Fleetwood Mac hör till de verkliga giganterna inom populärmusiken. Skivan Rumours från 1977 är ett av världens mest köpta album genom tiderna. Karriären inleddes 1967 som Peter Greens bluesband och gick via tumultfyllda konflikter och ett heroiskt kokainbruk fram till slutsålda stadion och arenor världen runt. Bandet har haft så många medlemmar och lineups att man blir yr med mindre.
Någon tyckte jag borde rangordna Fleetwood Macs bluesepok. Kommentaren är ett bra exempel på hur folk ser bandets tudelade karriär som två vitt skilda band. Det handlar förstås om tiden före och efter Stevie Nicks och Lindsey Buckingham joinade bandet. De var hyfsat populära före som bluesband men med Nicks och Buckingham nådde skivförsäljningen mitt i allt astronomiska nivåer.
Men ska jag rangordna "alla" skivor, så menar jag också alla! Någon expert på bandet är jag på inga vis, här fanns album jag aldrig ens hade hört, framförallt från det tidiga sjuttiotalet och från nittiotalet framåt.
I den här artikeln koncentrerar jag mig på studioalbumen och lämnar bort liveskivorna och samlingsalbumen.
Här hittar du Lasses rangordning av Ebba Gröns plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Björks plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Black Sabbaths plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av ABBA:s plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Nirvanas plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Iron Maidens plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Metallicas plattor!
Här hittar du Grönroos Garage!
Så var ska man börja om man är novis? Jag började själv i tiderna med att köpa en samlingsskiva med bandet. Gissa om min besvikelse när det visade sig att plattan koncentrerade sig bara på det "gamla" Fleetwood Mac före poprock-hitarna jag ville höra.
Mitt följande köp var klassiska Rumours, givetvis på vinyl, men vilka är de väsentliga albumen att lyssna på när diskografin är så otroligt spretig och utspridd?
Håll i hatten för nu är det dags att rynka pannan kring hela Fleetwood Macs karriär!
Fleetwood Mac in Chicago (1969)
Så vitt jag förstår är det här en litet udda skiva, ett samarbete mellan Fleetwood Mac och sju bluesmusiker i Chicago. Den har också getts ut i litet olika format och med olika titlar. Jag säger nu bara att det är en massa bluesjammande i Chess-studion som inte fuktar min balle. Sövande ränttätänttä med oediterat mellansnack mellan varven. Zzzzzz.
Mr. Wonderful (1968)
Soundet låter som om det var inspelat med en kassettbandspelare i någons vedlider.
Vilket ju inte är alls behöver vara fel när det gäller träskblues. Men bandets andra album var en besvikelse då den kom ut. Folk gillade debuten mycket mera. På skivomslaget ser vi trummisen Mick Fleetwood (naken). Vik ut gatefold-omslaget om du vågar. Han har dock en buske framför pippelin.
“I’ve lost my baby” sjunger Jeremy Spencer. Vi är djupt i traditionell brittblues här, på alla plan. De ville att det skulle låta som femtiotalets jenkkiblues och lyckades.
Problemet är att det inte är särskilt bra. Eller unikt.
De dyker ända ner i Robert Johnsons sånglåda med Dust my broom, i Elmore James version. Det är så blått att knapparna strittar från min läderväst när jag spänner magen.
Får jag någonting ut av Mr. Wonderful? Nja, inte egentligen. Om det sedan är musikens eller mitt fel kan man ju diskutera över en öl men det är för klichéaktigt jammande och alldeles för gubbig blues i min smak.
Det svänger förstås, men låter inte alls coolt i mina öron. Soundet är inte bra.
Det kanske mest anmärkningsbara med skivan är att en viss Christine Perfect (senare McVie) anlitades som pianist på Peter Greens låtar. Hon hade redan ett förhållande med basisten John McVie.
En paradoxal detalj med de två första skivorna är att de bandade in en av bandets (och bluesrockhistoriens) kändaste låtar, Black Magic Woman, som singel mellan albumen. Men den kom inte med på studioskivan! Santana gjorde senare låten ännu mer känd.
Se Fleetwood Mac framföra Black Magic Woman 1970.
I november 1968 släppte de den instrumentala singeln Albatross som blev listetta i England och den var en hit också i övriga delar av världen.
Future Games (1971)
Bob Welch ersatte Jeremy Spencer och skivan var ingen kioskvältare precis. Samma öde fick de kommande skivorna före bandets stora stilbyte 1975.
Det börjar ändå låta mer amerikanskt och närmar sig den stil som de 1977 brejkade med på allvar.
