Magdans

Jag har alltid tyckt att magdans är en otroligt vacker dans. Men jag har aldrig testat den, även om jag velat. Så när vi, på jobbet, fick möjlighet att prova på idag då anmälde jag mig utan att blinka. Det var först igår kväll som det gick upp för mig vad jag egentligen tänkte ge mig på. I randiga sockor, med passeringskort runt halsen och en plingande kjol runt höfterna försökte jag rulla magen och göra sensuella rörelser. Jag var lika sensuell som en flodhäst men roligt, det hade jag. Imorgon lär jag ha träningsvärk i bålen men vad gör lite träningsvärk när man spricker av glädje?  

Intervjun

Jag tycker att jag vill träna. Dessvärre är jag för trött för att göra det oftare än jag egentligen gör. Tycker jag också. Och jag är trött för att jag vaknar tidigt och jobbar på ett lager. Det innebär att jag lyfter många kilo, rör jämt på benen och vrider kroppen åt alla möjliga håll hela tiden. Då har man rätt att vara lite vissen. Dessutom cyklar jag varje dag i ca 40 minuter, till och från jobbet. Motvind och uppförsbackar är mina eviga följeslagare.  

I Friskis&Svettis egna tidning Friskispressen läste jag en intervju med en ung kvinna som tränar dagligen. Och så jobbar hon på samma arbetsplats som jag. Attans. Visserligen är hon ung och jag börjar bli skröplig men jag har sett äldre kvinnor träna, ge järnet på jympan och lyfta tunga vikter på gymmet utan att blinka. På Dans Fuego möter jag ibland en äldre dam som ger 100% och dessutom gör hon det otroligt vackert. Jag frågade henne om hon var dansare. För så vackert kan ingen vanlig stelpinne röra sig. Men icke, hon bara jympar regelbundet. Ålder är inget hinder. Inte arbete på lager heller. Tydligen. För tjejen i intervjun bevisar ju att det går att jobba på HM och orka träna. Jag kanske borde flytta närmare Friskis? Hm... 

Min trötthet är dock ingen undanflykt. Det är inte något jag hittar på för att slippa träna. Jag blir verkligen frustrerad när jag inte orkar ta mig till mina planerade pass. Kanske är jag trött för att jag lägger mig sent. Eller för att jag hoppar över frukosten. Eller för att jag har massor, och då menar jag massor, med olika uppgifter som jag borde ta itu med men som jag skjuter upp i all oändlighet. Jag är prokrastinering förkroppsligad. Allt som jag skjuter upp ligger någonstans i mitt undermedvetna och ger mig mentala skavsår. Det är saker som jag skulle kunna åtgärda lätt och snabbt om jag inte vore så lat och flyktig som jag är. 

Yes!

Idag har jag övervunnit min trötthet, lathet och den hemska vardagsapatin som har hemsökt mig så gott som varje dag. Jag har masat mig till träningen. Gudarna ska veta hur mycket jag har velat träna men när det var dags att ge sig iväg så sa det liksom stopp. Eee, jag orkar inte. Eee, jag är ju så ofantligt trött efter jobbet. Eee, kanske nästa vecka. Samma visa varje gång. Idag har jag också tyckt att jag har varit trött. Helst har jag velat lägga mig i soffan och dagdrömma. Eller till och med sova en stund! Det har krävts väldigt mycket mental styrka av mig för att bannlysa kuddarna och filtarna. Nu sitter jag här alldeles nytränad. En härlig känsla. Jag känner mig glad men framför allt stark. Det är inte så lätt att vinna över sig själv. Det är faktiskt ganska svårt. Men jag har klarat det och jag hoppas att nästa gång blir jag lika duktig.

I soffan

Sara och Lucy ligger i soffan och slötittar på tv.

Utanför mitt staket går det en gammal tant och plockar pinnar från gräsmattan. Det gör hon varje dag. Hon städar, antar vi. Sedan brukar hon slänga pinnarna över staketet, på vår gräsmatta. Magnus har sagt till henne att hon kan slänga pinnarna på andra sidan vägen. Så nu är tanten sur på oss. Sara reser sig från soffan och tanten får syn på henne. Då gör hon världens värsta grimas och räcker ut tungan. Jag kommer aldrig att förstå mig på gamla tanter som plockar pinnar. Jag äter choklad och funderar på om jag ska gå på core-passet. Det tar emot. Ganska mycket faktiskt. Jag vill gärna ligga i soffan och slötitta på tv. Tillsammans med Sara och katten. Men jag vill också bli stark och smidig så jag är lite kluven. Jag blir inte förvånad om latmasken vinner.

