Inga bilder

Ack, tredje inlägg på raken utan någon bild alls. Idag tänkte jag faktiskt göra något åt saken och åka till Sundbyholm efter jobbet. För Er som inte är härifrån måste jag berätta att Sundbyholm hör till mina smultronställen. Där finns en vacker strand, ett slott och en stämningsfull bokskog. Så jag tänkte åka dit, fotografera och sedan dränka bloggen i bilder. Men när jag slutade jobba då var det grått, kallt och regningt. Och jag var trött och det enda jag ville var att åka hem, dricka te och tänka på julen. Tiden går ju så fort och min dotter önskar sig en äkta Disney-jul. Jag har aldrig haft en sådan jul och försöker klura ut hur jag ska kunna fixa lite Disney-känsla i vårt antidisneyska hem. Sara lever i sina barndomsminnen. På den tiden var ju julen helt magisk för henne. På något sätt försöker hon återskapa känslan men jag är rädd för att det är omöjligt. Frågar ni mig så vill jag helst åka till någon stuga. Gå på en lång skogspromenad. Och på kvällen tända några levande ljus, lägga mig till rätta i en mjuk soffa, lyssna på Stilla natt och läsa en bok...

Dagsljuset

Jag vaknade strax före klockan fem imorse och tänkte att det var dags att gå upp och skynda mig till jobbet. Men så kom jag på att det var ju fortfarande jul och att jag inte alls behövde gå upp och skynda mig någonstans. Så jag drog täcket över näsan och sov några timmat till. Och när jag gick i skogen då lyste solen och jag vände ansiktet mot den. Jag badade i dagsljuset och tänkte på hur mycket jag älskade den stunden. Jag finner inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dagsljuset, den blåa himlen och jordiga doften. Om några timmar är julen väldigt över och vardagen kommer tillbaka. Jag ska ta ett varmt örtbad, titta på en film och dricka te. Eller så kanske ska jag göra något helt annat men vad jag än gör så ska jag njuta av de sista jultimmarna. 

Julafton

120 julklappar ligger under julgranen. Nosan letar efter sitt paket.

Första dyket...

Andra dyket... Vissa tar dock det hela med ro :)

Vid tredje dyket rasar granen.

Min fina, lite galna familj.

Vi spelar het potatis.

Sara är glad för sina paket.

Bytesmarknad.

Det som finns kvar är ett pappersberg och massor med fina minnen.

För det har varit en helt perfekt julafton.

God Jul

Jag trodde att arbetsdagen aldrig skulle ta slut. Jag tittade på klockan minst miljon gånger idag. Men till slut var allt klart och jag körde hem. För idag har jag varit djärv och tagit bilen. Magnus och barnen har städat, bakat och griljerat. Nu är nästan allt klart. Snart kan jag lägga mig i soffan och lämna den först på tisdag. Årets julhelg är för min del tre långa, sköna sovmorgonar. Ingen väckarklocka ska dra mig ur sängen och ingen kyla ska svepa om mig tidigt på morgonen. 

Jag önskar Er alla som besöker min blogg en fin julhelg.

Ta den med ro, pyssla om er själva och se till att ladda era mentala batterier.

Det tänker jag göra i alla fall.

En jättestor, gnistrande, julig kram till Er. 

Knack, knack...

Julen närmar sig. Utan att jag har behövt göra mer än att öppna mig för den. Jag låter julen komma till mig precis som den är. Med glittrande gran, julkort från familjen, vänner, bloggbästisar och saffransbröd som Anna och Sören har bakat.

- Vilken tur att de kom oanmälda - sa jag till Magnus

- Annars hade du hunnit jaga upp dig - instämde han.

Ja, det hade jag hunnit. Men istället fick jag en fin kväll i ljusens varma sken.

Orange curd

Jag är i sjunde himlen just nu. Där lyser det varmt, det doftar vanilj och apelsin.

En riktigt lyckad julkombination enligt mig. Den heter orange curd. Receptet hittade jag i någon tidning för många år sedan och tänkte att någon gång måste jag testa det. Idag har jag köpt fina apelsiner och vanilla bourbon hade jag redan hemma. Med bravur som kännetecknar tokiga kockar har jag vispat, kokat och grejat. Resultatet är en otroligt god apelsinkräm som smakar helt gudomligt. Tanken är att jag ska ha den till julfikat på julafton men jag vet inte. Jag kanske inte kan behärska mig och vänta så länge. Julen, fina julen, kom till mig så fort du bara kan. 

Julgranen

När jag kom tillbaka från jobbet (oja, den fjärde advent har jag jobbar hårt och länge) stod det en naken gran i vårt vardagsrum. Den skulle göras fin. Och fin blev den också, tack vare Sara. Jag skuttade mest runt, tog bilder och sjöng Jag såg mamma kyssa tomten. Ett tag var jag väldigt orolig för julen. I år har jag ingen tid att göra den i ordning ju. Men på något fantastiskt sätt vecklar julen ut sig, som en vacker ros vars knopp har precis spruckit. Det kommer nog att bli bra...   