Bluesinslagen är som bortblåsta. Men skivan låter litet som harmlös bakgrundsmusik. Det finns inte riktigt någonting som sticker ut och låtskrivarpennan har helt enkelt inte varit vässt.
Låtarna Future games och Sands of time är också med sina 8 respektive 7 minuter onödigt långa.
Kiln House (1970)
Vad i helvete händer här?! Efter den förnäma Then play on-skivan byter bandet igen stil och börjar leka Elvis Presley.
Öppningen This is the rock är rena rama femtiotalets rockabilly. Helt poänglöst.
Vill jag höra sådant så låter jag Elvis och Buddy Holly sköta den biten.
Andra spåret Station man är sjuttiotals soulrock men man har redan hunnit bli förvirrad.
För i tredje låten Blood on the floor är de tillbaka i Elvis Presley, den här gången i crooner-tagen. Som en dålig pastisch på In the ghetto eller någon annan av de hundratals ballader som Elvis gjorde.
Vem är ansvarsperson för det här och kan man ringa någonstans och klaga?!
Hi Ho Silver är hårdare rock och Jewel eyed Judy flirtar litet med The Beatles-toner. Mycket förvirrande.
Kiln house var sångaren och gitarristen Jeremy Spencers sista skiva med bandet innan han snöade in sig och joinade en ruskig religiös sekt vid namn “Guds barn”. Sekten förespråkar bland annat incest och fri sex med barn. Sekten heter idag “Familjen”. Uff.
Christine McVie har målat det snygga skivkonvolutet och hon spelade sitt första gig med bandet som officiell medlem den 1 augusti 1970 i Louisiana.
Bare Trees (1972)
Det börjar litet mer lovande än skivan innan (Future games). Soundet hade uppdaterats och moderniserats och elgitarren är inte längre lika framträdande som förut. Elpiano tillför en helt annan dimension.
Öppningen Child of mine är en helt godkänd rocklåt. Titelspåret Bare trees rullar också på helt okej.
Skivan har ett lojt litet svävande uttryck. Det ligger i senare dagars AOR-territorium. Glimtar av kommande succéer kan anas i soundet och hur låtarna sjungs, även om polletterna inte ännu trillar ner.
Homeward bound är småvemodig och trevlig. Christines låt Spare me a little of your love är lugn vuxenrock. De var på rätt väg här.
Penguin (1973)
Väldigt snällt och tryggt och ännu ett steg mot det polerade och vuxna. Problemet med de här sista pre-Stevie Nicks/Lindsay Buckingham-skivorna är att det låter väldigt harmlöst.
Det finns inte riktigt en gnista. Inget klös, inget drama, inga tallrikar som flyger i väggen före försoningsknull på mattan.
Skivan är häftig som en parmiddag.
Spännande som en eftermiddagspromenad på stranden.
Bob Weston ersatte Danny Kirwan på gitarr efter att Kirwan kickats efter ett slagsmål på senaste turnén.
Penguin nådde deras fram till dess högsta listaplacering i USA (#49) och var den enda Fleetwood Mac-skivan med sångaren Dave Walker.
Men det låter litet blähä. Bandet tyckte inte Walkers sångstil eller attityd passade in i Fleetwood Mac så han fick gå och redan samma år klämde de ur sig den på alla sätt överlägsna skivan Mystery to me.
En ljusglimt är kanske sex minuter långa låten Nightwatch men det bästa med Penguin är nog konvolutet. Det var naturvännen John McVie som älskade pingviner. Han var medlem i ett zoologiskt sällskap och brukade i timtal studera pingviner på London Zoo.
Say You Will (2003)
Det här är bandets hittills sista skiva och förutom litet körsång är Christine McVie inte alls med.
Däremot är Stevie Nicks och Lindsey Buckingham med igen efter att ha varit borta i ett par år.
Tja.
Vadehäran.
Murrow turning over in his grave har ett långt häftigt fuzzigt gitarrsolo i slutet.
Före denna artikel har jag aldrig hört skivan. Det finns spår av storhet men det tänder inte riktigt till. Det låter ändå som Fleetwood Mac igen vilket är fint, men jag saknar hitar.
Någon ny Sara eller Rhiannon blir det inte av låten Miranda fast den har potential.
Jag tror jag behöver lyssna igenom skivan litet fler gånger ute på stugan i sommar, men efter ett par lyssningar känns den bara “helt okej”. Åtminstone har den alldeles för många låtar: 18 stycken.
Peacekeeper är riktigt fin.
