Under julhelgen är det många som vill varva trygga traditioner med nya impulser. På ett filmplan kan det betyda att man gärna ser något annat än It's a Wonderful Life (Livet är underbart) och The Holiday för n:te gången.
Vare sig man gärna ser filmer om julens religiösa dimension eller föredrar juliga romcoms och laddade familjedraman så är risken stor att samtliga pyntas av stjärnhimlar, julsånger, adventsljusstakar och glitter.
För hur sekulariserade vi än är spelar vi både i verkligheten och på film mer än gärna på ett religiöst register. Eller för att citera prästen Kent Danielsson som Merete Mazzarella hänvisar till i sin bok Nånting på andra sidan:
”Hela vårt samhälle byter scenografi i november, från det svartmörka och regnsjuka till ett samhälle upplyst av symboler ur Bibeln.”
Symbolerna lånar vi obesvärat och deras betydelse skippar vi lika glatt. Antingen för att det där med Gud och Jesus känns lite jobbigt - eller för att vi helt enkelt inte vet att de har med Gud och Jesus att göra.
Vägen till Betlehem
Denna julhelg är det främst Adam Anders Journey to Bethlehem som inte sticker under stol med sin religiösa hemvist. Det här är en filmversion av den klassiska jultablån, kryddad med dans och musik.
Det är uppenbart att kungstanken varit att bekräfta den kristna publikens hållning och samtidigt försöka avväpna den sekulära åskådaren. Eller för att citera regissören:
”Det gäller att inte urvattna berättelsen, men ändå göra det möjligt för alla att svälja den.”
Jag förstår vad han menar, men undrar om det faktiskt är möjligt att tillfredsställa alla? Går den som är ointresserad av Jesus och ser en film om Jesus?
Samma fråga ställer jag mig inför den i kristna kretsar enormt populära serien The Chosen vars första säsong nu går att se på streamingtjänsten Netflix. Personligen anser jag att den faktiskt vidgar bilden av Jesus – oberoende av om man har koll på evangelierna eller inte.
Men frågan är om serien når utanför den kristna kretsen eller om redan titeln i sig har en avskräckande effekt på den som betecknar sig som icke-troende?
Varför är allt som har med tro att göra så laddat?
Uråldrig story, nya grepp
När det gäller filmskildringar av Jesus har det i alla tider varit två narrativ som dominerar: hans födelse och död. Vägen däremellan är antagligen alltför komplicerad för att låta sig fångas i traditionella dramaturgiska bågar.
Den svenskamerikanska regissören – mera känd som musikproducent – Adam Anders talar öppet om hur han velat hitta nya ingångar i skildringen av Jesu födelse.
I hans version har relationen mellan Josef och Maria ett Romeo & Julia-upplägg, med Maria som den givna huvudkaraktären. Herodes blir en karismatisk ”bad guy” medan de tre vise männen står för en så kallad ”comic relief”.
Genom att poppa upp tempot med musik och dans hoppas man antagligen nå den publik som förväntas värja sig mot ett mera högstämt tonfall.
Och visst – när den Bollywood-inspirerade resan mot Betlehem är över kan publiken onekligen lämna salongen i en ljus förvissning om att julen förvisso är här.
Men samtidigt som jag tycker att det hela är ganska gulligt och att Antonio Banderas är underbart underhållande som dekadent regent så kan jag inte låta bli att störas av att showen – som i så många andra genrer – stjäls av skurken.
Var det inte Maria som skulle vara huvudpersonen? Hon som vet att hon snart måste dela barnet hon väntar med hela världen. Hon som känner att hon måste våga och orka.
Våga tro, orka kämpa.
Från Betlehem till Helsingfors
Drygt två tusen år efter Marias resa drar det ihop sig till julfirande i ett kyligt Finland där prästen Matias (Eero Milonoff) och politikern Juulia (Alma Pöysti) lever rena rama familjeidyllen med välartad son och välbärgade föräldrar.
Men lyckan i Selma Vilhunens Fyra små vuxna – Neljä pientä aikuista (premiär 27.12) krackelerar snabbt när det visar sig att Matias har ett förhållande med en annan kvinna. Det oväntade är att Juulia istället för att skicka in skilsmässopappren föreslår ett öppet äktenskap och inleder en relation med en yngre dragartist.
Kära Gud, vägled mig, ber Matias där han sitter i sakristian och samlar krafterna.
Hur det går tänker jag inte avslöja, men kan däremot medge att jag känner mig lite snuvad på konfekten när man lite väl enkelt glider över det som för Matias del i rimlighetens namn borde vara en kamp med stort K.
Efteråt känns det som om det här var ännu ett exempel på hur prästkappan mest framstår som en pikant kostym vars fickor åskådaren kan fylla med sina egna uppfattningar om ämbetet.
Tanken på prästkappan som en pikant detalj återkommer när jag ser Taika Waititis Next Goal Wins (premiär 5.1) som inleds och avslutas med en komisk predikant som är tämligen lösryckt från den lyckliga storyn om hur världens sämsta fotbollslag får hjälp av världens mest olyckliga tränare.
Precis som Adam Anders har Waititi känt sig tvungen att klämma in en religiös gestalt som ett slags comic relief i en story som i övrigt skildrar en andlig gemenskap på ett innerligt sätt.
Tro, tvivel och julefrid
Nu vill jag inte att någon ska missförstå mig – det finns få filmer jag så gärna jag tar del av som de som handlar om tro, tvivel, existentiell ångest och längtan efter tillhörighet.
Problemet är att så få filmer löper linan ut, som vågar vara komplicerade utan att göra avkall på en andlig udd.
Måste filmer om Jesus handla om julnatten eller påskfirandet? Är det nödvändigt att förklara att präster också är ”bara människor”?
I väntan på de mer subtila skildringarna av tro och tvivel lönar det sig kanske att fira jul i verkligheten i stället. Så god jul och gott nytt filmår!