Söndag, min härliga, lediga söndag...

Tuffa dagar

Imorse, när jag cyklade till jobbet, då var det kolsvart. Jag hade cykellysen på. Det var länge sedan sist. När lönen kommer då ska jag köpa en reflexväst. Annars lär jag bli överkörd av någon ouppmärksam bilist som tror att han är ensam på vägarna så här dags. Jag cyklade i regnet och tänkte på hösten. Jag tänkte på hur jag vill ha det för att kunna njuta av den. Det är lätt hänt att man blir sur och bitter för det regnar, blåser och har sig. Eller... så kanske är det inte för alla men jag kan lätt falla i melankoli och dysterhet. Därför måste jag hitta ljusa punkter i min höstliga tillvaro. Här är några saker som jag vill uppleva under hösten:

• Testa så många olika träningspass som mitt arbetsschema tillåter mig. Gärna kundaliniyoga, core, simning och Tai Chi.
• Sitta i bubbelpoolen och bara slappna av.
• Bjuda mig själv på en ansiktsbehandling.
• Hälsa på Elin, för det var väldigt länge sedan vi träffades och jag saknar henne.
• Tvinga boknörden Viktoria att spela Rappakalja med mig för jag är sugen på att ljuga lite. Dessutom har Viktoria ett sådant härligt sätt att vara...
• Gå ut på krogen med Magnus och dansa tills jag svimmar.

Nu, när jag har skrivit ner mina önskningar, så verkar höstrusket inte alls lika hotfullt som det gjorde imorse.

Danspasset

Imorse vaknade jag med träningsvärk i hela bålen. Jag trodde faktiskt inte att det skulle drabba mig men det är mycket jag inte tror och sedan får jag ta tillbaka allt. Men oj, oj, oj, jag som skulle senare på dagen på ett danspass till Friskis. Hur skulle det gå? Det gick jättebra. Det var ett nytt danspass för mig och det var jättetufft. Jag hade noll koll på mina armar och ben. De for åt alla håll och levde sitt eget liv. Svetten rann och med varje låt blev ansiktet rödare och rödare. Men att dansa, det är den roligaste träningsformen enligt mig. Det är inte bara kroppen som får sin dos av rörelse. Själen får en rejäl injektion av glädje och självförtroende. Det är nog det som är det allra viktigaste när jag tränar. Jag är en blyg och tillbakadragen person. Jag låter alla andra ta plats och ställer mig alltid sist i kön till det som livet har att erbjuda. Men där, på dansgolvet, där känner jag mig stark, glad och på hugget. Efter danspasset åkte vi till Burger King. Perfekt avslutning på helgen. Nu är det soffan och en kopp te som väntar...

Full kontroll

Nyss hemkommen från gymmet. Jag övade på solhälsningar och sedan acrade vi, jag och Mange. Och jag tänkte, jisses vad bra det gick. Helt stabilt och tryggt. Saker, som jag tidigare kunde bara vingla mig in i, utförde jag idag med full kontroll. Jag fattar fortfarande inte vad som har hänt med min kropp. I några månader har jag cyklat till och från jobbet, jag har varit på några danspass, jag har lyft många tunga kartonger, jag har slutat med att småäta (sådant funkar inte på mitt jobb) och istället äter jag regelbundna måltider (bara sådant funkar på mitt jobb). Jag tar pausgympan på jobbet på högsta allvar och utför våra stretch- och balansövningar som om dem vore livsavgörande. Dessutom har jag gått ner 12 kg.  

Och allt detta utan att jag har lidit på något sätt (bortsett från svett och träningsvärk) eller missunnat mig saker. Som choklad, bland annat.

Det jag behöver

Egentligen skulle jag gå på ett danspass idag. Jag fick dock ge upp dessa planer för den enda sport-bh jag äger var otvättad. Och jag vägrar skumpa runt i en vanlig bh. Sådant slutar alltid i en pinsam katastrof. Nu vet jag vad jag behöver, fler träningsunderkläder. Det känns enormt roligt att veta vad jag egentligen behöver. Så där på riktigt. För det är en stor skillnad på vad man tror att man behöver och det man verkligen behöver. Nästa gång jag får lite tid över då ska jag köpa mig en sport-bh. Kanske till och med två. Om jag blir vild eller så.

