni måste förstå, jag kunde inte gå och lägga mig som ingenting hade hänt. Inte igår. Inte när den hemska pedofilen härjade som värst, inte när Steven svävade i den allra, allra största av alla livsfaror. Jag läste Mörk jord av Belinda Bauer. En bok om en pojke vars största dröm var att lappa ihop sin familj. Han bad om om hjälp den mannen som en gång i tiden splittrade familjen. Han bad om hjälp självaste djävulen, pedofilen, barnmördaren. 

När jag väl la mig då dunkade mitt hjärta så pass mycket att jag hade svårt att somna. Jag tvingade mig till att tänka på annat men bilder som jag skapade med hjälp av boken återvände hela tiden. Jag sparade de sista sidorna till idag. För att ha något att läsa på lunchrasten men jag kunde inte vänta så länge. Det var ju evigheter dit. Jag var tvungen att få veta så imorse läste jag klart boken. I gatulyktans kalla sken, när jag väntade på bussen.  

Halloumi

Tanken på grillad halloumi har förföljt mig i några dagar nu. Jag har dock varit antigen väldigt trött eller väldigt lat och inte orkat med att pallra mig iväg för att köpa osten. Fram tills idag för idag har jag fått sova mina åtta timmar, vakna av mig själv och dessutom promenera i solen. Så både orken och lusten har räckt till en sväng bland butikshyllorna. Förutom halloumi köpte jag även lite lufttorkad italiensk salami och en mango/chili - dressing. Här skulle det festas för fulla muggar, sådan var min plan. Efteråt kunde jag dock konstatera att jag var fullt kapabel till att nöja mig med hederlig korv med bröd. Längtan efter vuxen smak har spelat mig spratt med andra ord.

Jag har läst klart Never let me go. Jag bär fortfarande på den dunkla känslan som jag har känt när jag läst boken. Många gånger har jag irriterat mig på Ishiguros berättarteknik. Gång på gång lovar han att berätta något men först måste han gå tillbaka i tiden och berätta något annat. Samtidigt är det ett enkelt men ack så genialiskt drag. Man måste liksom fortsätta med att läsa för att få veta. Så jag fortsatte, trots irritationen, illamåendet och skräcken... Apropå böcker, jag har bestämt mig för att göra en lista över de böckerna som jag läser under 2012. Totalt för min egen skull men listan är liksom offentlig och finns i sidofältet på bloggen. 

Hos svärföräldrarna

Middag hos svärföräldrarna. Världes godaste pannacotta och trevliga samtal om Solbacka, språk, historia och böcker. Svärfadern läser Gryning över Kalahari; svärmodern Hjärtblad av Aino Trosell. Boken ligger numera på min vill läsa - lista. Själv är jag på sluttampen av Never let me go av Kazuo Ishiguro. Jag har väldigt blanande känslor när det gäller den här boken och ändå har jag svårt att slita mig ifrån den. Imorse, innan jag gick till bussen, öppnade jag boken och tänkte: bara några rader. Med dunjackan på hängde jag över hallbyrån och läste det jag trodde skulle bli några rader. Det blev betydligt mer än så och en stund senare fick jag springa ikapp bussen.

Flickan som vävde sidenmattor

Jag önskar mig en lugn vrå, en öronlappsfåtölj och en läslampa med behagligt sken. Några få men egna kvadratmeter på jorden. Eftersom jag inte har en given läsvrå då läser jag lite överallt, på toan, på bussen och i HMs matsal medan jag dricker te. Jag skulle förstås kunna läsa hemma i soffan men alla som har barn och en man vet att man sällan får läsa ostörd. Jag skulle så klart kunna lägga mig i sovrummet och läsa där men det slutar alltid med att jag faller i koma så fort jag lägger mig på sängen. På toan håller jag mig åtminstone vaken. Än så länge.

Nyligen har jag läst klart Flickan som vävde sidenmattor av Anita Amirrezvani. En vacker historia som har fått mitt sagoälskande hjärta att hoppa av förtjusning varje gång jag som har öppnat boken. Jag har en viss svaghet för historier som utspelar sig i Iran. Berättelsen om den persiska mattväverskan har matat min själ med tusen vackra bilder och en önska att någon gång se Iran med mina egna ögon. 

När jag började läsa den inbunda upplagan gick det lite segt. Men när jag köpte pocketupplagan då hände det saker. Jag kunde ha den i fickan och läsa lite var som helst. Oj, vad jag var nyfiken på om Fereidon skulle till slut ta mattväverskan till sin fullvärdiga hustru eller på vilka grymheter den snåla Gordieh skulle hitta på härnäst. Varje gång jag läste några rader ur boken förflyttade jag mig till Esfahan, till 1620-talet och var helt uppslukad. Ack, jag älskar dessa färder mellan verkligheten och den magiska världen som existerar mellan bokpärmar...

