Bubbelmannen

Det började med att jag satt på vår terass i Albuferia (början av maj 2025) och fick syn på jättestora såpbubblor som kom svävande upp över staden. 

Jag testade att fotografera dem med telet och fick en bild udda av omnejden med på köpet, yin och yang kanske också var med en stund...

Bubblorna ändrades hela tiden och det gick att få med hela stadskärnan i speglingen med lite tålamod. 

På kvällen hittade jag upphovet till de stora bubblorna. Det var en man på torget som gjorde dem, ofta till barns stora förtjusning.

Jag blev helt fascinerad av bubblorna och provade att fotografera dem vi mer än ett tillfälle. 

Bubblorna är gigantiska och förvånansvärt hållbara. Det här är antagligen något som finns på var och varannan semesterort, men det är inte platser som vi normalt brukar besöka. 

Mannen tycktes själv väldigt road av sina kortvariga verk, för även om bubblorna var hållbara levde de ju oftast inte särskilt länge. 

Ofta var det barn som sprang runt honom och försökte "fånga" bubblorna men jag såg honom aldrig be om pengar, som flera andra underhållare på torget gjorde. 

Jag var minst lika road som barnen.

Bubblorna kunde anta de mest underliga former och de rörde sej förstås hela tiden på väg upp mot himlen. De som överlevde ivriga barnhänder och träden på torget.

Vi var tack och lov på plats före den stora anstormningen av turister. Första veckan i maj var precis lagom och så fick vi uppleva den "totala nedsläckningen", en minnesvärd erfarenhet som jag berättat om i en tidigare blogg. 

Hälsningar Lena

Första advent

Jag gillar inte att baka och gör det väldigt sällan. Inför första advent brukar jag dock samla kraft och ta fram ett recept på saffransdrömmar. 

De doftar smör, hjorthornssalt och saffran. Spröda så de rasar smulor men ändå med lite motstånd när man biter i en. Himmelskt goda.

Ni som har läst mina bloggar ett tag känner också igen den gamla kakburken som kommer fram till jul. Drömburken.

I ett annat rum i huset "bakas det" små snögubbar i julkostym. 

Nästa gång jag tittar till dem sitter de där helt färdiga. Det brukar skapas betydligt mer praktiska saker i den här apparaten, men just dessa små snögubbar kunde jag bums hitta lämpliga ställen för. I alla fall de tre som jag fick behålla.

Hälsningar Lena

Strömstaren i klent dagsljus

Solen trängde genom molnen under några få minuter och strömstaren satt perfekt mitt i strömmen. Precis som man vill ha det, men det varade inte länge. Kort därefter var det mörkt igen och då måste man välja. Högt ISO eller lång slutartid. 

Jag valde lång slutartid. Vilket inte är det jag är mest van vid, men man måste ju testa nya vägar ibland och med dagens kameror kan man verkligen improvisera.  Långa slutartider kräver inte nödvändigtvis stativ.

Jag tog stöd mot ett järnräcke och fotade rakt ner i det strömmande vattnet med 1/8 s.  

Med samma ambition försökte jag fånga strömstaren och med 1/20 s kunde jag fånga den när den spanade ut över det strömmande vattnet. 

Den förflyttade sej från sten till sten och var ibland nere i strömmen, där den mest borde tumla runt kan man tro. Men den har mer koll än så.

Här sitter den och är beredd att ge sej ut i det strömmande vattnet. Strömstaren kan springa på bottnen i jakt på nattsländelarver och andra småkryp. Den är Norges nationalfågel och just vid detta tillfälle kom en norrman ner till ån vid Ulva Kvarn för att spana efter strömstare.  

Han blev helt överväldigad då han upptäckte att den satt mitt i det strömmande vattnet. Den här bilden är tagen med ISO 10 000, annars skulle inte vattendropparna framträda så fint. Jag borde förstås ha tagit en bild av den norska fotografen, som var mycket trevlig. Men det kom jag på efteråt. Vi spanade strömstare ihop en stund och sedan gick han för det var kallt och han var inte klädd för det, vilket han erkände direkt (inte typiskt norsk tänkte jag).   

Jag fortsatte dock att experimentera med lång slutartid på de möjliga motiv som fanns på plats. 

Kraftigt strömmande vatten och minusgrader ger en del fina effekter.

