The Sect (1991)

Södra Kalifornien nittonhundrasjuttio. Ett hippiekollektiv i öknen får besök av en ondskefull främling som mördar dem alla i Satans namn. Vi förflyttar oss tjugoett år fram i tiden till Frankfurt i Tyskland där en man brutalt mördar en kvinna och stoppar hennes hjärta i fickan och tar plats på spårvagnen. Några rånare överrumplar honom och när mannen flyr kommer polisen ifatt honom. I desperation lyckas mannen få tag i tjänstevapnet och skjuter sig i huvudet. I en annan del av staden kör Miriam på en gammal man med ett mystiskt paket och av skuldkänslor tar hon med honom hem till sig. Det var dock ingen olyckshändelse utan en väl planerad incident. Den äldre farbrorn börjar bete sig allt mer besynnerligt och verkar dessutom veta skrämmande mycket om Miriam. Hennes plötsliga mardrömmar börjar allt mer likna verkligheten.

”Watch Lucifer, watch. This is for you.”

Jag har bara sett The Sect (La Setta) en gång tidigare och det var säkert femton år sedan. Då fanns det ett ställe man kunde beställa kopierade vhs-filmer från via ett brev på posten och en av de sista jag och en polare beställde därifrån var The Sect. Jag minns att jag gillade inledningen skarpt men sedan tappade jag fokus och tyckte det blev tråkigt. Då var jag mest intresserad av så våldsamma filmer som möjligt och när det kommer till grafiskt äckelpäckel så har inte The Sect mycket att erbjuda. Det var vad jag tyckte då, idag uppskattar jag filmen desto mer. Dario Argentos lärling Michele Soavi gjorde fyra riktigt lyckade skräckfilmer under åttio- och nittiotalet men The Sect, som är den enda filmen som inte har fått ett ordentligt släpp på dvd eller blu-ray (vad jag vet i alla fall), glöms ofta bort när hans namn kommer på tal.

”They suffer more when they’re not drugged.”

The Sect är en otroligt snygg film och det märks tydligt att Soavi har lärt sig mycket av sin mentor Argento, som även hjälpte till med filmens manus och som producent. Det är vackert filmat, en riktig visuell godbit. The Sect är en ockult skräckthriller som hela tiden känns som en ond mardröm eller en riktigt dålig tripp. Ibland känns det som någonting David Lynch skulle ha kunnat koka ihop och filmen är sprängfylld med symbolism i form av olika djur som alla bär en avgörande roll i historien. Herbert Lom (som är mest känd för sin roll i The Pink Panther-filmerna) spelar den mystiske äldre herren och hans insats som är en av skådespelarens sista är riktigt bra. Kelly Curtis är trovärdig i huvudrollen som Miriam och det är allt lite konstigt att hon inte fått lika stor uppmärksamhet som sin storasyster Jamie Lee, hon är faktiskt inte alls en så tokig skådespelerska. Även Giovanni Lombardo Radice, mer känd under det amerikanska alias John Morghen är kul att se i en mindre men viktig roll i filmens början. The Sect är sprängfylld med en massa konstiga scener och besynnerliga ageranden men det tillhör ju inte ovanligheterna i italienska skräckfilmer och det bidrar bara mer till filmens bisarra och udda underligheter (vad är det förresten med italienare och alla dessa likmaskar?). The Sect innehåller en rad bra sekvenser och Soavi visar ännu en gång vilken skicklig regissör han är, det är synd och skam att han inte längre gör filmer inom skräckfilmsgenren. Just nu så är The Sect min favoritfilm av Soavi men det kommer säkert att ändras nästa gång jag ser om någon av hans andra skapelser – Soavi håller en otroligt hög lägsta nivå.

