– Konst för människor samman, den väcker diskussion, den kan ge glädje och den kan locka människor att besöka Lovisa, säger Li-Lo Söderholm som leder arbetsgruppen.
Vi står i djup snö intill Tranbrunnen skapad av skulptör Jussi Mäntynen och avtäckt 1950.
– Det här är Lovisas Havis Amanda, donerad av skeppsredaren Ragnar Nordström. Studenterna brukar fotografera sig här vid Tranbrunnen. Ett av de finaste verken vi har i stadsbilden, säger hon.
Så många andra offentliga konstverk finns det inte i Lovisa. Intill kyrkan ståtar stadens första borgmästare Jacob Forsell i sällskap av Jean Sibelius.
– Mitt hjärta bankar för konsten och nu ska vi med arbetsgruppen göra upp en konstplan för staden.
Tanken är att det i samband med nybyggen i staden också anslås medel för konst.
– Om man inte planerar så blir säkert inte någonting gjort. Lovisa har satsat på skolor, på äldreboenden och renoverat Drottninggatan, i samband med det här hade man en chans att få offentlig konst till staden, men det har inte kommit till skott, säger Li-Lo Söderholm.
Arbetsgruppen har ännu inte haft sitt första möte. Ett konstprogram ska utformas och bli klart i år.
– Staden talar om den här enprocentslinjen (medel för konst) till exempel med Lovisavikens skola, men det har bara stått på pappret och staden har inte gjort något åt det.
Bostadsmässan i Lovisa om ett år ser hon som nästa stora möjlighet, och flaggar för en satsning på konst på samma sätt som Borgå har gjort då Västra åstranden har byggts ut.
– I samband med den kan man göra nästan vad som helst. När det är ett obyggt område så då passar det också med mera modern konst där tycker jag, säger hon.
Men hon ser också att det finns många lämpliga ställen för konstverk också längs med den västra stranden, från Ekudden in mot centrum.
Bildkonstnären och Lovisabon Inari Porkka håller i hög grad med Li-Lo Söderholm. Hon har gått en specialiseringsutbildning om offentlig konst på Konstuniversitetet.
– Det finns mycket utrymme att utveckla här i Lovisa. Jag har märkt att man uppmuntras till att göra tillfälliga konstverk i staden och det är jätteroligt.
Hon tänker till exempel på konstföreningens utställning i badhusparken förra sommaren.
– Nu är det viktigt att göra ett riktigt konstprogram, annars blir det lätt en sillsallad med lite konst här och där. Jag blev jätteglad då jag hörde nyheten om ett konstprogram, säger Inari Porkka.
– Problemet med offentlig konst är att den ofta är lite tandlös, så att ingen ska ta illa upp, men om man gör lite mera så uppstår lätt olika åsikter om verket och då kan konstnären hamna i kläm om hen inte får stöd av beställaren.
Själv har hon hittat ett ställe där det skulle sitta bra med ett offentligt konstverk i Lovisa.
– De stora fönstren i Harjurinteen koulu syns långa vägar och ett konstverk där skulle glädja både staden och skolan, säger hon.
I framtiden hoppas Li-Lo Söderholm att det är professionella inom bildkonsten som påverkar utvecklingen.
– Jag ska inte vara den som bestämmer vad det ska komma för konst till Lovisa. Jag hoppas det finns en kurator som hittar de här lämpliga konstnärerna för olika platser, säger hon.
Men vissa idéer har hon.
– Konsten kan vara modern och väldigt mångsidig. Den kan vara taktil, något som man kan röra vid, interaktiv, den behöver inte ens vara permanent. Det är bara fantasin som sätter gränsen.