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning

"Finns det kanske", fortsätter jag, "nån sorts krisgrupp för barn med... polska föräldrar?"

(Ur Min pappa är snäll och min mamma är utlänning av E. Abrahamson)

Tänk dig att vara 16 år och det enda man vill är att leva ett vanligt svenssonliv. Men det går inte att leva som en svensson om man har en polska till mamma. Boken är så rolig att ibland gör det rentav ont. Det är inte bara skrattmuskler som värker utan själen. För man känner igen sig. I alla knasiga situationer glimtar det sanning om en själv. Som när den polska mamman ber sin dotter om att skära bort mögliga ostkanter. För om man skär bort dessa då är osten bra igen. Usch, vad äckligt, tänker vi. Usch, usch, usch. Men vet ni, det fanns en tid i Polen då man fick köa i många dagar för att köpa en bit ost. Som dessutom var skonad från alltför många konserveringsmedel och möglade rätt så fort. Då slängde man inte osten bara för att mögel började blomma grönt och fint runt den. Man skar bort kanterna. Åt osten. Överlevde. Jag är ett levande bevis på det. Idag finns det ost i överflöd även i Polen. Jag tror inte att det är så många som tar sig tid att skära bort mögliga kanter. Kanske de gamla som ännu minns kriget eller de fattiga 80-talen.

Jag är en polsk mamma och jag gör nog såsom många andra polska mammor gör. Det är inte alltid lätt att vara en polsk mamma i Sverige. Att jämt och ständigt slitas mellan de polska och svenska värdegrunderna, barnsynen och moralen. Många gånger har jag fått vända ryggen till det som min mamma har präntat i mig. Här i Sverige uppfattas mina barn som väluppfostrade. Inom parantes, de är tonåringar just nu och väldigt få tonåringar kan betraktas som väluppfostrade och absolut inte mina. Men det är en övergånde fas. Om några år ska de landa i det som jag har lärt dem. Förhoppningsvis. I Polen har de i alla tider uppfattats som odrägliga svenska barn. Som duar med allt och alla. För om du tilltalar en person som inte tillhör familjen eller den närmaste vänskapskretsen du då är du ouppfostrad och respektlös. Där är det Herr och Fru som gäller.

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning är en tonårsbok som min kära vän Viktoria, boknörden upphöjd i tre, har tipsat mig om. Tack Viktoria! Jag har verkligen uppskattat boken. Det är synd att min dotter inte gillar att läsa. Hon skulle älska den boken. Jag kanske ska läsa den högt för henne, om hon väljer att stanna hemma då och då. 

Sommarboken

Igår kväll började jag läsa en liten, fin bok av Tove Jansson, Sommarboken.

Jag läste den i hammocken och som vanligt somnade jag där. Fortare än blixten!

Men ingen fara, tänkte jag. För idag hade jag min korta arbetsdag och slutade redan kl. 14 och då... då hade jag hela ljuvliga eftermiddagen på mig att läsa. Trodde jag, ja... Har jag läst någon rad ur Sommarboken? Nej! Och varför? För någon annan har funnit boken väldigt intressant.

Rida rida ranka

En av mina svagheter är barnböcker. Gärna gamla, skrivna och utgivna före 70-talet. 70-tals verklighetstrogna böcker är för tråkiga för mig. Gamla barnböcker tar mig till en värld som inte existerar längre. Inte på riktigt i alla fall. En drömvärld. Jag brukar fingra länge på böckerna innan jag köper dem. Det måste klicka mellan oss. Mellan mig och boken. Det måste finnas något i boken som talar till mig. Kanske en själ?

Solglitter

Min pysselhörna har fått två nya invånare. En bok och en minibyrå. Boken har jag köpt idag på loppis. Den kostade 5 kr. Jag blev kär i den direkt. Hela boken är bara jag på något sätt. Färger på omslaget, den naivt söta bilden, boktitteln...

Byrån köpte jag för jättemånga år sedan på IKEA. Då var den obehandlad och jag målade den i marinblått för att den skulle passa i barnens rum. Nu har barnen rattat minibyrån och jag hade inte hjärta att bara slänga den. Inspirerad av ett tapetproffs Persilja har jag limmat tapet på lådorna. Sedan slipade jag lite på tapeten för att få bort den "ny och fräsch"-känslan. Jag tror att minibyrån blev glad åt sitt nya utseende och åt sin nya granne, Solglitter.

