Humlans blomsterbok

Jag har precis kommit hem från blåbärsskogen. Det blev en mugg full med blåbär som jag har tänkt äta till lunch. Men milda makter vad mycket blåbär det finns i år! Det är humlor man kan tacka för det är dessa fluffiga, brummande bollar som pollinerar blåbärsblommor. Det visste jag faktiskt inte. Inte förrän jag läste Humlans blomsterbok av Stefan Casta och Maj Fagerberg. En underbar bok som passar precis alla åldrar. Även vuxna med lite barnsinnet kvar. När man har läst klart boken då blir man lite visare, man förstår naturen (och framför allt humlorna) lite bättre. Njut av Stefans vackra, enkla språk och av Majs rara illustrationer. Bilden ovan är en av dessa. Jag har fått Majs tillstånd att publicera den.

Vill ni ser mer av Majs vackra skapelser? 

Besök hennes hemsida: www.majfagerberg.se    

Stefans hemsida: www.stefancasta.com

Så fort jag har läst den bokhögen som tornar upp sig på mitt skrivbord

då ska jag ge mig på hans naturböcker!

Och Humlans blomsterbok kan ni köpa bl annat hos Adlibris.

Färggrann kompensation

Jag hoppas att Ni, mina kära besökare, har överlevt gårdagens otäcka bild.

För att kompensera Er eventuella mardrömmar publicerar jag idag några alldeles snälla bilder. Efter jobbet åkte jag till Rothoffsparken där jag tillbringade hela eftermiddagen. I den lilla men ack så mysiga parken har fjärilar, humlor och Stillor många färggranna blommor att njuta av. 

Humlan Hasse

För varje sommar som går tycker jag mer och mer om humlor. Jag tycker om dem så mycket att jag har önskat mig en egen humla. Så jag har tovat Humlan Hasse. De riktiga humlehanarna kommer att dö snart, sådan är naturen. Men inte min Hasse. Han kommer att stanna hos mig hela vintern. Tjoho!

Humlan Hasse undersöker johannesört.

Den oförskämda vinden

Det blåser sydvindar. Rakt i näsan på mig, speciellt när jag cyklar hem från jobbet. Då blåser det extra mycket. Väldigt oförskämt tycker jag. Fast när jag ska äta middag då får jag göra det i mitt blåstfria kök. Värre är det för humlan.  Den får kämpa hårt för att hålla sig kvar på höstgullriset som svajar åt höger och vänster...  

Bristande regnskydd

Det regnar. Mig gör det inte så mycket för jag har både gummistövlar och regnkläder. Men humlan, den stackarn... Den söker skydd under ett blomblad fast så mycket skydd blir det ändå inte. Hon är blöt om vingarna och om rumpan. All pollen hon har samlat blir till en sörja som droppar ner. Hon behöver torka sin ludna kropp för att kunna flyga hem...

Jag och naturen

Jag är inte den som skanderar på torget.

Inte heller den som engagerar sig i politiska miljödebatter eller gör något annat storartat.

Mitt förhållande till vår natur har betydligt mer jordnära karaktär. 

Om jag möter en vinbergssnäcka eller en daggmask på min stig då flyttar jag på det livet. Tanken på att någon annan ska trampa, cykla eller köra över det svider så pass mycket att jag faktiskt stannar, lyfter stackarn och flyttar den till andra sidan av cykelbanan.

- Är du säker på att du flyttade den åt rätt håll? - brukar en och annan skratta åt mig.

Nej, det är jag förstås inte.

Men jag hoppas på att den ska få leva ett tag till.

Jag är den som nästan gråter ihjäl mig när jag ser en mosad humla. Dessa fluffiga bollar med gula, påsiga byxor vävda av pollen är nämligen väldigt fredliga av sig och sticks inte. Om man inte klämmer på dem så klart. Varför mosa dem?

När jag jobbade på förskolan var jag väldigt arg på de barnen som plågade insekter. Som plockade små trädgårdssnäckor i färgglada hinkar bara för att sedan slänga snäckorna på asfalten och trampa sönder allihopa. Jag var arg om någon stack en pinne i en myrstack och borrade sönder myrornas hårda arbete. Att spotta tuggummi ner på marken får man inte heller göra i min närvaro. Fåglar som tror att det är något ätligt får sina näbbar hopklistrade och plågas till döds.

Små saker men ack så viktiga. För det handlar om respekt för det levande. Om man inte lär barnen den respekten från början då kan man inte förvänta sig att de, lite senare i livet, ska kunna fatta något vettigt, miljövänligt beslut. Att jag sedan känner en stor kärlek för växter, kryp och djur är bara en bonus i det hela. Jag har ingen ambition om att förändra världen. Precis som en missbrukare inte kan förändra sitt beteende förrän den själv vill så är inte världen redo för en förändring förrän den själv vill. Och världen vill ju inte. 

Så jag nöjer mig med att rädda livet på en och annan stackare då och då. 

Bitar

Här regnar det. Det är mysigt med regn. Jag sitter vid symaskinen och syr min sommarväska. Då och då kastar jag blickar mot altanen och tittar på de stora regndropparna och på den mörka himlen och på de gröna humlebladen. Jag dricker te och stoppar hela Brago-kex i min mun. Det är dem med choklad på. En trött humla landar på min linneklänning och vilar sig en stund. Sedan flyger den iväg. Små bitar av min kväll...

Humlan

Vår är en fantastisk tid att fotografera. Det händer så många skojiga saker då. Först trodde jag att humlan var stelfrusen men icke. Efter att ha petat på honom försiktigt kunde jag andas ut. Den rörde på sig. Troligen väntade den på solen. När solen kom så flög han iväg. En treårig värsting tittade på humlan och sa stolt "Jag kan döda den". Istället dödade jag värstingen med min blick.

***

Wiosna to fantastyczny czas na fotografowanie. Tyle ciekawych rzeczy sie wowczas dzieje. Poczatkowo myslalam, ze pszczola byla zamarznieta na smierc. Ostroznie ja poklapalam i ta sie ruszyla. Kamien spadl mi z serca. Pewnie czekala na slonce bo jak to wyjrzalo zza chmur to pszczola odleciala. Pewien trzyletni przestepca przygladal sie pszczole i stwierdzil z duma w glosie "A ja ja mage zabic". Zabilam przestepce moim spojrzeniem.