I den gamla prästträdgården i Lojo står äppelträden så tätt att det är svårt att avgöra var den ena trädkronan slutar och följande börjar. Frukterna är inte fullt mogna ännu, men man kan redan skönja en riklig äppelskörd.
För knappt 500 år sedan hittade äppelträden första gången till Finland, och det var faktiskt Lojo tillsammans med grannkommunen Sjundeå som var först i Finland med nymodigheten.
– Det var Erik Fleming, den mäktige ägaren av Svidja gård i Sjundeå, som importerade äppelträd från Estland, berättar Torsti Salonen som forskat i Lojos historia i 50 år.
Vid Gerknäs gård i Lojo ville man inte vara sämre och därför kom Finlands första äpplen ungefär samtidigt till de två gårdarna.
Lojos historia sträcker sig ändå längre tillbaka än så.
För hundra år sedan fann man dokumentation på att Lojo funnits åtminstone sedan år 1323. Då ställde man till med en stor fest.
– Festen varade i tre dagar och den var den första av sitt slag i Finland, och den största festen någonsin i Lojo, säger Salonen.
Det var hembygdsföreningen som tillsammans med kommunen arrangerade de tre dagar långa festligheterna som lockade tusentals gäster. Biskopen gjorde även ett besök för att fira Lojo.
Vid Lojo museum har man restaurerat trädgården enligt hur den såg ut på 1700- och 1800-talet. Här hittar man bland annat en hel del örter som förr brukades i medicinskt syfte.
– Prästgårdens trädgård fungerade förr som modell för andra. De kunde komma hit för att veta vad de skulle odla, berättar Salonen.
Det är också här på den gamla prästgården man tror att Lojos historia började, åtminstone som storsocken.
År 1323 hade Lojo nämligen en egen kyrkoherde, Ingvald eller Ingvaldus som hans latinska namn lydde. En egen kyrkoherde innebar att Lojo var en socken. Ingvaldus efterträdare var prost vilket vittnar om att Lojo de facto var den viktigaste socknen i norra Västnyland på den tiden.
700 år är en respektabel ålder för en socken i Finland. Vi känner bara till fem äldre socknar och de finns alla i Egentliga Finland. Man tror att det beror på Lojos läge.
– Vi kan anta att en orsak var att Lojo låg vid en viktig handelsled från Tavastland till södra kusten, berättar Torsti Salonen.
Lojo sjö var en annan orsak, eftersom sjön hade rikt med fisk och handelsleden gick längs sjön.
Vid Lojo museum finns en miniatyrmodell på hur Lojo såg ut förr med små trähus och sandvägar kantade med syrener. I dagsläget finns endast sju av de byggnaderna bevarade.
En av dem är timmerstugan som fungerade som byskola under 1700- och 1800-talet. Lojo pedagogium var den första skolan på den finskspråkiga landsbygden. Den grundades redan år 1659 men det skulle dröja drygt hundra år innan den fick en egen byggnad.
– De var först i sakristian i kyrkan och senare i sockenstugan, berättar Torsti Salonen.
Det var inte hållbart då undervisningen fick ge vika för annan viktig verksamhet i huset, så som till exempel ting.
Torsti Salonen har forskat i Lojos historia i 50 år, skrivit historiker, undervisat i historia och varit chef för Lojo museum.
Numera är han pensionerad men föreläser och guidar fortfarande. Om han får välja det som faschinerar honom främst med stadens historia är det herrgårdarna.
Utöver äppelstad kan Lojo nämligen historiskt tituleras herrgårdsstad.
– Här fanns över tio stora herrgårdar. Under 1500-talets slut var svenska prinsessan Sigrid Vasa värdinna på Gerknäs gård, berättar Salonen.
Vasas son Åke Tott, född i Lojo, var en av de främsta krigsherrarna under det trettioåriga kriget.
– En annan herrgård, Wanberg gård, hade under 1600-talet en ägare som var en av de mäktigaste bönderna i Finland. Han var två gånger ordförande för den svenska riksdagen.
Det finns inga fotografier från den tiden. Däremot finns det bilder av finklädda människor från förra sekelskiftet. Efter att staden fick en järnväg så hittade också sommargästerna till Lojo. I dag finns det kring 8 500 sommarstugor på orten.
Förutom att vara en populär sommarstad så är Lojo även känd för sina gruvor. Landets äldsta järngruva finns i Ojamo och är från 1500-talet. I gruvan Tytyri vars upplevelsegruva är öppen för allmänheten bryter man fortfarande kalk. På bilden syns kalkgruvan i Ojamo under 1920-talet.
I dag kan du hitta det mesta du behöver i någon av Lojos stora dagligvaruhandlar eller i stadens varuhus. På medeltiden var det dock inte tillåtet att bedriva butik på orten, det var endast köpingar och städer förunnat. Den som var shoppingsugen fick istället bege sig till en marknad och se vad de kringresande handelsmännen hade att erbjuda.
På bordet fanns det i allmänhet klenoder från fjärran länder och till exempel salt.
Som betalning gav man skinn eller bävergäll.
– Det används inte längre, men det är ett aromatiskt ämne som användes som till exempel läkemedel, förklarar Salonen.
Kärl och bävergäll har sedermera bytts ut mot modernare ting. Under 1900-talet hittade flera nya industrier till Lojo. Cellulosafabriken som Hjalmar Linder grundade i början av 1900-talet bidrog till att det som numera är centrum började växa. Han lät också bygga en el-järnväg från fabriken till Lojo station.
Lojo fick en egen järnvägsförbindelse år 1873. Byggnaden ritades av Knut Nylander. Den revs år 1928 och ersattes av en annan och i början av 1980-talet upphörde passagerartrafiken till Lojo.
Något som få känner till var att Finland även hade en egen garnison, Lojo reservkompani, under den här tiden. På Larsgatan där garnisonen låg finns numera en stormarknad.
I dag finns det inte längre någon brigad på området. Däremot har industrin fortfarande ett stadigt fotfäste i staden.
I mitten av 1950-talet hittade jeansen till Finland. Då var det byxor av märket Vaaksa som prydde finländarnas ben, och efter att fabriken i Helsingfors blev för liten flyttade produktionen till Lojo. Här har alltså några av landets första jeans tillverkats.
På 1970-talet köptes fabriken och jeansen ersattes med Finlux tv-apparater.
Än i dag sysselsätter gruvorna och pappersindustrin många på orten. Sedan medlet av 1900-talet är också plastindustrin en viktig arbetsgivare på orten. Även om andelen anställda inom industrin sjunkit märkbart under de senaste årtiondena i Lojo, så är industrierna fortfarande betydande sysselsättare.
Det Lojo som uppvaktades för hundra år sedan såg visserligen ganska annorlunda ut, men en del är sig likt. Flera av arbetsgivarna är de samma, vi planterar fortfarande gärna ett äppelträd på gården och nu är det tal om ny tågtrafik till staden igen.
Dessutom ska jubileet firas med precis lika mycket pompa och ståt som senast, den här gången i dagarna fyra (10-13.8)
Vilka dramatiska förändringar de följande hundra åren för med sig kan vi omöjligt veta. Däremot kan vi passa på att höja en skål för 700-åringen och kanske duka fram äpplen dagen till ära.
Källor: Torsti Salonen, historiker, Lojo museum, Lohjan historiaseura, Vaaksa.fi