100 år efter

Jag ligger alltid 100 år efter.

När man inte längre pratar om tsunamikatastrofen i Thailand slukar jag Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak av Werkelin och Swanberg. Att det skulle vara en tung bok, det visste jag innan jag ens öppnade den. Jag var beredd.

Men boken var verkligen tung. Ibland ville jag rent av lägga den ifrån mig. Men jag kunde inte. Jag fängslades av historien. Men också av pappans handlingskraft och hans vilja att fortsätta leva. Mitt i letandet efter sin döda familj gav han utrymme för såväl sorg som glädje. Han visste att alla känslor måste få komma ut. Precis alla. Han visste vikten av de små glädjeämnena. Att hitta sin döde son, att skaffa fram det ena underskriftet efter det andra, att klara av hindren som uppstod gång på gång. Någonstans i boken uppmanar han till eftertanke. Om vad som är viktigt i ens liv och om att inte ta saker för givna. Att det mest ofattbara kan faktiskt hända...

Något vi vet. Egentligen. Men glömmer. Mitt i vardagslivet glömmer vi att imorgon är inte alls så säker. Men jag tror inte att man kan leva med dessa tankar jämt och ständigt. Jag tror att det är bra att ibland stanna upp och uppskatta det man har, att ibland leva för stunden och njuta av den. För att kunna njuta av just den här stunden måste jag få leva i en bubbla och tro att stunden varar även imorgon. Även om jag innerst inne vet att vinden kan vända.

Något att se fram emot

Vet ni vad som är bra med våren?

Att man kan lägga sig i hammocken och sova. Eller fundera över universums mysterier. Eller läsa. Jag tänker göra lite av varje. Idag har jag köpt några böcker som jag har varit nyfiken på. Så nu tänker jag baka jättemånga goda bullar som ska frysas in, bädda i hammocken med mjuka kuddar och filtar och sedan... Sedan ska jag tina upp några bullar för jag tycker om att äta medan jag läser. Eller läsa medan jag äter... Hur som helst så ser jag fram emot några sköna lässtunder i hammocken. Sådant är våren bra på!

Dyshterch

Jag är trött. Inte bara så där vardagligt trött utan enormt, gränslöst och frustrerande trött. Och jag är trött på att vara så där hiskligt trött. En sådan trötthet kan döda vilken glädje som helst och absolut min glädje som för tillfället är väldigt skör.

Jag tittar på mig i spegeln och befaller mig själv att vara glad men naturens lagar kan man inte rubba hur lätt som helst. Spegelbilden är grå, med påsar under de bleka ögonen och mungiporna hängande någonstans vid nyckelbenet.

För att pigga upp min lite dystra sinnesstämning har jag lånat en bok om något jag inte har en aning om. Nämligen bokbinderi. Innan dess lånade jag en bok av Martina Haag för jag minns att jag ylade av glädje när jag läste Martina-koden. Men milda makter, Mitt Dystra För Tillfället Jag tvingade sig igenom de två första kapitlen i den nyligen lånade boken av Haag. Sedan slängde Det Dystra Jaget boken i soffan och fräste enough!

Men boken om bokbinderi är något helt annat. Kanske för att den består mestadels av bilder på vackra, handbundna böcker. Om jag orkar så ska jag traska imorgon till stan, köpa lite papper och häfta ihop det till en egen bok.

PS. Apropå att slänga: släng inte en röd paprika i väggen när ni håller på och kokar av ilska. Det blir nämligen mos av paprikan och sedan droppar det röda droppar överallt. Väldigt synd om paprikan.

Into The Wild

Igår tittade jag på Into The Wild.

En av de starkaste filmerna jag har sett på länge. En ung kille, med ett komplicerat inre, tar avstånd från den materiella världen och beger sig into the wild. Han söker frihet, oberoende och sin egen styrka.

Han gör det som många andra drömmer om att göra men tar aldrig det avgörande steget. När jag slutade gymnasiet hade jag drömmar om att leva ett fritt liv någonstans i Himalaya eller på Zambezifloden. Packa en ryggsäck, lämna allt bakom mig och bege mig iväg, på mitt livs största äventyr. I för sig gjorde jag det men istället för att ta något flyg till Nepal tog jag färjan över till Sverige, blev hustru och mamma. Det är ju ett stort äventyr bara det men ibland kan jag inte låta bli och undra...

Undra om hur livet skulle se ut om jag packade den där ryggsäcken för 15 år sedan och vandrade i Himalaya som jag tänkte.

