The Amityville Horror (2005)

Den trettonde november nittonhundrasjuttiofyra mördar den äldsta sonen brutalt resten av sin familj. När han blir anhållen för dåden hävdar han att det var rösterna i huset som sa åt honom att göra det. Ett år senare flyttar en ny familj in i huset då det ligger ute till försäljning till ett vrakpris. När de får reda på husets våldsamma historia tvekar de till en början, fast idyllen lockar mer än dess förflutna. De hinner knappt flytta in förrän trubblen börjar. Mystiska saker börjar hända i huset. Dottern kommunicerar med ett barn som ingen annan kan se eller höra och pappan börjar se hemska visioner och bete sig allt mer aggressivt. Huset i den lilla staden Amityville, beläget på Ocean Avenue 412 var ingen gåva från ovan. Det är ondskan personifierad, huset som Gud glömde.

”Well, houses don’t kill people. People kill people.”

Originalet från nittonhundrasjuttionio var i ärlighetens namn en ganska rutten skapelse. Jag har sett den flera gånger genom åren och det har varit en film som jag verkligen har velat tycka mycket om men varje gång har den gjort mig besviken. The Amityville Horror, med den tuffa svenska översättningen Huset som Gud Glömde hade alla förutsättningar för att vara en bra skräckfilm men i slutändan fallerade den på de flesta plan. 2005 kom nyinspelningen och jag kan väl inte direkt säga att jag suktade efter att se den när den dök upp. Då jag inte har många minnen från den idag så lämnade den uppenbarligen inga större intryck hos mig men jag kände ända, precis som med originalet att jag ville ge den en ny chans.

”Catch them! Kill them!”

Precis som originalet så berättar The Amityville Horror en fascinerande historia som säger sig bygga på de sanna händelserna som familjen Lutz upplevde i mitten av sjuttiotalet. Denna gång axlar Ryan Reynolds och Melissa George rollerna som George och Kathy Lutz och de gör det med bravur, även fast Reynolds inte har ett lika imponerande skägg som James Brolin hade i originalet. Jag har alltid gillat dem båda som skådisar och framförallt Melissa har medverkat i en rad filmer och tv-serier jag tycker mycket om. Överlag har The Amityville Horror bra skådespelare i de större rollerna. Philip Baker Hall är alltid en pålitlig skådis och även här i rollen som fader Callaway och det är kul att se charmknippet Chloë Grace Moretz i en tidig roll innan hon tog biobesökarna med storm i rollen som Hit-Girl i Kick Ass. The Amityville Horror är någonting så ovanligt som en nyinspelning som faktiskt är bättre än originalet. Den slår den trötta sjuttiotalsfilmen på fingrarna genom att ha ett mycket bättre flyt och lägga till några ingredienser som, även fast de inte är direkt otäcka, hjälper till att göra huset ännu lite mer skrämmande. Det är fortfarande inte en perfekt rysare och mardrömsvarelserna vi har sett och fortfarande ser i vart och varannan liknande skapelse är ganska tröttsamma. I vissa scener så fungerar de dock riktigt bra som t.ex. när barnflickan kommer på besök och får tillbaka för gammal ost efter det att hon berättar om husets förra ägare för de vettskrämda barnen. Nyinspelningen kommer förmodligen inte samla på sig några nya beundrare av historien men det är en ganska underhållande rulle med en perfekt speltid på strax under nittio minuter.

The Innocents (1961)

Giddens lämnar London och sin djupt religiösa far för att ta jobbet som förmyndare åt två föräldralösa barn, då deras före detta förvaltare förolyckats under mystiska omständigheter. Barnens farbror är en självupptagen och egocentrisk man och utan vidare ger han jobbet att vaka över de två ynglingarna Miles och Flora till Giddens. Farbrorns enda krav är enkelt, att inte under några omständigheter störa honom - allt som involverar barnen är upp till Giddens att ta itu med. Giddens flyttar in i det gigantiska godset Bly på den engelska landsbygden och hon stormtrivs omedelbart och fängslas av den charmerande Flora. När Miles hastigt och lustigt blir relegerad från skolan och flyttar hem till godset igen tar det inte lång tid innan Giddens fäster sig vid honom också. Lugnet bryts emellertid hastigt när Giddens börjar se människor som inte längre finns i livet och barnens beteende blir allt mer besynnerligt. Det verkar som om barnen inte är i behov av en vuxen förebild, inte Giddens i alla fall…

”We must learn what it is these horrors want.”

Brittiska The Innocents bygger på Henry James klassiska historia The Turn of the Screw och är av många krönt som en av de bästa spökfilmer som någonsin har gjorts. Min absoluta favorit inom genren är Robert Wises The Haunting och jag har svårt att se att någonting någonsin kommer att toppa den. The Innocents inleds med att en barnröst (i själva verket är det Isla Cameron som imiterar ett barns röst) sjunger den otroligt effektfulla visan O Willow Waly och sätter därmed stämning för de kommande nittio minuterna. Filmen är en oerhört vacker skapelse och när man ser en film som denna så blir man glad att färgfilmen inte hunnit ta över filmmarknaden. Allt är otroligt snyggt och detaljerat och i stort sett varenda scen ser ut som ett konstverk vilket man kan vila ögonen på i en halv evighet. The Innocents är en tvättäkta spökhistoria (som på samma gång känns som en febrig mardröm) där skräcken kommer långsamt krypande genom plötsliga ljud, skuggor eller rörelser i de magnifika miljöerna. Den vackra utspelningsplatsen med dess omgivningar är helt makalös och det är smått fantastiskt att det faktiskt existerar ställen som godset Bly.

”The children are watching!”

The Innocents är sådär härligt mysryslig som bara britterna kan lyckas med. Slutet däremot är allt annat än mysrysligt, ingen lycklig avslutning här inte. Det ligger en drömlik stämning över hela filmen och även fast det aldrig blir direkt otäckt är det hela tiden otroligt stämningsfullt. Det är en enormt välspelad historia och det är inte bara Deborah Kerr som sköter sig exemplariskt. De båda barnen Martin Stephens och Pamela Franklins (som vi känner igen från filmpärlorna And Soon the Darkness och The Legend of Hell House) insatser är exceptionella! The Innocents är en fröjd för ögonen och en sann brittisk filmklassiker som alla borde se. Har ni redan sett den så se den igen.

