Lilla katten på kullen

På kullen, bland de många gravarna från vikingatiden, finns det en liten grav med det vita korset på. En familj begravde sin katt där. För några år sedan hittade Magnus en död kisse precis i närheten av kullen. Kissen blev påkörd på motorvägen som går på andra sidan. Som tur var så var katten öronmärkt. Magnus skrev av numret och ringde till kennelklubben. Där fick han telefonnummer till ägaren. Det var inte lätt att ringa familjen och berätta att deras katt låg död i diket. De bekräftade att katten hade varit försvunnen i en vecka. De hade letat själva men förgäves. Samma kväll hittade jag graven. Då fanns det kattens namn på korset. I vintras rasade korset och i våras fick kissen ett nytt. En gång i tiden var kullen en fridfull plats.

Korset i grönskan. Bilden tog jag i juli i år.

Rapport från kullen

Igår slog det mig att det var evigheter sedan sist jag var på kullen. Så vi gick dit för att kolla läget. Från den största stenen betraktade jag gravfältet och människor som rörde sig mellan gravarna. Tydligen är jag inte ensam om att besöka kullen... 

En av kullens 50 gravar från vikingatiden.

Arkeologerna har börjat med att lyfta bort stenar från gravarna och leta efter intressanta saker. Jag får bara en stark känsla av att de väcker många förargade själar. Det där köpcentret som kommer att växa på kullen blir nog olycksaligt.

Högre upp på kullen finns det husgrund från troligen 1600-talet.

En eldstad från järnåldern. Inuti gropen är jorden fortfarande väldigt sotig.

Och ett fynd från en tid som ligger lite närmare oss :)

Ibland undrar jag vilka hemligheter om oss jorden kommer att avslöja om tusen år...

Gravarna

Kommer ni att slå näven i bordet om jag även idag skriver om utgrävningarna?

Men jag kan inte låta bli. Idag har vi varit där igen och jag har sett dem.

Gravarna från järnåldern! Jag har sett dem med egna ögon!

Kan ni se dem? Här på bilden syns ca fem gravar och arkeologerna tror att det finns cirka 40 stycken på kullen! Varje sådan stensättning är en grav. Tanken på att under dessa stenar ligger det nordmän från vikingatiden (eller snarare sagt deras skelett) är läskig.  

Det här är, enligt vad arkeologerna tror, en bit av en gammal väg.

Och det här en en ryggkota. Det kan vem som helst se. Men jag undrar om den tillhörde en bastant vikingahövding eller kanske den bastante vikingahövdingens lunch...

Det här är kärlek

Igår, precis innan Magnus skulle släcka nattlampan i sovrummet, fick jag ett pratanfall. Jag började prata om utgrävningarna och Magnus berättade att han hade pratat med arkeologerna och sett hur en av dem hittade en rökpipa från 1500-talet. Dessutom hade han sett gravarna. Jag hängde läppen. Fy fasiken, jag ville ju också se gravarna. 

- Fy Magnus, varför berättar du sådant för mig så sent på kvällen?

- Men jag frågade ju om vi skulle dit men du var trött. 

Jag hängde läppen ännu mer. Idag, när jag hade startat datorn då gick det ett bildspel igång. För Magnus gick till utgrävningarna igen och fotograferade gravarna och allt annat som han trodde jag var nyfiken på. Sedan la han bildspelet i autostarten på mitt användarkonto för att jag skulle kunna se det direkt. Den omtanken som han har visat mig fick mig nästan att böla. Jag fattar inte hur den här mannen orkar med att älska mig. För jag har inte mycket att erbjuda. En explosiv blandning av kontrollbehov och obeslutsamhet. Men något är det för han ser något hos mig som väldigt få har upptäckt. Inte ens jag ska jag säga er, inte ens jag... 

Arkeologiska utgrävningar

På min fina kulle pågår just nu arkeologiska utgrävningar. Jag var där igår och tittade lite. Som en vanlig dödlig ser jag bara hur kullen grävs upp och körs sönder. På de stora stenarna runt omkring utgrävningarna ligger diverse föremål som har legat gömda i jorden. Fast inget som ser ut att tillhöra några vikingar. Men arkeologerna har hittat något de tror är gravar från järnåldern. Och husgrunder från olika tidsepoker. Kullen var ett omtyckt ställe, verkar det som. Inte bara av mig...  

Jag står uppe på kullen

Framför mig är himlen alldeles gyllene av solen som vinkar hejdå till min del av jorden.

Bakom mig tornar de mörka molnen upp sig...  

Trött som jag var kunde jag välja soffan. Även idag. Ingen skulle klandra mig för det för jag sliter hårt om dagarna. Men jag bestämde mig för att välja något helt annat annat. Så istället för att jäsa i soffan har jag idag ätit goda bullar hos Magnus (inte min utan Elins). Och tyckt att livet är, trots alla motgångar, muskelvärk och den regniga sommaren ändå väldigt trevligt att leva.

Svaret

Svaret från kommunens landskapsarkitekt har kommit. Ni minns kanske hur upprörd jag var över faktum att den gröna kullen blev så fördärvad. Anledningen till att träden sågades ner och marken kördes sönder är en arkeologisk undersökning. Som utförs för att man ska kunna... håll i er... utöka handel i mitt bostadsområde. Ett nytt köpcenter är antagligen på gång här. Sorgligt. Varje gång som man tar en levande jordbit och täcker den med asfalt så blöder mitt hjärta.

Så fort mina barn har lämnat boet så flyttar även jag. Dit ingen annan vill bo... Ja, kanske några småkryp och en och annan björn men absolut inga människor som suktar efter ett nytt köpcentrum. Frågan är bara om sådana platser finns kvar på vår trötta jord...

Kullen

Bara för några veckor sedan plockade jag söta körsbär på kullen där den gamla husgrunden fanns. Där gräset svajade i vinden och träden gav skugga åt dem som sökte den. Men det var då för nu finns det inget av det kvar. Hela kullen är ödelagd, träden är borta och marken är sönderkörd. Jag förstår inte i vilket syfte. Jag är så ledsen. Och upprörd, oj vad jag är upprörd just nu. Jag har mailat landskapsarkitekten och frågat och nu väntar jag på svar. Kommunen hade kanske vettiga motiv när de bestämde sig för att misshandla jorden på det sättet. Men jag tvivlar...

För mig själv

Ett stenkast från mitt hus finns det rester av en gammal gård. Där blommar krolliljorna än. Jordgubbsplantorna ger fortfarande bär och på sensommaren kan man plocka de söta körsbären. Det är sällan som jag möter någon människa där. Mest är det fjärilar, humlor och en och annan spindel som huserar bland blommorna och det höga, svajande gräset.

Jag brukar gå dit när jag vill vara för mig själv en smula.