Ugglebarnen - slutrapport

De fyra ugglebarnen har blivit stora.

Syns knappast alls men hörs desto mer.

Om de inte själva berättar var de är,

 så är det inte svårt att lista ut var de finns med hjälp av de andra fåglarnas varningsskrik...

Oftast sitter de högt uppe i de stora träden

(de, som i år är glesare än någonsin) 

men med möda kan jag ibland skönja silhuetten av dem.

De vuxna ugglorna är faktiskt lättare att se.

Det verkar som om ungarna är snabbare att ta till flykten än de gamla och jag hoppas bara,

 att det inte är ett bestående mönster...

Oftast när jag rör mig i trädgården har jag ugglorna i bakhuvudet och rör mig långsamt, samtidigt som jag med blicken scannar över ytorna för att se om de är där.

Men ibland har jag annat i tankarna och finner mig plötsligt öga mot öga med en av dem.

Då låtsar jag som om det regnar och fortsätter en bit till.

När jag vänder mig om är de oftast borta.

Ibland är det precis tvärtom.

Jag förflyttar mig och när jag vänder tillbaka ser jag en uggla, där jag just gått förbi.

Och jag gissar, att jag ofta rör mig alldeles i deras närhet utan att alls se dem.

Ungarna är alltså betydligt snabbare att ta till flykten.

Över huvud taget verkar de just nu mycket rörliga och jag skymtar dem när de flyttar sig mellan de stora träden.

För någon dag sedan hade jag sett en rödbröstad liten fågel  när jag skulle inspektera några uppgrävda och krukade plantor.

Jag hämtade kameran för att med dess hjälp kunna identifiera 'den röde.'

Men när jag återvände var den borta.

När jag lät blicken glida över buskaget bredvid mig såg jag istället ugglebarnen.

Alla fyra satt snyggt uppradade på en gren helt nära.

Efter en stund upptäckte de mig men det blev några foton innan jag flyttade mig lite närmre för att slippa några grenar.

Då fann en dem det säkrast att flytta sig och en efter en följde de andra efter.

Men detta var det bästa fototillfället jag haft hittills av alla fyra.

Avslutar med detta (troligen) serien om årets ugglekull med ett foto från hur jag vanligen ser en vuxen fågel.

Inte så nära som det ibland kanske verkar på mina foton.

Ni kanske undrar..

hur det står till i trädgården?

Eller hur det gick med ugglorna?

 

Trädgården är en trist historia, så vi börjar med ugglorna.

Jag berättade ju, att vad jag förmodade var en hane passade en unge.

Någon dag senare satt han i pilen men någon unge syntes inte till.
Jag pratade med honom medan jag försökte se ungen.

Hanen blev orolig och flög iväg.
Jag började göra det jag planerat och hanen återvände nästan omedelbart.
Hela tiden var hans blick intensivt fäst vid mig och han såg fortfarande orolig ut.
När han började vagga med kroppen fann jag det säkrast att gå därifrån.

Det är ju känt, att kattugglor kan anfalla när de har ungar.
Också helt oprovocerat.
(Vilket f.ö. hände en man i Norge för bara någon dag sedan).

'Våra' ugglor är ju vilda djur och alls inte tama.
Men jag har aldrig någonsin känt mig orolig i deras närvaro.
Tvärtom har jag tyckt mig se, att ugglemamman är helt lugn och trygg med att jag rör mig i närheten av hennes ungar och inte heller verkar störd av att jag står och beundrar dem då och då.
Hon tittar på mig när jag kommer, varpå hon oftast vänder bort huvudet eller blundar.
Då och då kikar hon lite på mig, som för att visa, att hon vet att jag är där men hela hennes hållning är väldigt avslappad.
(Om det däremot kommer någon främmande flyger hon omedelbart iväg.)
Men hanens kroppspråk och blick sa något helt annat.
Hela han signalerade oro.

Alltså lämnade jag den delen av trädgården.
För inte ville jag, att de ska känna sig oroade av mig.
Det skulle naturligtvis inte heller vara så kul om de anföll mig.

När jag senare passerade stället var hanen borta men då såg jag ungen.
Den satt inne i häcken knappt en meter från där jag stått tidigare under dagen och jag förstod hans oro och gick på nytt därifrån.

Någon dag senare satt honan ute på ön.
Det kändes tryggt.

Hon tittade som vanligt på mig och vände sig därefter om.

Någon unge såg jag inte då men den satt säkert en bit därifrån.

Men en dag satt den ensamma ungen i robinian, som ännu inte slagit ut, alldeles vid huset.
Det blåste ordentligt och den lilla ungen gungade fram och tillbaka.