The Conjuring (2013)

Året är nittonhundrasjuttioett och platsen är den lilla staden Harrisville på Rhode Island. Paret Roger och Carolyn Perron flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fem döttrar men idyllen förvandlas snart till en mardröm. När maken kommer hem efter en veckas arbete i Kalifornien är hans familj i upplösningstillstånd. Hustrun vaknar med blåmärken på kroppen, deras yngsta dotter berättar om sin nya vän Rory, en rutten stank besudlar luften och klockorna i huset stannar sju minuter över tre på natten. Någonting finns i huset, någonting ondskefullt.

”We've been called ghost hunters. Paranormal researchers. Wackos. But we prefer to be known simply as Ed and Lorraine Warren.”

Precis som The Amityville Horror så är The Conjuring baserad på sanna händelser, det är till och med samma personer inblandade i de båda historierna. Ed och Lorraine Warren är legendariska när det kommer till paranormala företeelser och tillsammans utredde de mängder av fall från femtiotalets början, där det kändaste är ett visst hus som gud glömde. Hur mycket av det som verkligen hände familjen på Rhode Island i början av sjuttiotalet råder det såklart delade meningar om men hemsökta hus är någonting som aldrig kommer att sluta fascinera människan, även om uppgifterna är tillförlitliga eller inte.

”There is something horrible happening in my house.”

Jag har varit avigt inställd till den uppmärksammade nya spökrullen The Conjuring. Det är jättekul att regissören James Wan helhjärtat har levererat skräckfilmer med hjälp av en massa pengar från Hollywood de senaste åren och det är jättekul att filmer av denna sort går upp på biograferna. Problemet är bara att inte mycket av det som regissören har presterat hittills har fallit mig i smaken. Jag tycker om Saw och Death Sentence men Dead Silence och framförallt Insidious blev jag grymt besviken på och i nuläget har jag nästan helt glömt bort deras innehåll. Regissörens senaste film The Conjuring har ett ursnyggt filmomslag och grundpremissen gjorde mig nästan lite våt i byxorna. Jag har bara läst att folk antingen tycker att den är hur läskig som helst eller rakt av kass men efter att jag nu har sett filmen måste jag nog ändå säga att jag ställer mig någonstans i mitten.

Utseendemässigt ser The Conjuring fantastisk ut, det är välspenderade tjugo miljoner dollar. Wan har lyckats fånga sjuttiotalet alldeles utmärkt med allt från miljöer, kläder, frisyrer och musik och filmens förtexter ser otroligt snygga ut i all sin enkelhet, precis så som jag föredrar dem. Spökfilmer är en genre som man kan komma billigt undan med som filmskapare och Wan har använt sig av alla genrens standardingredienser såsom knarrande ljud, dimma, åska, diffusa gestalter och dramatisk musik. Vi får till och med ta del av det klassiska monstret i garderoben och gummibollen som uppenbarar sig från mörkret. Wan kan sin skräckfilmshistoria, ingen tvekan om saken men han fokuserar mer på dynamiken hos karaktärerna och i slutändan blir The Conjuring mer ett drama med rysliga inslag än en renodlad skräckfilm. Det var nog det som fick mig att uppskatta The Conjuring mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Alla skådespelare övertygar i sina roller men de fyra huvudkaraktärerna är riktigt bra, särskilt Vera Farmiga och Patrick Wilson. Filmens uppbyggnad är schyst och hur de båda familjerna Perron och Warren vävs samman, till en början i enskilda skeden, är väldigt bra. The Conjuring är en pyrande mardröm som tar god tid på sig innan den tillkännager sitt hot, även fast vi som åskådare hela tiden vet att det kommer att hända någonting, vilken minut som helst. Men var då The Conjuring så läskig som så många verkar tycka? Nej, verkligen inte. Jag är inte särskilt lättskrämd och jag är härdad när det kommer till skräckfilm men jag kan ändå ibland känna en viss känsla av obehag när jag tittar på en film. Sådana känslor gav The Conjuring mig inte en enda gång. Det finns mängder av snygga och atmosfärsfyllda sekvenser och hela filmen är gjord med finess och känsla för detaljer men det känns ändå som om någonting saknas. Filmbolaget kan dock skatta sig lyckliga då The Conjuring gjorde braksuccé på biograferna och en uppföljare är redan planerad. En lyckad spökfilm ska vara otäck men det är tyvärr inte The Conjuring. Det betyder inte att det är en dålig film, The Conjuring är bra men den kunde ha varit mycket bättre. Jag är till och med beredd att ge Insidious: Chapter 2 en chans.

The Awakening (2011)

Mellan åren nittonhundrafjorton och nittonhundraarton skördades miljontals liv av krig och influensa. Sörjande föräldrar fann i eftersviterna tröst hos medium som sa sig kunna förmedla meddelanden från andra sidan och låta dem se sina döda barn ännu en gång för en blygsam summa pengar. Den framgångsrika författaren och avslöjaren av paranormala bedrägerier, Florence Cathcart, blir kontaktad av historieläraren Robert Mallory för att undersöka de eventuella spökerierna på pojkinternatet Rookford i Cumbria efter det att en pojke blivit mördad tre veckor tidigare. Motvillig och skeptisk åker Florence dit och finner en skola full av vettskrämda ynglingar som påstår att de har sett spöket av en pojke som blivit mördad flera år tidigare i samhället. Det dröjer inte länge förrän hon finner missdådaren men Florence inser snart att någonting annat, långt mer skrämmande dröjer sig kvar på internatet.

”These boys aren’t worried about bumps in the night. They are frightened to death.”

Brittiska The Awakening är en film jag hört talas om en längre tid och äntligen tog jag mig tid att se vad den hade att erbjuda. Jag hade förväntat mig en renodlad spökis men det är mer ett övernaturligt drama om sorg än en fullfjädrad skräckfilm. Elementen finns där men det är så mycket mer än en skapelse fylld av tröttsamma klichéer. Tv-regissören Nick Murphy levererar en imponerade långfilmsdebut som inte faller i genrens alla förrädiska fällor. The Awakening ser fantastisk ut. De mäktiga och spöklika miljöerna som alla går i höstens dystra färger är otroligt atmosfärsfyllda och filmens foto är magnifikt. Det stora internatets dunkla utsmyckning med våldsamma konstverk och mörka gömmor kontribuerar till den melankoliska stämningen. Skådespeleriet är väldigt bra rakt igenom och det är kul att se Dominic West från HBO’s The Wire igen. Historien levererar starka och trovärdiga personporträtt och undviker att ge publiken en tröttsam avslutning på den oförutsägbara historien.