Albumet kan vara en nätt ljudbild i bakgrunden på en sofistikerad och snäppet mer formell valborgslunch.
Men vad har hänt efter Say you will?
Under de senaste tio åren har flera av de gamla medlemmarna från bluesåren trillat av pinnen och bandets grundare Peter Green gick bort 2020. Samma år steg Rumours igen upp i topp 10 på Billboardlistan. Christine kom tillbaka 2014. Buckingham fick sparken eller lämnade bandet (beror på vem du frågar) 2018 och bandet har turnerat med nya medlemmar. Imorgon är kanske hela lineupen ny igen.
Det enda säkra är att Mick Fleetwood styr skutan från chefsplatsen bakom trummorna.
(Peter Green´s) Fleetwood Mac (1968)
Nåja, Shake your moneymaker får ju en att jora så löständerna skallrar. Det är svettigt ös och låten verkar gå snabbare och snabbare mot slutet. Dammet yr upp mellan golvspringorna när jag i strumplästen stampar foten i golvet i takt.
Men seriöst. Rootsblues av det här slaget har ju ett eget sound. Det är gitarren som är i fokus. I Fleetwood Macs fall var det gitarristen Peter Green som var bandets centrala musiker.
Bandet grundades 1967 i London efter att Green stack från John Mayalls Bluesbreakers där han hade ersatt Eric Clapton.
De brittiska bluesgitarristerna och raspiga vokalisterna bytte band som andra byter strumpor på den här tiden. Om två band gick in på samma pub samtidigt så kom de sannolikt ut som tre nya band och bartendern hade joinat någon combo.
Namn som Jeff Beck, Eric Clapton, Jimmy Page och Rod Stewart rörde sig i mer eller mindre samma kretsar. Störst av alla var förstås Jimi Hendrix.
Fleetwood Macs allra första lineup bestod förutom av Peter Green av basisten Bob Brunning, trummisen Mick Fleetwood och gitarristen Jeremy Spencer.
Första giget gick under det smidiga namnet “Peter Green´s Fleetwood Mac, also featuring Jeremy Spencer”. på Windsor Jazz & Blues-festivalen den 13 augusti 1967. Brunning hann spela några gig innan de fick John McVie lockat med i bandet. De hade försökt redan tidigare och till och med petat in en del av hans namn i “Mac”-delen av bandets namn.
Debutskivan är så där lojt rullande gung. Tyst i lokalen och varje instrument får sin plats och hörs tydligt. Gitarrsolona är givetvis många och klara.
I loved another woman visar att Peter Greene också var en bra bluessångare. Litet lätt reverb på sången och en snyfthistoria om hur hans kvinna lämnade honom. Inte att undra på när bluesgubbarna pillade mer på sina gitarrer än sina flickvänner.
Then play on (1969)
Efter det i min mening musikaliska klavertrampet på andra albumet Mr. Wonderful (1968) hittade bandet en vision och ett fokus på tredje skivan.
Musiken andas igen och börjar för första gången anta en egen personlig ton.
Blueasdammet har ersatts av sköna latinorytmer, litet i Santanas stil.
I Tyskland 1970 blev Green bjuden på en fest i ett hippiekollektiv i München där han tog dålig LSD
På senare tryck av skivan finns åtminstone två stenhårda klassiker som saknades på den ursprungliga skivan: “Oh well (Pt. 1) och The Green manalishi (with the two pronged crown).
Jag måste erkänna att jag inte har varit så jättebevandrad i Fleetwood Macs historia men för några år sedan såg jag ett klipp där de hypade amerikanska systrarna HAIM spelade låten Oh well. Jag måste ju sedan bekanta mig med originalet också.
Jag såg förresten HAIM på Roskilde-festivalen en gång. De var rysliga. Huj.
Här spelar Haim Oh well år 2014 på T in the Park-festivalen
Then play on blev Peter Greens svanesång i bandet.
När bandet var på turné i Tyskland 1970 blev Green bjuden på en fest i ett hippiekollektiv i München där han tog dålig LSD. Fleetwood Macs manager Clifford Davis kunde senare peka ut den där dagen som brytningspunkten för Peter Green. Han blev aldrig sig själv efter LSD-trippen.
Den sista låten han gjorde med bandet blev dessutom en stor hit: The Green manalishi (with the two pronged crown) var Fleetwood Macs sista topp 10 hit hemma i England innan singeln Tusk år 1979.
På de första pressningarna av skivan fanns inte ännu Oh well med eftersom de bara släpptes som singel, men man lade den hastigt till skivan då den blev en hit.