Vad som var mer oroande var, att kajorna cirklade runt den.
Men ungen såg helt lugn ut.
 Kanske var kajorna mer skärrade av uggleungens närvaro än vad den var av dem.
Ungen satt ju inte så långt från deras bo.

Därefter har jag sett både honan och ungarna dagligen.
Jo, det fanns fler!




När jag en sen eftermiddag såg ungen ute på ön, upptäckte jag ytterligare en högt uppe i trädkronorna.

Och när jag kikade mellan grenar och blad såg jag, att de faktiskt var två till.
Tre ungar alltså.

Och idag var de fyra!




Ungarna är som sin mamma.
Nyfikna men till synes obekymrade om min närhet.

När jag kommer, vänder de sig om och tittar på mig en stund,
varpå de sluter ögonen och ignorerar, att jag är där.
(Vill jag ha foton  med öppna ögon måste jag vara snabb.)

Oftast sitter de högt upp, dolda av lövverket, som nu tätnat och det är inte alldeles lätt att vare sig se eller fotografera dem.

        Alltid är det något  i vägen.

För dagens bilder hittade jag en glugg om jag stod alldeles under dem, vilket gjorde, att de höll på att ramla av pinnen när de skulle hålla lite koll på mig.

På kvällarna sitter de ibland utanför mitt arbetsrumsfönster
och jag kan höra deras hesa rop efter mat.

Och ugglemor, som om dagarna sitter loj och sömndrucken,
 byter karaktär och blir det rovdjur hon ju faktiskt är.
Intensivt uppmärksam reagerar hon blixtsnabbt när något dyker upp.

Kanske är det mer än kameravinklarna som gör, att det har blivit ovanlig mycket klor på fotona....

PS. Möjligen finns det fler än de fyra ungarna, som syns på samma foto.

Det är svårt att avgöra om det är samma ungar jag ser hela tiden.
En av ungarna var betydligt mer utvecklad än vad jag tycker de andra är, redan för någon vecka sedan.

Det finns ju flera ugglor här och kattugglor lämnar ogärna det revir de vuxit upp i, så det är högst troligt, att det kan finnas fler kullar.

Behöver jag säga, att jag är väldigt glad så länge de vill stanna kvar?

Bara en...?

 Under några veckor har vi spanat efter tecken på uggleungar.

Vi har inte sett några men de vuxna ugglornas beteende har berättat, att de nog fanns.

Förhoppningsvis.

För säkra kunde vi ju inte vara.

Skrien kunde lika väl vara föranledda av att något gått på tok.

Idag drogs jag på nytt ner till den nedre delen av trädgården.

Nu, eftersom några skator höll ett väldigt liv där.

Skatorna flög när jag närmade mig men kvar satt en uggla.

Han (för jag tror, att detta var en hane, eftersom den var betydligt mindre än den uggla som suttit i pilen eller vid husgaveln) gav mig en snabb blick. Därpå fortsatte han att  uppmärksamt kolla något en bit bort.  

 De stora runda ögonen var vidöppna och vaksamma och för en gångs skull satt ugglan dessutom inte skymd bakom en massa grenar.

Jag tog några bilder och plötsligt var han borta.

Senare på dagen gick jag ner dit igen i regnet.

Den vuxna ugglan syntes inte till men väl en raggig våt liten tuss i ett av de självsådda körsbärsträden.

Tätt intill stammen satt den lilla.

För den var verkligen inte stor.

Den försökte skaka av sig lite av vätan men hade klara problem att hålla balansen.

Några fler ungar syntes inte till och inte heller någon av de vuxna ugglorna.

Men de är, som jag skrivit tidigare svåra att upptäcka om man inte vet precis var de sitter.

Nu undrar jag om det bara blev en unge det här året.

Eller om fler är på gång.

För ungarna kläcks efterhand, så det kanske kommer någon eftersläntrare.

Eller är de kanske redan så stora att de är flugit iväg lite längre.

Och vi missat dem?

Vi fortsätter att hålla kik efter dem.
Och titta till den lilla......

Bebisar

Inga ugglebarn synes än.

Ugglan sitter dagligen på nästan samma plats.

Oftast skymd.

Lika ofta blundande.

Alltid med full koll.

Men medan vi väntar.

Vem kan väl motstå en fjunig trastunge?

Inte jag.

Och definitivt inte den stolta Mamma Trast.

Jag ser dig...

Ugglorna finns kvar.

Syns kanske inte lika lätt som när ungarna var små men hörs desto mer.

Ungarnas svissande blandas med uggelmors dovare läte.

Ofta basuneras deras närvaro högljutt av de andra fåglarnas varningsläten.

Ibland sitter de, som tidigare i den stora pilen.