”I don’t think there is a place on earth where people understand loneliness better than here.”

The Awakening rör sig långsamt framåt och målar upp en suggestiv mardröm som inte hör till vardagen i dagens filmer. Vissa scener är otroligt effektiva och sekvensen med dockhuset nuddar vid mästerligt. Brittiska spökfilmer har en tendens att lägga mer krut på atmosfär än på fräcka och våldsamma specialeffekter och The Awakening är inget undantag. Stundtals känns The Awakening inspirerad av spanska spökfilmer där Guillermo del Toro har haft ett finger med i spelet men istället för att sno rakt av från filmer som The Devil’s Backbone (vilken jag tycker är lite överskattad) och The Orphanage lyckas The Awakening att stå på egna ben och sålla sig till skaran över de bättre bidragen till genren från de senaste tjugo åren. Filmen kommer inte att tilltala alla och många kommer säkert att tycka att det händer på tok för lite men jag är inte en av dem. Jag tycker att The Awakening är en av de bättre spökfilmer som har gjorts på väldigt länge och även fast den inte tillhör mina favoriter är den väl värd att kolla upp.

The Amityville Horror (1979)

Den trettonde november nittonhundrasjuttiofyra i den lilla staden Amityville på Long Island mördar den äldsta sonen i en familj sina föräldrar och fyra syskon. Ett år senare flyttar det nygifta paret George och Kathy in i samma hus tillsammans med Kathys tre barn. Det är ett drömhus med en fantastisk omgivning och gammeldags inredning och de köper huset för en struntsumma, men priset de får betala är desto högre. Sakta men säkert förvandlas idyllen till en mardröm. Redan under deras första dygn blir prästen Delaney bortkörd av en ondskefull närvaro när han ska välsigna parets nya boende. Mystiska saker händer i huset och efter ett par dagar börjar George bete sig märkligt och hans temperament blir alltmer hotfullt. Husets våldsamma förflutna vägrar att lämna den nya familjen ifred…

”I am not some pink-cheeked seminarian who doesn't know the difference between the supernatural and a bad clam! I am a trained psychotherapist! I went into that house, and what I saw there was real, what I felt there was real, and what I heard there was real! Now, gentleman, I have a family in my parish that's at great risk! They're facing real danger.”

Jag har sett The Amityville Horror flera gånger genom åren utan att fastna för den. Varje gång som jag har slängt på filmen har jag gjort det med en positiv inställning men i slutändan har jag ändå lämnats otillfredsställd. Själva historien i sig har jag alltid tyckt varit fascinerande och den svenska titeln Huset som Gud Glömde tycker jag fortfarande är en av de bästa översättningarna på en film någonsin. Bara titeln i sig fick mig att rysa varje gång jag tittade på vhs-kassetten i videobutikerna när jag var ung. Det senaste året har jag dock varit sugen på att se om filmen i hopp om att jag kanske (som med så många andra filmer) skulle omvärdera den, eller i värsta fall lägga titeln bakom mig för gott. Det var med låga förväntningar jag satte mig ner i soffan för att ännu en gång besöka huset som gud glömde.

”Find the well! It’s the passage to hell! Cover it!”

The Amityville Horror bygger på den bästsäljande boken med samma namn som beskriver de händelser vilka paret George och Kathleen Lutz upplevde i december nittonhundrasjuttiofem. Om de är sanna eller inte tänker jag inte spekulera i, för mig är The Amityville Horror ren underhållning och ingenting annat. Men precis som skådespelarna James Brolin och Margot Kidder tror jag inte heller ett skvatt på familjens historia, inte i det stora hela i alla fall. Det hemsökta huset ser otroligt effektfullt ut med de ögonliknande fönsterrutorna som håller uppsyn över dess omgivning och möjliga inkräktare och bara huset i sig är filmhistoria. Det märks tydligt att det är en sjuttiotalsfilm där karaktärernas kläder och husets inredning matchar årstidens matta färger. Allt är grått och trist och det ligger en tung deprimerande hinna över filmen där allt känns dystert och miserabelt, ingen glädje finns att finna någonstans och filmen känns ovanligt nedtonad i sina rysligheter. The Amityville Horror är en sjuttiotalsklassiker som innehåller allt en hemsökt-hus-film ska innehålla. Präster, låtsaskompisar, svarta katter, barnkörer, spindelväv, åskväder och knarrande dörrar men ändå känns det som om någonting fattas. Det finns några effektiva sekvenser men filmen är alldeles för lång och den skulle ha tjänat på att kortas ner med en halvtimme. Det flyter på ganska bra i början men sen blir det segt. Slutet är överstökat på nolltid och avslutningsvis berättas efterdyningarna i textform. Margot Kidder och James Brolin är dock väldigt bra i sina roller. Kidder är trovärdig som den försynta och godhjärtade frun och Brolin övertygar som maken som absorberas allt mer av husets mörka krafter. Filmen genererade en hel dröse uppföljare och The Amityville Horror avskräckte mig inte från att vilja se i alla fall några av dem igen, och det är ju alltid ett gott tecken. The Amityville Horror var bättre än vad jag minns den och det visade sig vara mycket som jag hade glömt (som t.ex. det sataniska inslaget) men den ansluter sig definitivt inte till mina favoritfilmer från årtiondet. Filmen har sina stunder men det finns bättre bidrag till genren. Även fast The Amityville Horror stannar kvar i minnet och ser perfekt ut på pappret håller den inte riktigt hela vägen. Det är synd, vissa filmer vill jag verkligen tycka väldigt mycket om och The Amityville Horror är just en sådan.

Poltergeist III (1988)

Carol Anne flyttar till sin moster Trish (förlåt, Pat) i Chicago för att komma bort från sitt problematiska förflutna. Hon går i en skola för ”begåvade barn med känslomässiga problem” och psykiatrikern Seaton förvärrar situationen istället för att förbättra den. Ju mer han nystar i Carol Anne’s inre, desto mer frammanar han den ondskefulla pastorn Kane och hans osaliga andar. Carol Anne’s nya hem i skyskrapan (som drivs av mosterns man Bruce) visar sig snart inte vara mycket bättre än hemmet i Cuesta Verde. Pastor Kane har hittat henne igen och de onda andarna vägrar att lämna henne ifred förrän de har brutit igenom barriären mellan de döda och de levande.