Oh well kröp upp på Billboards Top 100-lista i USA och är en av de få låtarna från bandets första era som bandet spelade även efter att de blev idiotstora när Stevie Nicks och Lindsey Buckingham joinade bandet.
Det räckte väääldigt länge innan jag insåg att Judas Priests klassiska låt från 1979 de fakto var en cover. Judas Priest gör ju som vi alla vet en magisk tolkning av låten, i sin egen stil.
Och originalet är i all sin dramatiska storslagenhet en av Fleetwood Macs absolut bästa låtar genom tiderna. Man får ju gåshud nästan.
Det här är med andra ord en mycket bra skiva.
Balladen Closing my eyes har en härligt klingande vemodig gitarr och skivans sound låter tidlöst och varmt.
Although the sun is shining är också fin. Den kunde vara gjord av ett retroinriktat indiepopband förra veckan. Jag skulle aldrig ana att låten är så här gammal.
Fighting for Madge är ett svettigt bluesjam, så en total kappvändning är skivan ändå inte.
My dream låter litet som finska rautalankabandet Agents, minus Esa Pulliainens kännspaka gitarreverb.
Här finns både instrumentala spår, latinorytmer, ballader och blues.
Time (1995)
Tja, en Fleetwood Mac-skiva utan Stevie Nicks och Lindsey Buckingham låter lika spännande som en alkoholfri whisky.
Men inte låter det nu helt dumt. Åtminstone gick de inte tillbaka till blues.
Soundet är uppdaterat en aning från Behind the mask och vi har ju ännu Christine McVie kvar på sång åtminstone.
Det är ingen överraskning att konvolutet inte pryds av ett bandfoto med tanke på att den här skivan gjordes av en massa nya typer: gitarristen Dave Mason från Traffic och sångerskan Bekka Bramlett blev kortlivade i bandet.
Hollywood (some other kind of town) rullar ganska skönt. Blow by blow har något slags attityd som för mina tankar till Rolling Stones. Eller David Hasselhoff.
Stevie Nicks skor är svåra att fylla tyvärr så Nothing without you t.ex. låter inte alls som Fleetwood Mac.
Kommersiellt var Time en flopp. Den steg inte ens upp på listan i USA.
Det här hade troligtvis inte så mycket att göra med de nya vindarna som grungen och alternative-rocken stod för, för en massa musik som gjordes på 90-talet var inte grunge alls. Vissa stora namn som t.ex. Rolling Stones, Bon Jovi och Guns n’ Roses stod ovan om alternativrocken och Fleetwood Mac spelade ju i samma division.
Men utan duon Buckingham-Nicks som gav bandet deras nytändning 1975 var Time dömd att misslyckas.
Att till och med Christine McVie slutat turnera redan 1990 gjorde inte saken lättare.
Man fick locka henne med pralinaskar och viska snälla ord i hennes öra för att hon skulle ställa upp och sjunga fem låtar. Christine böjde sig till sist och bandade in sina spår på annan ort separat från det övriga bandet.
Det sagt är det inte alls en så tokig skiva. vilket t.ex. balladen Dreamin’ the dream visar.
Och avslutande sju minuter långa These strange times är en fantastisk låt. Mycket filmatisk och litet magisk. Tänk julfilm där det händer konstiga saker på himlavalvet under stjärnorna.
Låten har inte sång i sig men trummisen Mick Fleetwood gör ett sällsynt besök bakom mikrofonen.
Det är pratsång, andra gången faktiskt i karriären: han en liknande grej kring förra skivan i låten Lizard people som var In the back of my minds b-sida.
Antecknar ni?
1997 gjorde den klassiska lineupen comeback och nya liveskivan The Dance blev listetta i USA. De var i ropet igen och gjorde en stadionturné.
Därefter har cirkusen varit i full gång: medlemmar har stuckit och återkommit så man faller av kärran ganska snabbt.
Behind the Mask (1990)
Nu kommer vi till de senaste albumen av bandet, som jag inte ens hört tidigare. Men den saken är nu korrigerad efter några timmars intensiv men avkopplande lyssning på spikmattan, med hörlurar.
En ny epok började med den här skivan då Lindsey Buckingham efter femton år av storsuccéer lämnade bandet. Man kan också uttrycka det som att en epok avslutades.
Inte är skivan skit, men den saknar definitivt någonting. Soundet är litet tråkigt kliniskt, liksom låtarna på den.
Bandet bestod nu av sex personer då Lindsey ersattes av gitarristerna Billy Burnette och Rick Vito som också sjöng och skrev låtar.