Pepparkakor

Att baka pepparkakor hör julen till, tycker min dotter. Jag har lovat henne att göra lite pepparkaksdeg men dagarna gick, tröttheten hade tagit över och pepparkaksdegen fanns bara i mina planer. Inte i kylskåpet där den egentligen borde finnas. Så en dag bestämde sig Magnus för att göra degen. Och det gjorde han. Med råge, minst sagt. Medan jag tänkte halvera receptet så dubblade Magnus det. Vi hade degen till... 600 pepparkakor! Jag var svimfärdig ett tag tills jag upptäckte att den här familjen äter degen mer gärna än själva pepparkakor. Så dem åt och åt och kvar fanns bara en liten degstump som idag har förvandlats till pepparkakor. Sara och hennes kompis står i köket och bakar. Det är så himla lyxigt med att ha nästan vuxna barn...   

Tillbaka i tiden

Det är inte varje kväll det händer men ikväll, kors i taket, har min knasiga familj gett sig iväg. Vad jag har väntat på en sådan kväll! För hur ska jag annars slå in mina julklappar när alla är hemma och kretsar runt som en satelit? Omöjligt säger jag bara, omöjligt.

Det är något magiskt med att slå in julklappar. Jag förflyttar mig tillbaka i tiden. Länge trodde jag på Sankt Nikolaus. För det är han som besöker polska barn. Jag tror att jag var så pass gammal som åtta år när jag fortfarande trodde på honom. Och ju närmare jul desto starkare var min tro. Jag förökte hålla magin länge vid livet och tutade i mina barn att Santa fanns. Livet är tillräckligt verkligt alla andra dagar så julen fick vara sagolik helt enkelt. Och det är den lite overkliga känslan som jag upplever när jag viker julpapper och knyter rosetter.

Julklappsmatematik

Puh, nu är alla julklappar inhandlade. 21 stycken har det blivit.

I år kör vi dykpaket igen, d.v.s. en helt galen julklappsutdelning. Så här går den till:

Man köper samma antal julklappar som det är nära och kära som man ska fira julafton med, inklusive sig själv. Hos oss blir vi sju trevliga människor och alla får köpa sju julklappar. Man slår in dessa men skriver inget namn på paketen. Sedan lägger man allt under julgranen och gör sig klar för första dyket. På ett två tre kastar sig alla till pakethögen och försöker fiska fram just det paketet man har spanat efter. Samtidigt som man försöker hindra andra meddykare att ta det de vill. När alla har ett paket i handen så öppnar man det och beundrar vad man har haft turen (eller kanske oturen) att få. Sedan fikar man en stund, umgås lite och gör sig klar för nästa dyk. Så här fortsätter man hela dagen. När alla paket under granen har tagit slut då är det dags för att köra julklappsbyte. Man byter med varandra, köpslår och förhandlar tills alla är nöjda. En viktig regel i en sådan lek är att julklappar inte ska vara dyra men däremot roliga eller användbara. Det kan vara till ex en mjuk handuk, en liten ficklampa eller handcreme.

Hos oss kommer det att ligga 105 julklappar under granen i år. Det känns dock lite orättvist att ungdomar, som inte har så stora inkomster, ska behöva köpa lika många paket som dem som har lite mer pengar att röra sig med. Så vissa kommer att köpa 7 paket medan andra köper 21. Och ju fler paket desto fler dyk och mer lek.

Den oförglömliga julstämningen

Det finns nog ingenting som ger mig djupare julkänslor än doften av torkad skogsvamp. Jag minns så väl när min mamma kokade svamp till en fyllning och doften spred sig över hela hemmet. Då visste vi att julen knackade på dörren. Samma doft sprider sig just nu i mitt hem. Jag blir så förundrad över det hur min mamma lyckades skapa julstämning. Utan några adventsljusstakar, tomtar eller röda dukar. Det var dofter som gjorde julen. Det doftade golvpolish, julmat och gran. 

Julbord

Jag har ätit årets första julbord! Det är min arbetsgivare som har bjudit på det. Och så en extra lång lunchrast har vi fått också. Hur trevligt, mysigt och gott som helst. Jag är så himla nöjd med mitt jobb. Rolig stämning, fin lön och dessutom massor med förmåner på det. Om man har jobbat på en arbetsplats en längre tid så glömmer man ofta hur bra man har det. Jag kan fortfarande inte fatta vilken tur jag har haft som har fått mitt jobb. I tider då ett jobb inte alls hör till självklarheter! Förra året vid den tiden var jag väldigt arbetslös och såg ingen ljusning i den arbetslösa tillvaron. Idag äter jag ett gott julbord på HM! Jag har det bra med andra ord!

De här...

De här ser inte mycket ut för världen. Små degklumpar med fyllning. Men de fulländar min jul, år efter år. De här rymmer alla mina julminnen, kärlek till min mor och saknad efter Polen. Utan de här är jag inte hel, liksom. Pierogi, en urgammal slavisk rätt. Först när de är klara och ligger i frysen kan jag ta julen med ro. Och nu kan jag det...