”We’re back!”

För några dagar sedan när jag väntade på att sömnen skulle infinna sig fördrev jag tiden med att titta på Kolchak. Turen hade kommit till avsnittet där en politiker sålt sin själ till djävulen i hopp om att vinna presidentposten och i rollen som den ivriga kandidaten fanns ingen mindre än Tom Skerritt. Genast blev jag sugen på att se någonting mer med karln i centrum. Då jag för bara några dagar sedan såg Poltergeist II: The Other Side kändes det ganska självklart att gå vidare till den tredje och avslutande delen i serien.

”Carol Anne. We need you to lead us into the light.”

Poltergeist III blev den unga barnskådisen Heather O’Rourke’s sista film, hon dog bara några månader innan filmen fick premiär. Efter det att hon blivit feldiagnostiserad med Crohns sjukdom avled hon i ett hjärtstillestånd i sviterna av tarmvred och blodförgiftning, blott tolv år gammal. O’Rourke har växt i sin roll som Carol Anne och man kan bara ana de porträtt hon skulle ha kunnat spela om livet tog en annan vändning och det är minst sagt ett tragiskt öde. Den sympatiska familjen Freeling är nu borta och kvar återstår endast centerfiguren Carol Anne. Tur för oss så får vi denna gång istället ”nöja” oss med Tom Skerritt och Nancy Allen som spelar den unga flickans nya förmyndare och det är ju allt annat än fy skam. De båda är skådespelare jag saknar i dagens filmer och de har levererat personporträtt i skapelser jag höjer till skyarna. De får sällskap av den enda skådespelerskan (och Heather O'Rourke såklart) som följt med från de tidigare filmerna, Zelda Rubinstein som här repriserar sin roll som mediet Tangina.

Regissören Gary Sherman ligger bakom favoriten Dead & Buried och kannibaltunnelbaneskräckisen Raw Meat och han har lyckats införa lite mer kalla kårar i det tredje bidraget av serien. Poltergeist III levererar mer skräck än sina föregångare. Musiken är läskigare, likaså omgivningarna med sina oändliga antal speglar som fångar den sköra linjen mellan dimensionerna och dessutom är andarna fan så mycket mer elaka tredje gången gillt. Karaktärerna är inte lika sympatiska som familjen Freeling och de vinner inte många pluspoäng (med undantag för Bruce och Donna) men det är kul att se Lara Flynn Boyle i sin första långfilmsroll, innan hon gick vidare och spelade karaktären med samma namn i kultserien Twin Peaks. Hjärnskrynklaren Seaton är en av de mest osympatiska figurer jag sett på länge och hans självgoda och nonchalanta beteende är en upplevelse i sig. Poltergeist III är långt ifrån en perfekt film och vissa sekvenser som skulle ha kunnat bli hur läbbiga som helst sumpas. Trots detta är det en småmysig rulle som håller mitt intresse uppe under dess speltid och det är mer än vad jag kan säga om Poltergeist II. Slutet blir något segt men i övrigt är det en ganska underhållande film. Åttiotalet visar ännu en gång upp dess fruktansvärda mode med massvis av hårspray, axelvaddar och kläder med skrikiga färger. Jag tyckte att Poltergeist III var riktigt läskig när jag var mindre och även fast jag inte tycker likadant idag uppskattar jag den till viss del ändå. Inget av bidragen till Poltergeist-trilogin tilltalar mig särskilt mycket men detta är den mest underhållande. Poltergeist III är den delen i serien jag uppskattar mest.

Poltergeist II: The Other Side (1986)

Ett år har gått sedan händelserna i Cuesta Verde utspelade sig och familjen Freeling har flyttat. Det hjälper emellertid inte ett skvatt, bruset i tv:n vägrar att lämna den yngsta familjemedlemmen Carol Anne ifred. Familjen har bosatt sig hos barnens mormor för lugn och ro (utan tv-apparater) och försöker komma på fötter igen men ondskan omfamnar Freeling’s ännu en gång. De elaka andarna hittar nya sätt att kontakta Carol Anne och ondskans sändebud, förklädd som pastor Kane, gör allt i sin makt för att röva bort flickebarnet. I uppdrag från mediet Tangina sänds medicinmannen Taylor för att hjälpa familjen att ännu en gång undkomma ondskan.

”They’re back.”

Jag har aldrig gillar Poltergeist. Jag har gett filmen både en fjärde och en femte chans men jag kan inte annat än att tycka att det är en gravt överskattad rulle som inte förtjänar all den uppståndelse den har fått genom åren. En sak är dock väldigt bra med Poltergeist och det är den otroligt sympatiska familjen Freeling och de har lyckligtvis följt med i den andra delen i serien.

”He was testing your power. He comes in many forms, but that was him.”

Det dröjde fyra år innan uppföljaren till den omåttligt populära Poltergeist kom. En förbannelse har följt trilogin och under varje inspelning har någon fått sätta livet till. Storasystern i den första filmen Dana, spelad av Dominique Dunne, blev kort efter premiären strypt av sin pojkvän. Julian Beck som gestaltar pastor Kane avled i magcancer efter inspelningarna av Poltergeist II: The Other Side och Heather O’Rourke som spelar Carol Ann dog under mystiska omständigheter kort innan Poltergeist III var färdigställd, blott tolv år gammal. Historierna kring filmerna är långt mycket mer skrämmande än filmerna i sig. Precis som ettan så gillar jag inte Poltergeist II särkilt mycket, trots att jag av någon mystisk anledning hade ganska höga förväntningar på filmen när jag gav den en andra (eller var det kanske en tredje) chans. Det är en medioker mysrysare som levererar blixtrar och dunder och allehanda spökerier istället för våldsamheter och blodiga specialeffekter och det är en i grund och botten ganska snäll skapelse som inte förtjänar sin femtonårsgräns. Det händer inte mycket under filmens gång som fångar mitt intresse, även fast incidenten med tandställningen och tequilaflaskan är ganska underhållande. Slutet som är över i all hast gillar jag inte alls. Ettan som faktiskt har några minnesvärda scener är trots allt mycket bättre men Poltergeist II styrka ligger i karaktären Kane. Det är en bra tillökning till serien och även fast det inte är en särskilt mörk film gör den kusliga pastorn filmen dystrare än sin föregångare. Ännu en gång är familjen Freeling filmens största tillgång och med undantag för den något tröttsamma medicinmannen Taylor är alla som medverkar sympatiska figurer. Poltergeist II får mig inte att gilla historien om den olycksdrabbade Carol Ann mer men jag måste ändå medge att jag är lite nyfiken på att återbesöka den tredje och avslutande delen igen.