Oftare ute på ön, där de inte är lika lätta att se i den täta grönskan.

Framför allt betydligt svårare att fotografera.

Men ofta sitter de på klacken, som bildats av en avsågad gren på avenboksträdet och jag ser silhuetten av dem när jag passerar.

Lite för långt borta för att fotografera i dunklet men om jag närmar mig kommer jag alldeles för nära när jag går över bron och så svävar de ljudlöst iväg.

Men ibland sitter de kvar. Vrider på huvudet och markerar, att de vet, att jag är där.

Denna kväll satt en av ungarna 'på klacken'.

Jag såg den.

Och den såg mig.

Ser ni den?

Gruppfoto

Vi satt och fikade.

Övervakade av ugglemor i pilen en bit bort.

Jag skämtade och frestade henne med en marmeladmacka...

Då flaxade hon plötsligt till.

Under ett gällt skrikande attackerade hon något i trädet.

Det flaxades och skreks.

Någon som hotade hennes ungar?

Vi rusade till men då såg vi en uggla, som flög iväg.

Lämnade hon sina ungar i sticket?

Men nej.

Ugglemor satt till synes lugnt i trädet.

Bredvid satt en hel drös med ungar......

Men hur många?

Vems?
Har vi två kullar?

Att vi har flera vuxna ugglor visste vi....

Mors dag

Årets första ros har slagit ut.

Det blev, som så ofta tidigare Blanc Double de Coubert.

OCH

vi har fått se årets uggleungar för första gången.

Jag har spejat och undrat.

Ugglan, som suttit på husets södergavel syntes inte längre till.

Var det ungar på gång?

Men ingen uggla stod att finna.

Häromdagen skulle jag försöka binda upp stjärnflockorna i dammrummet.

Pinnarna var nerslagna sedan länge men jag har prioriterat annat än att göra själva uppbindningen.

Upprepade åskskurar fick mig att inse, att det nog var en god idé att göra det INNAN plantorna lagt sig.

Så försedd med snöre och sax försökte jag fixa till de redan ganska höga plantorna.

Band upp.

Tog några steg bakåt (utan att falla i dammen) och kunde konstatera, att det mera såg ut som om jag försökte strypa de stackars plantorna än att stödja dem...

Pilligt fixande med snörstumpar är inte riktigt min melodi och jag blev bara irriterad.

Under mitt springande efter mer snöre och bättre sax hade jag sett, att en uggla satt i pilen och följde mina förehavanden.

Så jag tog en paus i uppbindningen och plockade fram lilla kameran.

Stannade under ugglan och undrade lite försynt om hon inte hade några ungar att visa mig i år....

Hon tittade stumt tillbaka.

Dagen därpå satt hon på i stort sett samma ställe.

Jag fortsatte med mitt envetna frågande.

Lilla mor, sa jag, har det inte blivit några fina små barn, som du vill visa mig?

Efter en stund släppte hon mig med blicken och tittade åt sidan.

Jag följde hennes blick och jo men visst.

En bit upp satt en formlös liten grå klump.

En unge!
Hurra!

Åh, så roligt.

Men tussen gick inte att fotografera.

Bara baken syntes.

Jag jollrade lite.

Söta lilla ugglebarnet, skulle du inte kunna tänka dig att flytta dig bara en liten, liten bit...?

Den lilla uggleungen tycktes sakna både koordination och balans men trots det försökte den snällt att vända sig om.

Jag fick både skrämselhicka och dåligt samvete.

Den vinglade och viftade med benen.

Bara den inte ramlar ner nu och det, på grund av att jag ville ha en bättre fotovinkel, tänkte jag.

Men den klarade den för en liten uggelbebis svåra manövern och  poserade snällt.

Men sedan somnade den.

På kvällen när jag återvände syntes den lilla inte till men efter en stund såg jag den.

Den hade tagit sig ner mot stammen, där den satt hopkrupen och såg alldeles förtvivlad och hjälplös ut.

Söta lilla vännen min, är du alldeles ensam?

Ingen liten bror eller syster att luta sig mot?

Dagen därpå var den på nytt borta.

Oroligt sökte jag den med blicken och till slut såg jag den en bit upp i pilen.

Och en bit högre upp satt faktiskt ännu en liten raggig ugglebebis.

Under dagarna som gått, har jag passerat under pilen otaliga gånger och de två små sitter kvar på i stort sett samma ställe.

Ofta bakom någon gren och svåra att fånga med kameran.

Men ugglemor sitter i närheten och håller koll på sina små.

Och mig.

Men medan hon till en början följde varje rörelse jag gjorde, tycks hon nu ha slappnat av och nöjer sig med att emellanåt lyfta ett ögonlock och visa, att hon minsann har full koll.