Profondo Rosso: Il Museo Degli Orrori Di Dario Argento

Jag och min sambo spenderade fyra dagar i Rom. Det första vi gjorde efter det att vi checkat in på vårt hotell var att besöka Dario Argentos affär Profondo Rosso som ligger några stenkast ifrån Vatikanen. Profondo Rosso har länge varit på min lista över ställen jag velat besöka och även fast affären i sig inte är särskilt stor och museet inte tar många minuter att gå igenom är det en viss känsla som infinner sig när man spankulerar runt bland rekvisita från filmer som har anknytning till Argentos skapelser. Affären öppnade sina portar första gången nittonhundraåttionio och även fast Argento själv sällan är i affären, med undantag för Halloween, sitter mannen bakom den fantastiska rullen Contamination, Luigi Cozzi, ofta i affären. Självklart passade jag på att ta med ett eget exemplar av Contamination för att få den signerad av regissören. Cozzi visade sig vara en mycket trevlig man som gärna pratade en stund om film och ställde upp på foto och signering av min dvd. Han till och med tackade för att jag kom och besökte honom och dessförinnan meddelade han mig via facebook om att han skulle vara i affären om jag ville komma förbi. Rom i övrigt var en mäktig stad som trots att det är en storstad, var fylld av grönska och majestätisk arkitektur. För alla er som ännu inte haft nöjet att besöka staden har någonting att se fram mot. Här nedan följer lite foton från Argentos museum. Fler foton hittar ni på min facebook-sida.  

Phenomena

Demons

Opera

The Church

Jag och Luigi Cozzi

Min signerade Contamination

Profondo Rosso (1975)

Den tyska tankeläsaren Helga är på besök i Rom. Under ett seminarium blir hon varse tankegångarna hos ett ondskefullt sinne. Vettskrämd av kvällens händelser beger hon sig till sitt hotellrum där någon väntar på henne. Utanför strosar den brittiska jazzpianisten Marcus när han plötsligt hör hennes skrik. Kort därefter ser han Helga bli brutalt mördad och skyndar sig dit. En gestalt i svart regnrock avlägsnar sig från platsen och Marcus är övertygad om att det är någonting han glömt, någonting han har sett som kan röja mördarens identitet. Tillsammans med den tuffa tidningsreportern Gianna bestämmer de sig för att ta reda på vem mördaren är och orsaken bakom detta fruktansvärda dåd men mördaren ligger hela tiden ett steg före.

”Maybe you’ve seen something so important you can’t realize it?”

Det finns inte mycket att skriva om Profondo Rosso (eller Deep Red som är titeln filmen kanske är mest känd under) som inte redan har blivit skrivet. Dario Argentos mästerverk är dock en av de filmer som fick upp ögonen hos mig (och så många andra) när det kommer till den italienska filmen så jag känner mig tvungen att i varje fall skriva några rader. Jag och min sambo ska åka till Rom om en månad och det jag ser mest fram mot är att besöka Dario Argentos museum med samma namn som filmen. Det har länge varit en dröm hos mig och nu verkar det som om den ska gå i uppfyllelse. Dessutom utspelar sig Profondo Rosso till mesta del i Rom (även fast de flesta av utomhusscenerna är inspelade i Turin) så äntligen fick jag min skeptiska sambo att gå med på att se filmen. Det är säkert nästan tio år sedan jag såg Profondo Rosso senast men vissa scener sitter fortfarande etsade i mitt inre. Det inledande mordet, ansiktet i spegeln, barnmålningen och slutsekvensen är sekvenser som följt med mig ända sedan jag såg filmen för första gången. Profondo Rosso är så mycket mer än bara en giallo, det är ett konstverk. Allt är så otroligt detaljerat och ju fler gånger man ser filmen desto fler detaljer och nyanser upptäcker man. Arkitektur, inredning, design, modet och allt som hör årtiondet till är en fröjd för ögat och Argento vet precis hur man ska dra nytta av det. Hans karaktäristiska kameraåkningar är sjukt snygga och metaforerna han använder sig av istället för att nyttja dialog, till och med i så simpla omständigheter som under ett misslyckat telefonsamtal, är tyst poesi. Profondo Rosso skulle emellertid inte vara lika effektfull om det inte vore för Goblins otroligt stämningsfulla musik, filmens soundtrack är ett mästerverk för sig. Profondo Rosso är ett av de bästa mordmysterier (inte det smartaste men ett av de mest estetiskt fulländade) som har gjorts och tillsammans med Suspiria, Argentos bästa film.