When the Lights Went Out (2012)

En familj på tre flyttar in i sitt nya radhus i Yorkshire nittonhundrasjuttiofyra. Föräldrarna som stått i bostadskö i flera år är överlyckliga men deras trettonåriga dotter Sally hatar stället. Sally har emellertid goda anledningar till att avsky sitt nya hem – det spökar där. Till en början är det småsaker som att möbler förflyttar sig, svajande lampor och kyliga vindar som viner genom huset men det urartar snart i våldsamma utbrott. Någonting är ute efter familjen Maynards dotter Sally.

”You don’t belive in that nonsense do you?”

When the Lights Went Out bygger på sanna händelser, om man väljer att tro på dem eller inte är upp till en själv. För spökjägare runtomkring i världen är fallet välkänt och anses som en av de våldsammaste hemsökelserna i brittisk historia. För er som vill läsa mer om fallet (efter ni har sett filmen såklart) gör det enklast genom att söka på The Black Monk of Pontefract. Sann historia eller inte, skit samma When the Lights Went Out är en brittisk pärla som säkert har gått många förbi. Familjen Maynard är intressanta och trovärdiga karaktärer, vanliga människor med hål i plånboken och drömmar om ett bättre liv. Till en början tar de för givet att deras dotters ovilja till sitt nya hem är orsaken bakom de konstiga händelserna men ganska snart förstår de att deras nya hus faktiskt är hemsökt. När de inser att de inte har råd att flytta därifrån, trots att de är vettskrämda, ringer de den lokala tidningen och anordnar guidade turer i huset för att dryga ut den sinande kassan. Allt känns väldigt trovärdigt och familjens desperata beteende verkar inte alls överdrivet eller ogrundat - familjen är fattig och inte ens spöken kan få dem att flytta därifrån.

When the Lights Went Out är mer ett övernaturligt drama än en skräckfilm. Filmen har ett djup som man inte är van vid i dagens spökfilmer och intressanta sidohistorier om familjens fritid och Sallys vänskap med den ensamma grannflickan Lucy är väldigt bra. Det är en händelserik historia som inte håller på sig men som samtidigt inte heller går till överstyr med pampig musik och spektakulära specialeffekter. De aggressiva spökerierna är inte blygsamma utan visar sig för varje person som sätter sin fot i huset. Specialeffekterna är sparsamma men otroligt effektiva och med undantag för det något hastiga och fula slutet är When the Lights Went Out en väldigt bra spökfilm. Filmen lyckas fånga sjuttiotalskänslan alldeles utmärkt med tidstypiska färger, möbler och kläder och hela filmen ser otroligt snygg ut. When the Lights Went Out är ett av de bättre bidragen till genren på väldigt länge och den är väl värd att kolla upp!

Mama (2013)

Det slår slint i huvudet på Jeffrey och han mördar sina kollegor och stryper sin fru. Han tar sina två döttrar Victoria och Lilly och kör iväg. Bilen förlorar fästet och Jeffrey kör av vägen och landar i skogen. Mirakulöst klarar de kraschen och när de irrar runt i skogen hittar de en övergiven stuga. Tyngd av skuldkänslor riktar han en revolver mot Victoria men någonting i stugan stoppar honom och de två flickorna lämnas ensamma i skogen.

Fem år senare har Jeffreys tvillingbror Lucas ännu inte gett upp hoppet om att hitta sin bror och brorsdöttrarna som försvann spårlöst. När hoppet verkar förlorat hittas de båda flickorna förvildade och undernärda och i utbyte mot att doktor Dreyfuss får följa flickornas återhämtande får Lucas och hans flickvän Annabel vårdnaden om barnen. De flyttar till ett stort hus under hemlighetsmakeri och snart börjar mystiska incidenter att inträffa. Ondskefulla krafter sätter käppar i hjulet och någonting har följt med flickorna från skogen, någonting de kallar Mama.

”A ghost is an emotion bent out of shape. Condemned to repeat itself, time and time again. Until it rights the wrong that was done.”

Mama bygger på en spansk kortfilm av regissören Andrés Muschietti som nu fått tillfället, med hjälp av lite stålar från Guillermo del Toro, att göra en långfilm av historien. Det är en spökfilm som ofta känns som en sämre variant av den japanska Ju-on, vålnaden ger till och med ifrån sig samma sorts ljud som varelsen i ovannämnda film och rör sig på ett liknande vis. Det känns som om spökfilmen behöver en rejäl upplyftning då de flesta filmer av denna sort mest känns som sämre efterapningar. Vad hände med alla klassiska spökfigurer som damen i svart? För mig är de långt mycket mer skrämmande än alla dessa skröpliga spöken som ser ut och rör sig som någonting taget ur ett tv-spel.

”Daddy, look! There’s a woman outside the window. And she’s not touching the floor.”

Mama är en PG-13 rysare så förvänta er inget blodbad eller slafsiga specialeffekter utan här förlitar man sig enbart på billiga hoppa-till-sekvenser. Filmens historia som börjar med den klassiska sagoinledningen ”once upon a time” är en i grunden ganska så bra berättelse men snart blir det alldeles för många logiska luckor som lämnas ofyllda. Nikolaj Coster-Waldau (från Game of Thrones) och Jessica Chastain som spelar kärleksparet känns inte det minsta trovärdiga och jag fattar inte vad de gör tillsammans överhuvudtaget då Annabel mest bryr sig om sitt kassa punkband och Lucas agerar vuxenfigur för henne. Mama är dock till utseendet en väldigt snygg film och doktor Dreyfuss dagboksanteckningar som agerar berättarröst är stämningshöjande, likaså tillbakablickarna. Utöver det är Mama inte mycket att hänga i granen. Nybörjare tycker säkert att Mama är en läbbig film men mig gav den ingenting. Vissa scener är bra men som helhet fallerar den. Det är långsamt, ofta utdraget och ibland riktigt tråkigt. Mama var en intressant och otäck kortfilm på tre minuter men som långfilm håller den tyvärr inte. 