Skies the limit låter som Fleetwood Mac men spår som Love is dangerous låter som något helt annat band från åttiotalets AOR-kappsäck. För det låter ännu väldigt åttiotal, trots att skivan släpptes jämt 1990.
Någon större succé var plattan inte heller trots att den blev listetta i England.
Singeln Save me kröp upp i topp 40 i USA.
Skivan är en ganska okej, men ganska seg musikalisk färd som kantas av mycket reverb på gitarrerna och nästan inga stora känslor som på Tango… eller Rumours.
Affairs of the heart och Freedom går nog an. Men When the sun goes down är en hemskt countrylåt som saknar all sorts karaktär eller kokacka under stövlarna. Titelspårets intro kunde funka som vinjettmusik för en polisserie på tv.
Efter turnén fick också Stevie Nicks nog och hon stack med Rick Vito och lämnade således bandet helt vind för våg. Stevie skulle dock återkomma 1997.
Att ett band har många år på nacken och många kilometrar bakom sig i karriären behöver inte obönhörligen betyda att musiken blir dålig eller trist.
Som jämförelse vill jag lyfta upp en annan veteran: The Rolling Stones som släppte skivan Steel Wheels år 1989. Den skivan är alltigenom en tiopoängare och en av Stones starkaste album genom hela karriären.
Fleetwood Mac lyckades inte med ett liknande lyft 1990.
Heroes Are Hard to Find (1974)
Sista skivan före den stora pånyttfödelsen av bandet. Igen deras högsta listaplacering i USA, #34. Nu hade bandet också själva lämnat Storbritannien för Los Angeles sol.
Det kör igång med brass och sväng i tråkiga titelspåret men sedan blir det intressant i mystiska Coming home. Litet mardrömsaktiga vibbar och skön gitarr. Inte illa alls.
Angel har också attityd och tuffa Bermuda triangle bjuder på texter som handlar om något annat än hjärta och smärta. Här har vi en riktigt stilig och spännande låt med en oemotståndlig groove. Helt guld!
Det finns ett mörker och ett slags fränhet över den här skivan som klär bandet bra.
I min mening hör Heroes are hard to find till de tre bästa skivorna mellan åren 1968 och 1974.
Tusk (1979)
Den här skivan är en svår nöt. Efter dundersuccén med Rumours var det ganska klart att det inte går att toppa den sortens “Once in a lifetime”-album som de gjort.
Tusk delar åsikter. Jag tror att kokainanvändningen nu börjar höras i deras omdömen och val.
Skivan börjar segt med supertråkiga Over & over.
Den överlånga plattans andra spår är det som jag minns bäst; den lustiga The Ledge. Jag vet inte om låten är ett skämt eller på allvar, men på något plan gillar jag denna konstiga trudelutt. Den är inspelad av Lindsey Buckingham ensam.
Skivan som helhet är uppblåst och dammig. Gnistan från Rumours är släckt även om skivan har sina stunder.
Men de är för få och inte tillräckligt bra.
Think about me:s problem är ett fantasilöst standard-gitarriff och en repetitiv refräng. Sedan fejdar den, som lyssnarens hopp om en skön jaktrockstund ju längre skivan lider.
Stevie Nicks sex och en halv minuter långa singel Sara är dock en ganska fin ballad. Den förkortade singelversionen blev sjua på singellistan i USA.
Att singeln Tusk blev en hit är på många sätt obegripligt. Dels är den inte alls uppbyggd som en typisk radiolåt: den saknar vers och refräng och är för lågmäld. Och dels är den tråkig. Väldigt tråkig.
När det begav sig slog skivan åtminstone ett rekord: Tusk var den dyraste rock skivan som spelats in. Man får anta att notan till stor del bestod av kokain och galna musikaliska utsvävningar.
Lindsey Buckingham ville inte att skivan skulle låta som en Rumours 2. Mick Fleetwood bestämde tidigt att det skulle vara ett dubbelalbum.
Bandet ville låta bygga en egen studio för inspelningen.
“Fyrk finns”.
Not that funny är som titeln säger inte särdeles skoj.
Ursprungliga gitarristen Peter Green gör ett litet gästspel i Brown eyes.
För mig är det i Fleetwood Mac oftast Stevie Nicks låtar, speciellt där hon sjunger solo, som funkar bäst. Christines låtar är överlag litet svårare för mig att smälta, medan Lindseys låtar ofta går hem för mig.
Buckingham var mån om att skivan skulle tilltala postpunk-fansen. Jag tror inte detta underliga hopkok gick hem hos dem.