Jag valde att se den längre italienska versionen (jag vet inte om jag sett den kortare) och har man valt engelskt tal märker man vad som blev bortklippt. Mycket av det som tagits bort på den engelska utgåvan är relationen mellan Marcus och Gianna och den längre varianten har en mer humoristiskt ton. Min enda invändning mot den längre versionen är poliskommissarien vars utbrott mot läskmaskinen eller när han pratar med mat i munnen blir lite påfrestande. Såhär i efterhand är det är inte svårt att förstå varför hans karaktär nästan helt klipptes bort. Profondo Rosso växer för varje gång man ser den och det är en film som förhoppningsvis aldrig slutar att hitta en ny publik. Nu blev mina reflektioner längre än jag tänkt mig men det är svårt att sluta klottra ner tankar kring denna film när man väl har börjat, det finns så mycket att skriva. Till alla er som inte kan få nog av tankegångar kring denna fantastiska skapelse är det bara att googla på Profondo Rosso eller Deep Red och sedan kan ni hålla er sysselsatta en halv evighet. Mitt råd till er är dock att slå er ner i soffan och se Profondo Rosso för första, tredje eller tionde gången, det är en lika mäktig upplevelse varje gång.

Once Upon a Time in the West (1968)

Jill McBain anländer till Flagstone i Arizona för att återförenas med sin make Brett och dennes son och dotter. Det är en månad sedan de gifte sig i New Orleans och hon anländer en dag tidigare än förväntat för att överraska honom. Men hon kommer för sent, fem revolvermän med den ondskefulla Frank i spetsen har redan avrättat familjen. Banditen Cheyenne och hans män får skulden för morden när det i själva verket är en man vid namn Morton som ligger bakom. Morton har lejt lönnmördaren Frank för att undanröja alla som kommer i vägen för hans järnväg som ska dras genom landet. Jill slår sig samman med Cheyenne och en mystisk man med ett munspel, då de alla har högst personliga anledningar till att önska livet ur den kallblodiga mördaren Frank.

”By the way, you know anything about a man going around playing a harmonica? He’s somebody you’d remember. Instead of talking, he plays. And when he’d better play, he talks.”

Sergio Leones Once Upon a Time in the West är en av mina absoluta favoritfilmer och jag har sett den åtskilliga gånger genom åren. Jag har alltid hållit Clint Eastwood högst av alla västernstjärnor, då det var genom filmer han medverkade i som mitt intresse för västernfilmen väcktes. Mannen med Oxpiskan, Pale Rider, Häng Dom Högt och Dollartrilogin var filmer jag såg med jämna mellanrum under hela min ungdom och var det någon jag ville bli när jag blev stor så var det Clintan. När jag såg Once Upon a Time in the West för första gången var jag skeptisk då Eastwood inte fanns med i rollistan. Saken är den att när skådespelare som Charles Bronson och Henry Fonda gjorde entré glömde jag snart bort att detta var en film utan Clint Eastwood i huvudrollen. Henry Fonda är fullkomligt lysande (i en roll som är den raka motsatsen till vad han brukar porträttera) som den iskalla lönnmördaren Frank och Charles Bronson briljerar som den tystlåtna hämnaren med munspelet.

“You know, Jill, you remind me of my mother. She was the biggest whore in Alameda and the finest woman that ever lived. Whoever my father was, for an hour or for a month - he must have been a happy man.”

När Leone var färdig med sin Dollartrilogi ville han lämna genren bakom sig och sätta igång med sitt drömprojekt Once Upon a Time in America men så blev det ju inte. Hans västernfilmer var omåttligt populära och filmbolaget ville inte låta honom göra en film i en annan genre innan han levererade ytterligare en västernfilm. Då bestämde sig Leone för att inleda en ny trilogi där Once Upon a Time in the West blev den inledande och Once Upon a Time in America den avslutande. Resultatet blev minst sagt strålande och en av de bästa västernfilmer som någonsin har gjorts. Jag håller Dollartrilogin och Once Upon a Time in America väldigt högt men Once Upon a Time in the West är min favorit bland Sergio Leones filmer.

“People scare better when they're dying.”