Stillheten

Strax efter klockan fyra. Då rusar alla till sina bilar och cyklar och skyndar sig hem. Jag brukar sätta mig i solen och vänta några minuter. Efter nio timmar på benen och i ständig rörelse känns det oerhört skönt att bara sätta sig och andas ut. En kollega från kontoret gick ut ur huset.

- Jobbar du sent? - undrade hon

- Nej, jag har slutat men jag varvar ner.

-Jag varvar ner när jag cyklar hem.

Ja, men hon jobbar på kontoret och jag i produktionen. Våra kroppar törstar efter olika saker. Hennes efter rörelse och min efter total stillhet. Kollegan satte sig på sin cykel och jag på min. Jag cyklade vidare till Friskis, till mitt Dans Fuego - pass. Och nu finns det inte mycket kvar av mig. Kroppen är uppe än men själen har somnat för länge sedan. Det är väldigt oklokt att låta kroppen och själen vara så osynkade med varandra. Det straffar sig alltid så nu får även kroppen gå och vila sig. Gonatt på Er.

Solhälsningar i solen

Solen kikade genom molnen och jag övade på mina Solhälsningar. För även om ashtangapasset har gjort mig frustrerad så vill jag inte ge upp. Jag vill inte ge efter min egen svaghet. Det skulle göra mig ännu svagare. Jag vill ge ashtangan en chans att göra mig starkare, både fysiskt och mentalt. Jag ser fram emot att gå till min nästa ashtangaklass. Verkligen. 

Och efter Solhälsningarna acrade vi lite. Det var ett tag sedan sist, tyvärr.

Förresten, ser ni hur våra djur håller oss sällskap?

Väldigt rart tycker jag :)

Funderingar efter Ashtangan

Jag stod på yogamattan och var alldeles förtvivlad. Jag hängde inte alls med i Solhälsning B. Solhälsning A kan jag göra utan att någon leder mig. Jag är medveten om att jag gör en del fel men jag vet hur de olika positionena hänger ihop. Däremot Solhälsning B är min Akilleshäl. Jag tappar bort mig i flödet och det gör jag gång på gång. Jag har tappat bort mig så pass många gånger att nu vågar jag inte ens göra solhälsningar B. Inte om jag måste göra dem på egen hand.

Och där, på yogamattan, tänkte jag att hujedamej, det där var ingenting för mig. Inte nog med att jag var stel och klumpig så var jag dessutom dum som inte kunde utföra Solhälsningen B. Alla andra kunde ju. Jag ville springa därifrån och bara rädslan att det skulle göra mig till ännu större miffo fick mig att hålla mig kvar på mattan.

När jag skriver att alla andra kan då menar jag det också. Jag har valt nybörjarklass i ashtanga och i min vilda fantasi har jag föreställt mig att de flesta som kommer dit är nybörjare. Faktum är att de flesta där har utövat yoga i många år. De känner sig antagligen ännu som nybörjare och därför går de nybörjarklassen. Jag är en väldigt ny nybörjare inom yoga och min kunskap och förmåga är inte alls på samma nivå som de andras. 

Min Magnus, som är en duktig yogi, försöker förklara för mig att i yoga befinner man sig var och en på sin egen nivå. Att man utvecklas i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar. Han har säkert rätt men att stå på sin yogamatta och kämpa mot gråten för att man inte kan (och alla andra kan) är nog inget som främjar det yogiska tänkandet. 

Helt egoistiskt blev jag väldigt störd av några andras andning. De körde sitt eget race, helt oberoende av vad vi andra gjorde. Och så andades dem. I yoga talar man om ujjayiandning. Och den andningen låter, väldigt mycket. Jag får en känsla att de som andas ujjayi har en turbofläkt inbyggd i halsen. Jag, den hopplösa nybörjaren, kan inte ujjayiandas. De andra antigen kan eller tror att de kan, överröstar läraren och får mig helt ur balans. 