Strömstaren fortsatte också sin jakt på mat i strömmen och jag tog stöd emot ett träd för att kunna fånga den på bild med långa tider. Den här bilden är tagen 1/10 s, f 7,1 och 500 mm. 

Det som är mest fascinerande är när den sitter mitt i strömmen, till synes helt oberörd av vattnets krafter, som att den satt på vilken liten pinne som helst.

Vilken imponerande tuffing den är, strömstaren, eller Fossekall som den heter på norska. 

Hälsningar Lena

Rapport från Råstasjön

Snön smälte bort alldeles för fort men jag hann med en tur till Råstasjön innan det vita var helt borta. Det var is på stora delar av sjön och hägrarna hade börjat samlas. 

De satt och kurade i vasskanten i väntan på att Solna stad ska öppna fiskrestaurangen. Jag befarar att de kommer att få vänta ett tag...

När de inte väntade flög de mellan vassen och de delar av sjön som är öppna. 

Det finns ju en del andra fåglar här och just dessa tre verkade ha träffat en dam med en extra intressant väska. Hon försökte gå därifrån men dessa tre följde henne troget. De skulle antagligen fortsätta att följa henne ända hem om hon inte kunde visa dem att väskan var tom.

Det finns ett ställe längs promenadvägen runt sjön där det brukar stå en häger i ett dike där vattnet sällan fryser. Jag finner en stillastående individ på denna plats och stannar på bron för att iaktta den. Den är inställt på att fånga mat och står helt stilla. Jag har den i sökaren och håller nästan andan, väntar...Samtidigt passerar mammor med barnvagnar ivrigt pratande i telefon bakom min rygg, joggare och hundägare likaså. Det här är Råstasjön och den här hägern är van vid den typ av bakgrundsbrus. Jag behöver inte andas försiktig och stå blick stilla, inte ens en kraftig hostattack skulle få fågeln att bli misstänksam. 

Den lyckades fånga en liten fisk. Jag fick hela förloppet på bild men jag har visat det åtskilliga gånger förut. Skippar det denna gång. En liten mumsbit för en stor fågel. 

Jag ser på hägern att den tänker flytta på sej och inser att nu är jag på tok för nära. Jag har en 100-500 mm zoom och det brukar ju inte vara några problem när man fotar fåglar, annat än att brännvidden inte räcker till. Här är problemet snarare att 100 mm är för mycket. Jag står på en bro och kan inte backa särskilt många steg.

Det här är ögonblicket innan jag upplever det som att hägern ska landa i min famn. Det gör den förstås inte men den flaxar förbi så nära att jag känner vingslagen.

Jag passade på att ta ett riktigt närgånget porträtt innan den lättade. 

De antagligen mest fotovänliga gråhägrarna i landet är på plats vid Råstasjön. Ju kallare det blir desto fler hägrar. I alla fall så länge Solna stad bjuder på fisk.

Hälsningar Lena

Vintervädret gjorde en blixtvisit

I slutet av veckan blev det vinter, i stora delar av landet dessutom. Fin fluffig snö låg på min improviserade stubbe och jag fyllde på med godsaker. Koltrastarna har nu anlänt och är flitiga gäster. 

De får dock tåla konkurrensen från småfåglarna, framförallt talgoxar och blåmesar, som är betydligt snabbare.

Här är det onda ögat från koltrasten när blåmesen drar iväg med en jordnöt. Koltrasten är en gammal bekant med några vita fjädrar på ryggen.

Koltrastarna bjuder också på fin underhållning.

De kan nämligen inte samsas på matplatsen, fast den nu är större än den gamla stubben.

Den här typen av action blir ju extra fin när det yr snö under fajten. 

Det här går väldigt fort och jag hinner inte med att se vad som händer. 

Men kameran fryser varje ögonblick...

...och jag kan sedan i lugn och ro titta på hela sekvensen. 

Fåglarna kommer knappt åt varandra. Det är bara hotfulla uppträdanden som antagligen är ganska energikrävande. 

Det är väl därför de är över så snabbt.

Här är i alla fall vinnaren i denna korta kraftmätning.

Den andra fågeln fick komma tillbaka fem minuter senare då det var ledigt. 

Just nu är den här herre på täppan och kan förse sej i nötbaren.

Hälsningar Lena