Det rör sig långsamt framåt och det är långa och utdragna scener med fokus på detaljer i omgivningen och ansiktsuttryck. Den tio minuter långa inledningen där revolvermännen väntar på ett anländande tåg och munspelsspelande Bronson dyker upp är lysande. Man kan riktigt känna dammet i näsborrarna och känna den gassande hettan i det ändlöst vackra ökenlandskapet. Sergio Leone säger om Once Upon a Time in the West att: ”Filmens rytm skulle framkalla känslan av en döende människas sista flämtande andetag” och det är precis så det känns i denna två timmar och fyrtio minuter långa dödsdans. Filmens enda egentliga hopp ligger hos Jill som är det enda riktiga kvinnoporträttet i hela historien, men det är ett starkt sådant. Hennes tuffa framtoning och självständighet hörde inte till vanligheten i denna typ av film från eran. Filmens historia skrev Leone tillsammans med Bernardo Bertolucci och ingen mindre än den blivande mästerregissören Dario Argento. För filmens musik står som vanligt Ennio Morricone och det är bland det bästa han har komponerat. Ibland är musiken smärtsamt vacker och varje gång jag hör munspelet blir jag som förstummad. Han använde sig av en liknande melodi i Aldo Lados magnifika terrorfilm Night Train Murders men det är en annan historia, en historia ni kan läsa mer om här. Som jag nämnde tidigare är Henry Fonda och Charles Bronson strålande i sina roller men det gäller även Claudia Cardinale som spelar Jill och Jason Robards som spelar Cheyenne. Once Upon a Time in the West innehåller en fantastisk dialog som bitvis är riktigt underhållande. Historien i sig är i grunden ganska simpel men mer behövs inte i händerna på Sergio Leone som ännu en gång lyckats skapa ett mästerverk!

Deliria (1987)

Aka Stage Fright: Aquarius är Michele Soavi’s första riktiga film som regissör. Efter att jobbat som assistant director till Dario Argento och sedan gjort en dokumentär om honom, var det dags att stå på egna ben.
På pappret är det en vanlig slasher film. En galen mördare tar livet av ett teater team, en efter en på finurliga sätt. Men det är så mycket mer. Hela filmen känns som en lång dröm. Snygga kameravinklar, scenografi och en stämningsfull musik gör filmen till en vinnare.
Soavi är en av Italiens mest intressanta regissörer vid sidan av Argento. Det är synd och skam att han bara gjort fyra filmer i thriller och skräckens genre. Vad jag kommer ihåg var hans The Church och The Sect två intressanta och lika drömlika filmer medan hans Dellamorte Dellamore var ett mästerverk, en av 90-talets bästa filmer i genren.
Fler borde få upp ögonen för denna mästerliga regissör och få honom tillbaka till det han hanterar bäst – förbannat bra film.

Länk till Imdb 

M. Night Shyamalan

M. Night Shyamalan kan vara en av de mest begåvade regissörerna i sin ålder Hollywood har just nu. Ändå så är det konstigt att varenda film han har gjort så bygger han upp en fantastisk och obehaglig stämning ända fram till slutet av varje film där vi, publiken lämnas med stor otillfredsställelse, antiklimax. Många har jämfört honom med en ny Hitchcock och jag håller med till viss del. Det finns få regissörer kvar idag som fortfarande kan bygga upp den där speciella stämningen som Hitchcock var så fenomenal på att göra. Vi har Roman Polanski, Brian de Palma och Dario Argento, fast det är egentligen bara Polanski som fortfarande håller mitt intresse uppe. Hans filmer från 1990-talet är faktiskt mina personliga favoriter.
Tillbaka till Shyamalan. Igår kväll så såg jag om hans The Village. Jag fick ett plötsligt sug att se om den då bilder, färger, scener och känslor plötsligt dök upp i mitt huvud. Hela upplägget är lika enkelt som fenomenalt. En grupp människor lever avskilt från den verkliga världen efter att de tröttnat på allt meningslöst våld som omringade dem i deras tidigare del av livet. Deras lilla samhälle är omringat av ett enormt skogsområde och det är inte tillåtet att gå förbi en viss gräns, då blir "de som inte nämns vid namn" tvugna att ingripa. So far so good men sen liksom händer ingenting väsentligt och den obehagliga stämning som byggts upp under en dryg timme bara försvinner. Detta är samma sak som med hans andra filmer: Unbreakable, Signs och The Happening. Hans Lady in the Water var ett riktigt bottennapp som kan glömmas direkt och The Sixth Sense har jag alltid tyckt varit väldigt bra men något överskattad. Synd. Men The Village och The Happening har jag iallafall gjort om något i mitt huvud nu och de blev precis så som jag ville ha dem...