Jag är så ledsen och frustrerad. För mitt första yogapass har varit så långt ifrån det yogiska som jag kan bara tänka mig. Jag är intresserad av yoga på både det fysiska och mentala planet. Men när jag inte får utrymme att forma varken kroppen eller själen då blir jag taggig och agressiv. Jag vill inte stå på yogamattan och gråta av frustration. Jag vill finna min egen väg genom yogan men jag vet inte om jag kan göra det i min nybörjarklass. 

Ashtanga

Igår gav jag järnet på Dans Fuego-passet. Idag har jag svettats mig igenom mitt allra första Ashtanga-pass. Imorgon kommer jag nog att behöva en lyftkran för att ta mig ur sängen.

Jag är rörlig. Antagligen är jag rörligare än de flesta i min ålder. Dessvärre har jag noll balans och ännu mindre styrka. Surt, väldigt surt. Men jag jobbar på det och jag gör det hårt. 

Dans Fuego

Jag sitter här och ler stort. Väldigt stort. Så stort att munnen inte får plats mellan öronen.

Idag har jag varit på ett Dans Fuego-pass på Friskis & Svettis. Jag minns inte att jag någonsin har haft så roligt som jag har haft det idag. Jag längtar redan till tisdag för då ska jag dit igen. Jag svettades något oerhört men ack, vilken härlig känsla. Det adrenalinpåslaget som jag har fått på passet kommer att räcka ett bra tag framöver. Rekommenderas starkt!

Kaos är bara förnamnet

Dagen började minst sagt jobbigt.

Jag blev väckt av ett ljud som var så hemskt att det är svårt att beskriva det. Jag försökte somna om men det gick inte. Redan på vägen till jobbet kände jag att de ynka fyra koma fem timmar som jag har fått sova var alldeles för få. Men, men, det skulle nog ordna sig. Tänkte ja, dumt nog.

På vägen till jobbet cyklade jag förbi Isstadion och där, bakom stängslet, på den asfalterade ytan, sprang en orolig fasantupp. Han tog sig nog in men kunde inte hitta ut. Jag kunde inte stanna och försöka hjälpa honom. Då skulle jag komma för sent till jobbet. Så jag cyklade vidare och bad till högre makter om hjälp till tuppen.

På jobbet körde det ihop sig med några listor och jag försökte reda ut problemet. Samtidigt som jag fick uppdrag att under dagen faddra för ett par framtida konsulter. När det var dags att stämpla ut då stod jag mitt i smeten och kunde bara inte lämna allt och ge mig iväg. Jag försökte ordna röran så gott det gick och klockan tickade iväg. Och jag som hade väldigt ont om tid.

Äntligen i omklädningsrummet. Duscha, springa ut, knöla in ryggsäcken och yogamattan i cykelkorgen och tramapa det fortaste jag kunde till sjukhuset där min dotter hade ett möte och jag skulle vara med på det. 

Efter sjukhusbesöket cyklade jag till torget för att ta ut pengar som jag skulle betala yogapasset med. För ikväll skulle jag på mitt allra första ashtangapass. Men där på torget upptäckte jag att jag inte hade bankkortet med mig. Alltså, inga pengar att betala yogan för. Yogini är en vän till familjen och just därför var jag väldigt ovillig att komma till hennes klass och inte ha pengar med mig. Så jag slängde mig på cykeln och skyndade mig hem. Med lite tur skulle jag hinna.

Och hemma väntade en ny överraskning på mig. Vår bil var borta. Magnus var också borta men det var enligt planerna. Att han skulle ta bilen verkade väldigt långsökt. För han gav sig iväg på mopeden och den var ju också borta. Hade han lånat ut bilen? Varför lämnade han ingen lapp då? Blev bilen stulen? Skulle jag ringa polisen? Vad hände? 

Jag hade 10 minuter på mig att cykla till yogan. Men jag kom aldrig dit.

Stressen tömde mig på all energi och jag bara föll ner i soffan. Katten lyckades öppna altandörren (hon är proffs på det) och den kyliga luften svepte om mina bara ben. Jag frös men orkade inte ens stänga altandörren. En kopp te skulle sitta bra men det orkade jag inte heller.

Allt blev plötsligt grått.

Hoppas morgondagen blir bättre. Jag hoppas att jag får sova minst sex timmar och att inga fasantuppar behöver en hjälpande hand. Jag hoppas att arbetet flyter på och att bilen kommer till rätta. Jag hoppas att jag får uppleva en riktigt tråkdag imorgon.  

***

I början orkade jag inte ens skriva av mig i bloggen så jag la ut Sommarfolket.