 

Här kan ni se kortfilmen med introduktion av del Toro

The Legend of Hell House (1973)

Belascohuset eller Helveteshuset som det numera kallas är ett ondskefullt hus med ett mörkt förflutet. Nittonhundratjugonio fann anhöriga till de besökande alla döda utom husets herre Emeric Belasco som var spårlöst försvunnen. Vid två tillfällen har undersökningar om paranormala företeelser utförts i huset och båda gångerna har det slutat i katastrof. Nu är det tredje gången gillt när en fysiker, hans fru, ett medium och den enda överlevande från den tidigare tragedin ska skaffa fram fakta som styrker påståendet om överlevande efter döden. För en veckas arbete blir de belönade med hundratusen pund per skalle, om de överlever då vill säga…

” - What did he do to make this house so evil, Mr. Fischer?

- Drug addiction, alcoholism, sadism, beastiality, mutilation, murder, vampirism, necrophilia,   cannibalism, not to mention a gamut of sexual goodies. Shall I go on?

- How did it end?

- If it had ended, we would not be here.”

The Legend of Hell House bygger på Richard Mathesons roman Hell House från två år tidigare. Han ligger även bakom filmens manus som han valde att tona ner när det kom till grafiskt våld och utstuderade sexuella sekvenser, istället valde han att lägga all krut på filmens atmosfär. Det gjorde han helt rätt i (även fast det inte skulle ha skadat med några groteska våldsdåd och omotiverade nakenscener) och filmen fullkomligt dryper av en blytung ödesmättad stämning. Bakom standardberättelsen i The Legend of Hell House där ett gäng individer med olika förmågor ska spendera en tid i ett spökhus, finns en väldigt bra bakgrundhistoria, en historia vi får berättad för oss under de femton första intensiva minuterna. Det sägs i filmens början att Helveteshuset är Mount Everest när det kommer till hemsökta hus och där slår de huvudet på spiken för aldrig tidigare i en liknande film har jag varit med om att det händer så mycket under så kort tid.

“What's to tell? The house tried to kill me; it almost succeeded.”

Utspelningsplatsen är strålande med en ständigt tjock dimma som omfamnar det gigantiska huset och inomhus finns allt som hör genren till. Gammeldags gotisk inredning med spindelväv som hänger på de gamla statyerna och tavlorna, det genomförs seanser, dörrar öppnas och smälls igen av sig själva, saker förflyttar sig, vinden viner i knutarna och till och med en ettrig svart katt kommer på besök. Regissören och manusförfattaren bevisar att det inte är det som syns som är det otäcka utan det vi bara kan ana. Filmen innehåller knappt några blodiga scener utan istället är det ljud och ljussättning som bidrar till den grymma atmosfären. Det finns mängder av snyggt utförda scener som får mig att sitta som på nålar, inte för att det är särskilt otäck utan för att allt är så förbannat snyggt och effekterna är imponerande. Det schyssta kameraarbetet och de finurliga vinklarna ger publiken en känsla av att någon eller något ständigt iakttar dem och det är ett billigt men ack så effektivt knep. Alla medverkande är som skapade för att vara med i The Legend of Hell House fast favoriten är ända Dr. Barrets kåta fru som påverkad av husets oanade krafter utbrister ”Touch me, or I’ll find someone who will”, utan att det blir komiskt.  The Legend of Hell House är en perfekt spökfilm som innehåller allt man kan tänka sig, förutom synliga spöken, och det är en av de allra bästa av sitt slag. Med andra ord, britterna visar ännu en gång hur en spökfilm ska göras ordentligt och The Legend of Hell House är en film du inte bör missa om du är en älskare av genren.

House on Haunted Hill (1959)

Den besynnerliga och stenrika Frederick Loren hyr ett spökhus och tillsammans med sin fru Annabelle anordnar han en fest för fem främmande gäster. Gästerna får erbjudandet att erhålla 10 000 dollar vardera om de vågar spendera natten i det fasansfulla huset. Vid midnatt stängs dörrarna utifrån och det finns inget sätt att ta sig därifrån tills det att de öppnas igen följande morgon. I stort sett varenda rum i huset genomsyras av ond bråd död och galenskap. Vad som väntar värdparet och deras gäster är en skräckfylld natt i huset på Haunted Hill.

“Once, the door is locked, there is no way out. The windows have bars the jail would be proud of and the only door to the outside locks like a vault.”

House on Haunted Hill är en mysrysare av den sort som inte görs längre. Det är inte otäckt för fem öre och filmens slogan som lyder ”terror beyond your imagination” känns inte särskilt befogad, inte ens för femtio år sedan. Det är dock stämningsfullt i sann b-filmsmanér med hemliga lönndörrar, blixtrar och dunder, självspelande piano, svajande stearinlågor, knarrande dörrar och med vinden som oroväckande viner i gardinerna. Det enda som egentligen saknas är en dimma som ligger tätt längs med marken. Allt är ackompanjerat med ett spöklikt soundtrack som trots att den inte är särskilt hårresande sätter filmens stämning. Vincent Price är en man med pondus och axlar rollen som multimiljonären med bravur. Filmens inledning där Price med sin hypnotiska stämma presenterar filmens karaktärer (utom sin fru som dyker upp senare) är smått genialisk i all sin enkelhet. Vi får knyta bekantskap med en orädd testpilot, en spelberoende skribent, en girig psykiatriker, en vacker anställd till den rika arrangören och en av de få överlevande från tidigare incidenter i det hemsökta huset. Alla har den gemensamma nämnaren att de är i desperat behov av pengar. Det är historien i all sin enkelhet. Vad som sedan följer är inte mycket till festligheter utan våra nya bekantskaper irrar mest omkring i det gigantiska huset (som bär mer likheter med ett tempel än ett kråkslott) och stöter på den ena hemskheten efter den andra. Genrens alla klichéer bockas varsamt av under filmens korta speltid, på ett i alla lägen charmerande vis. Efter ett tag förstår vi att det inte är en regelrätt spökhistoria som förtäljs utan mer en mordgåta av slaget whodunit, där alla är misstänka. Specialeffekterna är billiga men effektiva och sekvensen med damen i svart eller huvudet i resväskan är klassiker. Filmens regissör och producent, den smått legendariska William Castle, fortsatte sitt samarbete tillsammans med Vincent Price redan samma år med The Tingler. Även den bygger på ett manus av Robb White som utöver The Tingler och House on Haunted Hill även ligger bakom nästkommande års samarbete med regissören, 13 Ghosts. House on Haunted Hill är en klassisk spökfilm som använder sig av ett tema som använts flera gånger sedan dess. Filmen genererade en ganska kass nyinspelning som i sin tur frambringade en uppföljare av snarlik kvalitet. House on Haunted Hill levererar inga kalla kårar och platsar inte bland genrens storheter men det är ett gemytligt sällskap att fördriva sjuttiofem minuter tillsammans med.