Skivan var ur skivbolagets synvinkel en flopp. Den sålde endast 4 miljoner exemplar mot Rumours 10 miljoner det första året.
Mystery to Me (1973)
Det här är ju en riktigt skön skiva! Steg för steg närmade sig bandet det soundet som vi är bekanta med från den mångmiljonsäljande senare halvan av sjuttiotalet.
Det känns som att de byggde på fler och fler Legoklossar av rätt färg för varje skiva och tog bort de kletiga och trasiga klossarna.
I något skede kunde man redan se vad de hade byggt. På Mystery to me kan man redan urskilja konturerna av ett hus med Yacuzzi.
Bandet står stadigt med båda fötterna i amerikanskt AOR-territorium. Men skivan var den sista de spelade in i England innan de flyttade till Los Angeles.
Öppningen Emerald eyes är sofistikerat stilig vuxenrock. Den sjungs av Bob Welch. Musik att snoppa sin cigarr till och tankfullt snurra whiskyn i glaset. Droppa en till iskub i glaset och knäppa upp översta knappen i skjortan, bekvämt tillbakalutad i fåtöljen. Me like.
Den följs av mer typisk Fleetwood Mac när Christine McVie sjunger Believe me. En snabb svängig låt.
Skivan var ingen stor succé och Christine McVie och Bob Welch stod för de flesta låtarna.
Överlag en balanserad stilig vuxenrockplatta för vänner av till exempel Chris Rea.
Stråkarna och basen i Keep on going har väldigt mycket fingret på pulsen för den tidens funkiga discorytmer. Litet spår av bluesen hörs i The City.
De tolkar också Yardbirds gamla örhänge For your love, men överträffar inte originalet från 1965.
Hypnotized är också en sådan där nattlåt för ensamma själar i anonyma hotellvestibuler i valfri miljonstad. Det finns många tillfällen att lyssna på sådan här musik.
Mirage (1982)
Den här skivan känns som en friskt fläkt efter den ansträngda och anonyma dubbelskivan Tusk (1979).
Tusk lät som om de låst in sig i en liten stuga med igenbommade fönster där de med våld försökte upprepa succén med Rumours.
Kokainränder på soffbordet, överfulla askkoppar och ingen har duschat på hela veckoslutet.
Skivan Mirage är skivan som öppnar fönstren och vädrar, diskar kaffekopparna och för ut soporna. Gnuggande sig själv i ögonen kliver Fleetwood Mac ut i solen igen och tåget är på rätt spår igen.
Och skivan genererade många hitsinglar, av vilka Hold me steg högst med sin fjärdeplacering på amerikanska singellistan.
Gypsy hör till skivans höjdpunkter och det hörs att bandet tagit de första stegen in i det nya årtiondet. Soundet är skarpt, lätt och behagligt.
Men vad hände mellan dessa två album? Jo de flesta medlemmarna ägnade sig åt solokarriärer och Stevie Nicks fick en listetta med skivan Bella Donna.
På den skivan finns bl.a. hiten Edge of seventeen som Miley Cyrus samplade och gjorde en mashup av i sin egen hit Midnight sky år 2020.
En annan solohit var Stop draggin’ my heart around i duett med Tom Petty. Så Stevie Nicks hade medvind och med uppkavlade ärmar smittade en del av den energin av sig på Mirage.
Empire state är också en lustig litet udda låt som hör till skivans bästa stunder. Det är skönt när bandet inte alltid tar de uppenbara kurvorna eller enklaste lösningarna.
Straight back som kommer till nästa är en vemodig fin låt av toppklass den med.
Fleetwood Mac släppte också liveskivan “Live” år 1980, en riktigt bra liveskiva i och för sig. Jag köpte den som begagnad på vinyl för ett par år sedan vid Hagnäs torg.
Fleetwood Mac (även känd som “the white album”, 1975)
Det här var den stora vattendelaren. De två sista pusselbitarna i Fleetwood Mac-pusslet föll på plats.
Och de klossarna hette förstås Stevie Nicks och Lindsey Buckingham.
I praktiken hade bandet med rostig kaross och skrangliga hjul skramlat in i en vägg och fallit i bitar i en stor oljefläck.
Ut ur vraket steg endast trummisen Mick Fleetwood och gitarristen John McVie med frun och sångerskan Christine McVie. De borstade dammet av sig och bestämde sig för att göra en nystart.
Det var en ganska lustig historia hur det gick till. Bandet hade ju 1974 flyttat till USA och Mick Fleetwood hade ett möte med producenten Keith Olsen som spelade upp ett album som hette “Buckingham Nicks”. Mick gillade gitarristen och bjöd honom med i bandet.