Bara namnet, Sommarfolket, gör mig glad.

Fast nu känner jag ett enormt behov att skriva av mig och lägga min stress på era axlar.

En liten aning, ni märker det knappt men för mig betyder det väldigt mycket.

Naturlig healing

En underbar dag för en pulshöjande långpromenad. Det kommer att låta patetiskt eller åtminstone flummigt men när jag går då fylls jag av en oförklarlig kärlek. Till mig själv, till träden och jorden. Jag känner mig... hur ska jag förklara det... harmonisk. Hel. Ren. Stark.

Skulderstående

En stor dag i mitt liv. Jag har gjort mitt allra första skulderstående! Jag har ju försökt göra det förr men min kropp var för svag för sådana positioner. Noll magmuskler gjorde att kroppen bara vinglade och gled ner. Några gånger i veckan kör jag en serie som stärker magmuskler och tada! Nu kan jag göra ett skapligt skulderstående. Målet är att ha benen rakt upp och att med tiden kunna släppa basens anklar. Fast det ska jag inte tänka på. För just nu ska jag bara suga på den ljuva karamellen. Jag har faktiskt gått upp i skulderstående alldeles av min egen kraft. Jippi!

Och jag säger...

Spring!

Spring för glädje!

En mörk och mulen lördagsmorgon. Problemen tornar sig framför mig. Sorgliga besked kommer både på telefon och mail. Jag förstår inte vad som händer! Jag har hamnat i någon hemsk livsperiod just nu. Vart jag än vänder blicken eller örat så hör jag bara dunder av ett liv som rasar i bitar.

Men då säger jag spring! Spring för glädje!

När jag springer min runda i skogen då upphör allt annat. Jag hör bara mitt eget flåsande. Tankar och känslor lugnar ner sig. Det är som att förflytta sig till ett vakuum. Ingenting förutom mina andetag, grönskan och svetten existerar. När jag lämnar skogen då är jag i balans. Trött men i balans. En gammal gubbe som matar grannens katt med köttfärs ler mot mig. En annan säger att det är en bra morgon för en promenad. Absolut! Välkommen framtidstron! Välkommen glädjen!

Kullerbyttor

Ibland säger folk att de inte vill träna för att det är tråkigt... Men då säger jag så här: gör din träning till en lek! Fast då måste man ha barnsinnet kvar och inte vara rädd för att göra bort sig. Jag försöker utnyttja varje ledig stund till att leka. Göra kullerbyttor, stå på huvudet och sitta på core-bollen. Svårast är det att göra kullerbyttor. Jag trodde att det var hur lätt som helst. Jag minns ju hur jag, en gång i tiden, slängde mig i luften och gjorde kullerbytor. Men då var jag kanske 6 år och lik de flesta barn på den tiden, var jag vig och smidig. Inga dataspel som fördärvade våra kroppar. För några dagar sedan försökte jag göra en kullerbytta och jösses, det gick inte. Så nu står kullerbyttandet på träningsschemat :)

Rökfri!

Ytterligare två veckor av mitt nya liv har gått. Full av förväntan har jag hoppat på vågen för att kolla om träningen har gett mig några resultat.

Så ser det ut:

Vikt: 74 kg, alltså ingen förändring.

Runt midjan: 81 cm, det är 1 cm mindre än för två veckor sedan.

Stussen: 106 cm, även här har jag minskat 1 cm.

Runt låret: 64 cm, utan förändring.

Jag har känt mig lite snopen, jag hoppades på lite bättre siffror. Men, men... Det blir kanske bättre om två veckor. Jag fortsätter att röra på mig. Och från och med idag lägger jag av med socker totalt.

Men jag har segrat på ett helt annat sätt. Sedan en vecka tillbaka är jag helt rökfri. Att sluta röka gick förvånansvärt lätt måste jag säga. Jag gjorde mig redo för en otrolig kamp mot röksuget men det var inte så farligt som jag trodde. Jag är nog väldigt motiverad. Jag vill ha en stark och frisk kropp. Att tillföra den gifter har känts som svek. Under de senaste veckorna har jag betraktat cigaretter som mina fiender, inte som något som min kropp behöver. Och nu är jag rökfri! Jippi! Aldrig mer cigaretter i mitt liv. Aldrig någonsin.

Två blöta gladdjur :)