Rose Red (2002)

Ingen som läser min blogg eller känner mig kan ha undgått att uppmärksamma att jag snöat in på Stephen King den senaste tiden. Hans ofta väldigt långa böcker kan vara skönt att ta en paus ifrån ibland och vad passar då inte bättre än en historia skriven av mannen i fråga, direkt för tv?

”Shirley Jackson was right. Some houses are born bad. Houses like this one. Houses like Rose Red.”

John Rimbauer lät bygga ett jättelikt hus till sin blivande maka, den tjugo år yngre Ellen under 1900-talets början. Marken där huset snart skulle stå gjorde byggnadsarbetarna galna och innan kåken, som senare fick namnet Rose Red, blev färdigbyggd inträffade en rad olyckor. Fram till 1972 försvann tjugotre personer i samband med sina vistelser på Rose Red och sedan dess har det jättelika huset hållits stängt. 30 år senare anses Rose Red vara en död cell och professor Joyce Reardon, som är besatt av den otursföljda kåken, lyckas övertala (genom att sära på benen) den sista levande i Rimbauer-släkten att öppna portarna en sista gång. Joyce tar med sig ett team bestående av sex personer med olika psykologiska talanger för att utföra experiment och för att se om Rose Red fortfarande hemsöks av paranormala fenomen. Efter att ha legat i dvala under många år vaknar Rose Red sakta till liv igen.

”If we’re quiet...if we listen...we can hear houses breathe. Sometimes in the depth of the night, we hear them groan. It’s as if they’re having bad dreams.”

Stephen King är en sagoberättare för vuxna. Det som gör honom så intressant är hans enastående berättelser som ofta snuddar vid gränsen till det övernaturliga. Hur otroliga hans historier än kan vara, sväljer vi dem rakt av och ifrågasätter aldrig huruvida de är trovärdiga eller inte. Det spelar ingen roll då han ständigt väver in de alltid lika aktuella frågeställningarna om en eller flera personers tankegångar kring sina roller i livets olika skeden. Det kan spegla sig i religion, politik, kärlek, hat, allt som lägger grunden till det ständiga sökandet efter att finna sin identitet och att kunna passa in. Ibland kan hans verk kännas som ursäkter till att berätta samma historia en gång till, och det gör han ibland men det är ur de många olika perspektiv han berättar dem som gör dem intressanta. Det känns aldrig som att han upprepar sig själv på ett negativt sätt. Sträckan från A till B är oftast mest intressant däremellan, utan att för den delen fallera i slutskedet. När hans tankar överförs till film blir de oftast inte lika lyckade. Rose Red är ett sådant exempel.

Till en början var det tänkt att Steven Spielberg skulle ha regisserat en spökhistoria och att Stephen King skulle stå för manuset, men då det drog ut på tiden försvann Spielberg från projektet och King sålde istället filmmanuset till tv-bolaget ABC. Rose Red blev en miniserie på tre avsnitt med en speltid på över fyra timmar.

En historia som detta har vi fått ta del av flera gånger tidigare och Rose Red tillför inte mycket nytt till genren, men bra spökhistorier växer inte på träd så jag välkomnar varje nytt bidrag med min fulla uppmärksamhet. Det har gjorts mycket bättre tidigare men King (som själv dyker upp i en liten roll som pizzabud) har lyckats skriva ytterligare en bra historia med ett detaljerat persongalleri som tyvärr inte blir särskilt lyckat i tv-format och jag kan tycka att det är lite synd att han inte valde att berätta sin historia i bokform istället. Karaktärerna är det dock inget fel på, om man bortser från den otroligt enerverande Matt Ross som spelar Emery, vars minspel och totala avsaknad av skådespelartalanger stör filmen och gör att all min fokus går till att önska livet ur honom. De resterande är alla bra och flera av dem känner vi igen från idag omåttligt populära serier som Two and a Half Men och Bones. Julian Sands från min ungdomsfavoritfilm Arachnophobia spelar här tankeläsaren Nick och varje gång han dyker upp i en film höjs betyget automatiskt ett snäpp. Tyvärr verkar de flesta helt sakna en bakgrundshistoria och man kan undra om King var stressad med att bli färdig eller bara valde att hoppa över vissa och presentera dom bakgrundslösa. Jag skulle vilja veta mer om Pam, Vic, Cathy och Nick. King ger oss hintar till sina tidigare romaner som t.ex. den autistiska Annies telekinesitalanger som får stora stenar att falla från skyn, likt Carrie (vars filmatisering jag recenserar HÄR) i romanen med samma namn . Emerys talanger liknar de som Danny besitter i The Shining (Kubriks film recenserar jag HÄR och tv-produktionen HÄR).

”A house is a place of shelter. It’s the body we put over our bodies.”

Som jag nämnde tidigare tillför Rose Red ingenting nytt till filmgenren och tv-produktionen känns av lång väg med sina återhållsamma specialeffekter och nästan totala avsaknad av blod. Spökenas utseenden är ganska imponerande men det är en alldeles för snäll skapelse och det blir nästan (bara nästan) lite familjefilm över det hela. Serien lyckas dock med att leverera en bra blandning av då och nu med snygga tillbakablickar från förr i tiden och då får Rose Red mig att bli lite (bara lite) nyfiken på uppföljaren The Diary of Ellen Rimbauer. Huset och dess omgivningar är perfekta och att placera det mitt i stan (Washington antar jag) ger känslan av att räddningen är nära men ändå så avlägsen, på samma gång. Tyvärr räcker det inte att det ibland är riktigt snyggt och stämningsfullt då det i nästa sekund känns oinspirerat och taffligt. De flesta klichéerna finns i Rose Red men det är å andra sidan ingenting jag kan klaga på. Seriens största problem är emellertid att det aldrig blir otäckt och det ska en bra spökfilm vara. Rose Red fungerar hyfsat om man ser den som en serie och tittar på ett avsnitt i taget (med förslagsvis en dags mellanrum) men som helhet är det inte särskilt lyckat. Det rör sig långsamt framåt och i början verkar det väldigt lovande men under seriens sista avsnitt blir alltihopa pannkaka. Det blir ointressant och jag fingrar på telefonen istället för att följa våra vänner i spökhuset. Jag tyckte aldrig om Rose Red när jag såg den för första gången och det gör jag inte nu heller. Om jag skulle vara tvungen att sätta ett betyg så skulle det bli två spöken av fem möjliga och då är jag generös.

