En del Hangöbor såg dessutom de kvinnliga fabriksarbetarna som ett hot på den lokala äktenskapsmarknaden.
Pirkko Westerholm, eller Tina som hon kallades redan som ung, är ursprungligen från Helsingfors och var faktiskt tvåspråkig redan innan hon kom till Hangö och Hyvon.
– Jag hade varit krigsbarn i Sverige så jag talade svenska.
De flesta av fabriksarbetarna kom från östra Finland och hade aldrig hört svenska, än mindre talat svenska.
– Kontrasten blev enormt stor. Ortsborna och flickorna förstod ju inte varandra.
Dessutom var Tina Westerholm drygt 20 år och därför äldre än många av de unga kvinnor eller snarare flickor som kom direkt från folkskolan till fabriken i Hangö.
Hangö var obekant för de flesta
Tina Westerholm hade arbetserfarenhet och jobb Helsingfors, men kände att hon ville pröva något nytt.
– Det fanns en annons i Hesari (Helsingin Sanomat) där Hyvon sökte reception lady. Det lär ha varit över hundra sökande har jag hört senare.
Tina Westerholm trodde faktiskt inte att hon skulle få jobbet och tänkte för sig själv att det kanske vore lika bra.
– Och var är Hangö förresten, var min tanke. Jag visste ingenting om Hangö!
Tina Westerholm fick jobbet där det ingick att ta emot företagets gäster, men också guida busslaster med både pensionärer och skolelever som kom för att titta på den moderna fabriksbyggnaden.
– Fabriken såg kiva ut och de jag träffade var trevliga. Efter en tid började jag ändå tycka att det var lite väl lugnt i Hangö, men att jag ändå måste stanna ett år.
Sedan gick det som det gick. Tina träffade Hangöbon Ole Westerholm, tycke uppstod, de gifte sig och fick med tiden tre barn.
Hangöborna varnades för ”Hyvonflickorna”
I dag är Pirkko, Tina Westerholm 89 år. Hon är änka sedan drygt tio år tillbaka och bor fortsättningsvis kvar i familjens hus i Hangö.
Däremot blev det bara några år på Hyvon för Tina. Det betyder att hon aldrig blev riktigt bekant med de kvinnor som jobbade i själva fabriken.
– Jag lärde nog känna de som jobbade på kontoret, flera av dem kom också längre ifrån, mest från östra Finland.
Vi återkommer flera gånger till språkproblemen mellan Hangöborna och fabriksarbetarna på Hyvon. Trots det stannade många av kvinnorna kvar eftersom de, liksom Tina Westerholm, mötte kärleken och gifte sig med Hangöbor.
Kvinnorna på Hyvon sågs inte med speciellt blida ögon bland Hangöborna, åtminstone inte till en början.
– De var inte välkomna, de sågs som helt annorlunda och så bodde de tillsammans i så kallade kolchoser.
Hangöborna hade öknamn på såväl boendet som kvinnorna.
– Det var nog säkert väldigt svårt för många, men de hade stöd av varandra.
Tina Westerholm minns också att det varnades för ”Hyvonflickorna”. Dåvarande stadsläkare lär till och med ha avrått Hangöbor från att gifta sig med textilarbetarna eftersom de var av annan ras.
– Trots det fanns det modiga pojkar här, säger Tina Westerholm och ler lite samtidigt som hon skakar på huvudet över den tidens funderingar.
I dag är det finsk majoritet i Hangö, mycket på grund av Hyvon och andra fabriker.
Hyvons konkurs var tung för Hangöborna
Tina Westerholm har jobbat på stadskansliet i Hangö som stadsdirektörens sekreterare största delen av sitt yrkesverksamma liv.
Hon minns när Hyvon gick i konkurs 1976.
– Det var ganska hemskt. På stadshuset hoppades vi in i det sista att något skulle rädda Hyvon från konkurs. Det var med tungt hjärta staden måste meddela fabriken att det var stopp med el och vatten. Det var så svårt och väldigt tungt.
Tina Westerholm funderar vad Hyvon skulle tillverka i dag, om företaget och fabriken ännu fanns kvar i Hangö.
– Inte klänningar till Ryssland i alla fall. Den ryska exporten var en stor sak som bidrog till konkursen.
Frågan är om en trikåfabrik i Hangö skulle tillverka kalsonger i dagens läge.
– Kanske inte det heller, fast Hyvon var känt för sina kalsonger. Jag är väldigt glad över att skylten med kalsongerna kom upp igen.
Tina Westerholm kommer också ihåg pyjamasen som Hyvon tillverkade.
– De kallades inte pyjamas utan uniasu. Jag försökte en gång sova i en sådan, men klädde av mig den på natten eftersom den var så varm.
Fabriksarbetarnas livsöden blir film
Nästa år, kanske mot hösten, kommer det att visas en dokumentärfilm om Hyvon som tar fasta på de kvinnor som kom till Hangö för att jobba i textilfabriken.
Det är Hangöbördiga dokumentärfilmaren Stefan Randström, numera bosatt i Toronto i Kanada, som gör filmen tillsammans med sin sin barndomsvän Pekka Barck, som i sin tur har skrivit en historik över Hyvon.
Tina Westerholm medverkar inte i dokumentären, hon var ju inte heller fabriksarbetaren som inte kunde svenska.
Däremot funderar hon hur filmmakarna ska bildsätta sådant som inte längre finns, bland annat bostäderna och fabriken, så som det såg ut mellan åren 1955 och 1976 när Hyvon var verksam i Hangö.
– Det beror lite på hurdan film det blir, ”Hyvonflickorna” blev ju ett begrepp så varför inte göra en film på dem, resonerar Pirkko, Tina Westerholm.