Lindsey Buckingham var med på noterna men han hade ett ultimatum: hans flickvän Stevie Nicks måste få vara med. Trots att deras förhållande redan höll på att ta slut.
Mick Fleetwood mötte dem på en mexikansk restaurang och när notan var betald hade han två nya medlemmar. Bandet fick två stora musiker till sitt band, men på köpet kom det två egon stora som Jupiter. Men det var en bra deal.
Det finns två stora eran i bandet: före och efter Nicks & Buckingham. Faktum är att ganska få bryr sig om “pre”-eran eftersom dunderhitarna från den andra eran är så monumentalt stora och den nya lineupen så känd.
Att det var frågan om att börja om från rent bord vittnar också skivans titel. Den heter ju kort och gott “Fleetwood Mac” trots att deras debut från 1968 också saknade namn. Därför kallar fansen denna för “vita skivan”. Ni kan ju fundera varför.
Bandet för första gången två kvinnliga sångare. Det här var de rätta ingredienserna i cocktailen och festen kunde inledas.
Plattan inleds med energiska Sunday morning. Pigg, helt kiva. Jag trodde alltid det var en kvinna som sjunger men nähäpp: det är ju Lindsey Buckingham bakom mikrofonen!
Skivan är inte genomgående guld, men den har sålts i sju miljoner exemplar och då den kom ut sålde den kring fyra gånger fler än deras tidigare album.
Tråkiga Warm ways var av någon anledning första singel i England. Den har den småroliga frasen “You make me a woman tonight / Dream until the morning light”. Inte kanske världens skarpaste lyrik, men vad vet jag om sådant.
Plattan fick momentum ganska sakta. Det räckte 58 veckor innan den nådde första plats på amerikanska albumlistan året efter att den gavs ut.
De fick turnera hårt i månader för att folk skulle märka vilken bra skiva bandet gett ut.
Blue letter har det sting vi är vana vid. Skivans fjärde låt är i mina öron en av bandets allra bästa låtar någonsin; Rhiannon. En vacker och känslosam låt sjungen av Stevie med värme, dramatik, stil och finess.
Men handlar den om en häxa? Vem vet? Hoppeligen, det gör ju låten ännu mer spännande!
Se musikvideon till Rhiannon på YouTube.
Enligt setlist.fm är Rhiannon bandets mest spelade låt på konsert. 1007 gånger har publiken fått höra den.
Landslide sjungen av Stevie är en annan favorit som är deras näst mest spelade låt som de framfört 979 gånger. Den är en lugn vacker ballad, mycket fin.
Over my head och Say you love me (båda sjungs av Christine) var båda topp 20-hitar.
Den vita skivan är en tidlös softrock-klassiker med en massa bra låtar, men den riktigt riktigt stora succéskrällen kom först på följande album.
Tango in the Night (1987)
Stånkanden och stönanden i första låten Big love lovar att det blir en fuktig kväll. Och nu talar jag inte om ett par IPA:n efter jobbet. I slutet av låten låter det som om de knullar.
Det blir ännu bättre i andra låten Seven wonders. Den får mig nästan att vilja dansa och jag får lust att spela upp den på nytt efter att den tagit slut. Mycket skön låt!
Tango in the night är en av bandets stora hitskivor. Soundet på den är av alla deras album det mest typiskt åttiotalsaktiga. Man har inte sparat på användningen av synthar och reverb precis. Tack och lov, för det låter förbannat bra.
Låtmaterialet är starkt, varierande, intressant och det finns knappt några dåliga “fillers” här. Dessutom har de stora hitar på skivan: främst tänker jag på låten Little lies som var en av åttiotalets stora dunderhitar på radion.
Tell me lies, tell me sweet little lies. Tell me tell me tell me lies
Little lies
Och den har inte åldrats en sekund. Tvärtom gillar jag den ännu mera nu än då. De kvinnliga harmonierna i refrängen är än en gång helt oslagbara.
God damn, jag borde köpa den här på vinyl eller cd, så bra är den! Måste skriva en kom-ihåg-lapp att titta efter den i skivdivaren nästa gång.
Everywhere har karriärens finaste intro: det låter som en porlande bäck av synth. Och låten i sig är en till tiopoängare.
Men skivan var slutet på den mest klassiska lineupens era: efter Tango in the night stack Lindsey Buckingham.
Hela albumet började som hans soloprojekt men utvecklade sig under 1985 till ett nytt Mac-album.