Det glänser... i min själ

Inga adventsljusstakar än. Inga julgardiner eller pepparkakor. Julen är frånvarande här. Lika långt borta som midsommar. Men när jag lyssnar på Sofias poetiska stämma då blir jag fullständigt lycklig. Hon sjunger så fridfullt, ljuvligt och alldeles gåshudigt. 

Julfrågan

Vid middagsbordet kom den stora, oundvikliga frågan upp. Hur ska vi ha det till jul? Sara vill ha ett stort släktkalas, ett tindrande hem och julsånger. Dawid vill inte ha något stort. Det räcker med ett fat köttbullar och sedan får det vara nog. Magnus bryr sig inte om det yttre bara vi gör saker tillsammans. Och jag? Ack, jag vill ha mina pierogi, mjuk pepparkaka och tystnad. Egentligen vill jag en storslagen jul men jag vill inte köra slut på mig själv. Speciellt när julen i år inte innebär någon extra ledighet. Så jag känner mig lite splittrad mellan vad jag vill ha och vad jag orkar med. 

- Men du behöver inte göra något - protesterar Magnus - vi fixar allt.

Ja, men de fixar allt på sitt sätt och jag vill ha det på mitt. Jag har ju nämt för er mitt kontrollbehov. Det känns redan underligt att jag inte behöver ta hand om hemmet längre. Men att inte ta hand om julen? Hur ska det gå? Vi har diskuterat men inte kommit fram till någon lösning än. 

Ack, ack, varför kan inte livet vara lite enklare?

Bilden är från mitt gamla kök. Från en tid då jag hade obegränsat med energi och skaparkraft. Jag gjorde en advetskalender. 48 små paket sammanlagt, ett för varje barn och varje morgon. Att slå in dessa tog en evighet. Att gömma dem för barnen var en konst. Men att se barnens glädje när de vaknade och fick syn på kalendern var oslagbart. Jag kommer nog att minnas det tills jag blir dement. Eller ännu längre. 

No more köttbullar!

Äntligen är julhelgen över. Nu finns det ingen anledning till att ligga i soffan och sluka mängder av mat. Jag är övertygad om att julmaten besitter magiska krafter. Man äter och äter och den tar inte slut. Det dröjer länge innan jag äter köttbullar igen ska ni veta. Just nu får jag en känsla att jag både svettas, kissar och gråter köttbullar. Men imorgon, imorgon börjar ett vanligt liv igen.

Tack och lov!

Drama i 5 akter eller hur Nosan öppnar julklappar

Nosan ligger nära granen, eller snarare sagt julklapparna och håller vakt.

Äntligen får hon tillåtelse att gräva i julklappshögen efter något som kan vara till henne.

Jajamen, något fångar Nosans intresse.

Nu gäller det att öppna paketet med elegans men det är en lätt match för Nosan.

Och nu kan man mumsa på ett grisöra.

Klä granen

Att klä granen är konst. Jag är en estet och håller mig till konstens alla regler så var jag tvungen att sticka näsan mellan barren och dirigera den konstnärliga processen. 

- Du är den värsta curlingsföräldern jag har sett - fick jag höra som tack.

Men jag ville bara... ja, ni vet... visa vägen, leda in i perfektion. Istället fick jag gömma mig i köket och fortsätta baka bullar. Barnen fick klä granen ifred, d. v. s utan någon ledning alls. Och visst blev det fint. Och visst gjorde dem ett fantastiskt jobb. Men..

Men när ingen ser så går ja och flyttar lite på kulorna :)

Bara lite...

Vi har hämtat granen

På den sista bilden håller Magnus i en gran som han prompt ville ta hem.

Han tyckte synd om den för den var så ful och ensam. Vi fick kompromissa. Den fulaste och den finaste granen stannade i skogen. Vi tog något mitt emellan.

Julen by Stilla

Det är inte mycket julpynt hemma hos mig. Om det inte vore för den lilla tomten då skulle jag kunna säga att det är noll med pynt. Stackars tomtegubbe! Han får stå för allt vad julpynt är. Vilket tungt ansvar den lilla träskallen får bära. Jag har haft svårt att knalla iväg till förrådet och hämta jullådan. Och nu, när julen är snart över, så tänker jag att äsch, då får det väl vara så. Utan ljusstakar och stjärnor.

Det blir inte mer julstämning för dem än för det vi har inuti våra hjärtan. 

Inga julkort har jag köpt heller. Ännu mindre handmejkat några. Några julklappar har jag köpt och så ska vi hämta granen. Julmaten, den polska vilken jag kan ej leva utan, är redan i frysen. Skinkan ska jag skippa. Den skulle se hur snygg som helst på vår julbuffé men vem orkar äta den? Sedan får jag anstränga mig och klura på restmiddagar januari ut. Men jag och Sara ska göra snickers för hon har ett recept för himla goda sådana.

Så det blir en riktig Stilla jul i vårat hus.  

Ibland önskar jag mig lika mycket kraft som en del andra verkar besitta. Dona och fixa och trolla fram ett riktigt tomteland. Men det har jag inte i år och jag får hushålla med det lilla jag har. En trött själ, en skrall kassa och en hemslöjdad tomtegubbe. Resten får komma i sin egen takt och på sina egna villkor.