– Jag hoppades intensivt att filmen CODA skulle få pris, efter att jag såg den med barnen. Igenkänningsfaktorn var hög, det fanns roliga men också allvarliga delar i filmen. Båda behövs, säger Johan Hedrén, som blev döv efter en hjärnhinneinflammation som barn.
På nolltid ställer han upp på intervju då det stod klart att CODA utsågs till bästa film vid Oscarsgalan tidigare i veckan.
Se videointervju med Johan - på teckenspråk!
Filmen handlar om en familj med döva föräldrar, med ett hörande och ett dövt barn. CODA har betecknats som en feelgood-film, som spurtade på slutrakan inför prisutdelningen av filmvärldens största pris, Oscars.
– CODA tar upp ett problem som vi delar, alla vi familjer med både hörande och döva medlemmar – faktumet att hörande barn ofta tolkar för sina döva föräldrar. Det kan också innebära att de får svårt som vuxna att följa sina egna drömmar, förklarar Hedrén.
Han säger också att barnen kan känna sig förpliktigade att finnas där för sina föräldrar i vardagen – fast de som hörande skulle vilja gå sina egna vägar.
CODA är en förkortning av Children Of Deaf Adults, barn till döva vuxna (föräldrar).
Tolkningstjänster fattas på många håll i världen
Johan Hedrén
Behovet av de hörande barnens hjälp blir ofta akut i länder där tolkningstjänster fattas.
– Vi är ju vana vid att ha rätten till tolkar, när det behövs, kommenterar Johan Hedrén vidare. De här tjänsterna fattas ändå i många delar av världen och det försvårar familjernas sits.
När intervjun med Johan görs ordnar det sig med tolk på bara några timmar. Taina Petäjäinen dyker upp på överenskommen plats och det möjliggör den här intervjun, eftersom jag i egenskap av reporter inte behärskar teckenspråk.
Bland de roliga exemplen Johan lyfter fram finns pruttande. Döva personer hör inte pruttar (men känner nog doften).
– En hörande person kan undra varför döva pruttar, vi reagerar helt enkelt inte på fenomenet på samma sätt som hörande, skrattar Johan. Det var fyndigt av filmskaparna att lyfta fram det här.
Men han nämner också andra exempel, en smällande dörr, en bromsande bil. Det här kan få stora följder för vad som händer sedan. Ljudvärlden, med allt vad den innebär, är främmande för döva.
Jag minns hur det kändes när allt tystnade omkring mig
Johan Hedrén
På en direkt fråga hur han upplevde känslan av att förlora sin hörsel som fyraåring svarar Johan Hedrén att han har tydliga minnen.
– Det var underligt när allt tystnade. Föräldrarna och läkaren bara nickade på huvudet men de sa ingenting. Eller rättare sagt: jag hörde dem inte. När de förstod hur det stod till började vi med teckenspråk och då kunde jag kommunicera igen.
Han minns hur det var att tala, han har minnen från dagistiden. Men det är länge sedan och nu tänker han framåt.
Johan Hedrén hör till den generationen, som implantat inte var tillgängligt för. Han har aldrig tänkt på ett sådant, eftersom han växte upp i en teckenspråkig miljö.
– Jag trivs med den jag är i dag, betonar han.
Finlandssvenska teckenspråket är ytterst hotat
Vi har fått läsa flera rapporter om hur hotat det finlandssvenska teckenspråket är. Den lägsta siffran över antalet användare är 90, men då finns inte hörande tolkar eller övriga familjemedlemmar med.
– Antalet är kanske några hundra, bedömer Johan. Vi gör mycket för att revitalisera språket, det ordnas kurser på flera olika nivåer. Vi samlar också på tecken, man måste jobba hårt för att hålla det finlandssvenska teckenspråket vid liv.
Johan Hedrén hoppas också att tröskeln för hörande att börja prata med döva skulle bli lägre.
– Ser du att det finns ett gäng som använder teckenspråk nära dig, kom och säg hej. Vi kan prata med hjälp av papper och penna eller mobilen, säger han. Vi är ju alla människor, både döva och hörande. Vi kommunicerar gärna!