Men tillbaka till låtarna: titelspåret är en smått ödesmättad, sofistikerad med filmatiska toner. En bra motvikt till de lättare hittarna på skivan.
Mystified är kanske inte så intressant, men den får istället monsterlåten Little lies att lyfta då den kommer efter. Den sjungs av Christine. Min största favorit av deras låtar där hon sjunger istället för Stevie som jag annars gillar bäst.
Family man är riktig vuxenrock med litet soul-funk-kryddor och spansk gitarr-solo. Musik för rockare som har kort hår.
Isn’t it midnights riviga gitarrsound är så förlegat att det är coolt igen. Och sången är som vanligt av högsta klass, den här gången är det igen Christine bakom micken.
Okej, det ligger en tjock pastellfärgad retrodimma över hela skivan och soundet är inte på samma sätt tidlöst som t.ex. Rumours, men likväl är Tango in the night bandets stoltaste stund från det snabba och flotta åttiotalet.
Rumours (1977)
Det här är den ultimata skivan för söndag förmiddag när solen skiner in genom fönstret och du har kokat riktigt gott kaffe.
Det finns en orsak till att den här är en av de mest sålda albumen i världen genom tiderna.
Det är alltid svårt att säga exakta siffror, men den har sålts i åtminstone 40 miljoner exemplar och var listetta i hela 31 veckor på Billboards Top 200-albumlista i USA.
Begreppet “Yacht-rock” är perfekt för Fleetwood Mac och speciellt för Rumours. När (om) jag vinner på Eurojackpot två veckor i rad så köper jag en snuskigt stor och dyr lyxjakt (med klimatvänlig motor) och sedan låter jag flyga alla mina polare ner till Monaco för att chilla på min båt.
Och då spelar jag Rumours på full volym medan jag kastar oliverna från min Dry Martini på turisterna på kajen.
Nåjo. Skivan är späckad med stora hitar.
De fyra singlarna Dreams, Go your own way, Don´t stop och You make loving fun var topp tio-hitar i USA. Dreams var listetta.
Dramatiska The Chain är en annan stor rockklassiker.
Stevie Nicks har världens sexigaste röst i Dreams. “Husky” säger de på engelska, litet mörk men kraftfull, karakteristisk och vacker.
Och jag tänker inte sticka under stol med att hon var förbaskat snygg också. De där scenkläderna hon hade på sjuttiotalet fick henne att se ut som en häxa, men en snygg sådan.
De ville göra en popskiva och använde elektriska synthar med radiovänligt sound. Målet var en skiva utan “fillers” där varenda låt skulle kunna vara en potentiell singel. De kom ganska nära.
Skivan föddes i ett kaos av droger och relationsproblem inom bandet. Grejer som de lät komma fram i texterna.
Christine och John hade separerat. You make loving fun handlar om hennes nya pojkvän som skötte ljusen för bandet. Stevies låt Dreams är hoppfull men handlar också om en separation. Lindseys Go your own way är mer pessimistisk.
Laga nu sen en skiva med ditt ex.
De kom in sent till sessionerna och började med att festa. Kring ett på natten torkade de kokainet från läppen och började spela in då de var alldeles lulliga och råddiga. Stevie har sagt att de gjort sina bästa skivor då de varit i sämsta skicket.
Oh Daddy handlar mellan raderna om trummisen Mick Fleetwood, vars åsikter alltid visade sig vara de rätta valen för bandet, enligt John McVie.
Rumours är en tidlös skiva. Min tioåriga dotter Molly hörde låten Go your own way och lade den till på sin spellista på Spotify. Hon är väldigt selektiv, men där sitter låten nöjt mellan moderna låtar av Molly Sandén, Laleh och, heh, KAJ.
Thunder only happens when it´s raining
Dreams
Tioåringen brydde sig inte om att fråga hur gammal låten var eller vem som sjunger den. För henne är sådant tjafs oväsentligt om låten är bra. Och Go your own way, liksom hela albumet, har en så snygg klassisk produktion att den aldrig går ur tiden.
Det kändes som att det enda rätta formatet för den här är vinyl. Den andas liksom bara solsken och regn och man vill riktigt njuta av det fantastiska varma soundet från bästa tänkbara stereo.
Det är ganska naturligt att hipsters och hårda fans föredrar någon annan skiva med bandet.
Men Rumours är nu bara en gång för alla en stenhård klassiker, Fleetwood Macs stoltaste stund och en närapå perfekt platta med alla sorters stämningar och känslor.
Om du lyckas fånga en oliv med munnen så får du komma ombord på min yacht och ta en kall GT.