Om ni inte har sett Into The Wild än så gör det...

The Storyteller

En mysig kväll består av levande ljus, te, yllepläd och en Storyteller.

Jag har köpt Jim Henson´s The Storyteller och ikväll har jag tittat på de tre första avsnitten. Egentligen vill jag titta på alla nio men då betyder det att imorgon och överimorgon har jag inga avsnitt kvar att njuta av. Jag får helt enkelt portionera sagorna som andra portionerar godis :)

Bokfynd

Jag brukar bojkotta Myrorna för att de sätter så höga priser på sina varor. Kanske gör dom det för att täcka omkostnader men jag får en känsla att de försöker utnyttja den miljömedvetna secondhandstrenden. Men bara för att jag bojkottar dom betyder det inte att jag inte besöker butiken. För det gör jag. Jag låter dock bli att handla sådant som jag INTE behöver men VILL ha och som jag skulle köpa om det kostade några tior mindre.

Men idag... idag kära vänner har jag gjort Myrorna 100kr rikare. De har haft endagsrea på böcker och jag kunde inte låta bli att roffa några åt mig. Jag har köpt Nostalgiboken som med prylar från 50-, 60- och 70-talet väcker vemod och framkallar leende på läpparna. Vargar har också följt med mig hem för de otroligt fina bilder på dessa mystiska, fruktade och utrotningshotade djur. Jag såg en flock vargar bara en gång och det under konstgjorda omständigheter. Vi var på Nordens Ark, kanske en av de få djurparker vars existens jag kan förstå. Jag visste att det skulle finnas vargar där. Men det högg i hjärtat när jag fick syn på dom. En flock vargar bakom nätet är en mindre rolig syn. Man vill yla av sorg.

Naturen året runt är en annan bok som jag har köpt. Jag gillar att läsa om årstider, dess växlingar, djurens beteende osv. I synnerhet om det handlar om den naturen jag möter till vardags. Visste ni till exempel att det finns fjärilar som lämnar landet när vinter är på väg? Amiralen hör till den här gruppen. Men de brukar flyga på natten och då är det svårt att se deras massflykt.

Jag har alltid hävdat att kunskap ger makt och omger mig gärna med olika uppslagsböcker. Idag har jag skaffat Norstedts första uppslagsbok som vänder sig mot skolbarn. Tillräckligt lätt för att mina förvirrade och slöa yngre tonåringar ska förstå den och tillräckligt svår för att inte verka löjligt barnslig.

Tusen strålande solar

Hela dagen har jag suttit med näsan i boken. Jag gjorde två korta avbrott; ett för att övningsköra och ett för att laga en förenklad middag. Jag hade storslagna planer för kvällen men jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Så jag stannade i soffan, med otvättat hår och en påse chips och läste klart "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini. Berättelsen är så stark att den höll ett järngrepp om min hals och jag kämpade för inte gråta. Jag var rädd för att min familj skulle tycka att jag var helt rubbad som grät över en bok.

Då och då lyfte jag blicken och förundrades över hur bra jag egentligen har det. Jag är frisk, lever med en man jag älskar, barnen är friska och glada, våld ser jag bara på tv och mitt enda problem just nu är att idag skulle man kunna pressa olja ur mitt hår och jag har inte gjort något åt detta vidriga faktum. Och nu är det midnatt, klockan är för mycket för att tvätta det långa håret och jag får då sova med min oljefabrik.

Läs boken...

Matilde är inte trovärdig

Enligt Aftonbladet har "D. Rudberg lyckas med det de flesta andra misslyckas: att skapa trovärdiga personer".

Då måste vi nog fördjupa oss i begreppet trovärdighet. För hur trovärdig är Matilde? Hennes två små döttrar vill baka när de kommer hem från fritids. Det får dem så klart. Den ena bakar kanelbullar, den andra rullar chokladbollar och Matilde bakar bröd. Samtidigt!!!! Och nästa morgon ska flickorna flyga med sin pappa till Mallorca. Men vadå? Några bullar hinner de med!

Matilde är en sådan som har sagt upp sig för att skriva en roman. Det går inget bra för henne, hon skriver nästan noll. Barnen är i skolan och Matilde kan ägna sig fullständigt åt sitt misslyckade skrivande. Det är nämligen så att två gånger i veckan får hon besök av Marta som städar hennes hem och stryker deras kläder. Här brister trovärdigheten totalt.

Jag har läst första kapitlet och ångrar att jag köpte boken. Jag har bestämt mig för att läsa ett kapitel till. Är det lika "trovärdigt" som det första så hamnar boken i pappersinsamlingen.