Frágiles (2005)

Mercy Falls barnsjukhus på ön Isle of Wight är på väg att stängas men då en tågolycka tar upp alla sjukbäddar på St. James i London blir åtta barn lämnade kvar. Sjuksköterskan Amy Nicholls hoppar in extra under nattpassen i dess sista skede i avvecklingen då den förra nattsköterskan slutat abrupt. Det finns en anledning till att tjänsten blivit ledig med kort varsel. Barnen drabbas av oförklarliga benfrakturer och mystiska ljud hörs från sjukhusets övervåning. Amy får bra kontakt med den sjuka Maggie som säger sig kommunicera med en liten flicka vid namn Charlotte, även kallad den mekaniska flickan. Barnen är livrädda för det okända väsendet och efter en rad incidenter är Amy övertygad om att den mekaniska flickan existerar och vill dem väldigt illa. Sjukhuset bär på ett mörkt förflutet och Amy inser att de måste lämna sjukhuset så fort de bara kan om de ska komma därifrån med sina liv i behåll.

Under en längre tid har jag varit övertygad att jag sett Frágiles tidigare och när jag blev sugen på att ge filmen en ny chans insåg jag att jag konstigt nog aldrig sett den. Ända sedan jag såg regissören Jaume Balaguerós debutfilm Los Sin Nombre, vilken jag tyckte var fruktansvärt läskig, har jag blivit imponerad av allt han regisserat. Balaguerós senaste film Mientras Duermes (recension HÄR) gav mig mersmak och viljan att se om hans katalog igen och Frágiles var den jag hade vagast minnen från, vilket ju visade sig ha sina anledningar. Calista Flockhart har aldrig varit någon större favorit hos mig även fast jag som tonåring till en början följde hennes ganska charmiga karaktär Ally McBeal under onsdagskvällarna på TV4. Mitt intresse för den tramsiga advokaten svalnade dock ganska snabbt och efter Flockharts giftermål med Harrison Ford medverkade hon allt mer sällan i någonting. I Frágiles är hennes karaktär emellertid långt från Ally McBeals och hon fungerar riktigt bra som den sköra sjuksköterskan Amy. Frágiles är inte en särskilt otäck spökhistoria men det kompenserar den med att leverera en rad stämningsfulla sekvenser. Stämning är det som filmen vinner mest på överhuvudtaget och de gråa miljöerna och det regniga engelska vädret är perfekt för en film som denna. Jag har dock väldigt svårt att förstå varför det är så krångligt att skapa en riktigt otäck spökfilm. Filmer av denna sort bygger ju på stämning, inte kostsamma effekter och stora skådespelarnamn. Det räcker att det rycker i en gardin för att ge rysningar genom kroppen, om det görs på rätt sätt. Det finns bara en handfull lysande exempel inom genren och jag tycker fortfarande att Robert Wise’s The Haunting är den bästa spökfilm som någonsin gjorts. Frágiles är inte en ny favorit hos mig även om den ibland är mycket bra men det är en perfekt film för en regning eftermiddag eller en stormig natt.

The Innkeepers (2011)

Claire och Luke jobbar på hotellet Yankee Pedlar Inn som gått i konkurs och håller öppet en sista helg. Då hotellets ägare lever loppan i Barbados passar Claire och Luke på att bo på deras arbetsplats och med hjälp av instrumentell transkommunikation försöker de få kontakt med Madeleine O’Malleys ande. Yankee Pedlar Inn bär nämligen på ett mörkt förflutet. Legenden säger att under 1800-talets slut så hängde sig Madeleine O’Malley efter det att hennes fästman lämnat henne på deras bröllopsdag. Hotellets ägare var rädda för dålig publicitet så de gömde hennes kropp i källaren i tre dagar innan de gjorde sig av med kroppen. När lokalbefolkningen fick reda på vad som hänt blev de ursinniga och hotellet stängdes ner. Det öppnade igen på 1960-talet och ända sedan dess har hotellets gäster sett Madeleine O’Malleys spöke vandra omkring i korridorerna i väntan på sin älskade. Somliga tror att hon söker efter en ny fästman.

Jag tyckte mycket om Ti Wests The House of the Devil och även om bottennappet Cabin Fever 2: Spring Fever (kort recension HÄR) inte var mycket att hänga i granen hade den vissa ljusa stunder och dessutom ett strålande soundtrack. Det är inte så konstigt att Cabin Fever 2 inte fungerade särskilt bra då det är den enda film hittills som han själv inte skrivit manus till. Det är mycket där hans styrka ligger, bra historieberättande kombinerat med hans egensinniga filmstil då förstås. Hans två första filmer, The Roost och Trigger Man har jag inte hunnit se än men det ska jag försöka göra illa kvickt. Nu känns det som att Ti West har hittat sin stil. Hans filmer känns retro och han lyckas fånga precis det som fick mig att börja titta på skräckfilm för så många år sedan. Precis som med The House of the Devil är The Innkeepers en långsam, väldigt långsam, film som tar tid på sig att berätta sin historia men vi blir även denna gång belönade trots att många säkert kommer att bli besvikna på slutet. Jag har i alla fall aldrig tråkigt. Det är sköna karaktärer. Pat Healy som spelar Luke leverera torra kommentarer helt i min stil och Kelly McGillis är klippt och skuren som den före detta skådespelaren som nu sadlat om till medium. Sara Paxton som många säkert känner igen från nyinspelningen av The Last House on the Left och Shark Night 3D, har något speciellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Hennes barnlika utseende och försynta framtoning gör att jag direkt faller för hennes charm. Dessutom leverera skådespelarna för en gångs skull en bra och träffsäker dialog, vilket inte hör till vanligheterna bland liknande filmer. Även om historien inte är särskilt originell så har Ti West lyckats skapa en grym atmosfär som inte behöver blodiga mord för att hålla tittarna intresserade. Han är verkligen en de mest lovande och intressanta regissörer som filmgenren har idag. Det känns som jag har blivit bortskämd med bra film den senaste tiden och The Innkeepers är inget undantag.