Det är en grå höstlovsonsdag i oktober. Vid Söderviks skejtpark blåser det kallt, men trots det har barn och fostrare i Icehearts svenskspråkiga verksamhet tagit sig hit för att sprejmåla och skejta.
– Ganska långt försöker vi göra sådant som barnen föreslår. Förra veckan var vi på teater och nu är vi här, berättar Peggy Petrell som är fostrare för den äldre barngruppen.
Många av barnen provade på att måla graffiti för första gången.
– Det var ganska roligt att måla. Jag älskar att rita och det här är lite samma sak, berättar elvaåriga Tindra Volle.
Det bästa med att vara med i Icehearts är att få vänner, säger Volle.
Tyr Segercrantz beskriver också dagen som rolig.
– Jag kom på att jag kan göra mina skor unika genom att måla dem.
Det roligaste med att var med i gruppen är att få äta en massa god mat, säger han.
Till föreningsverksamheten hör bland annat att gruppen träffas och lagar mat tillsammans.
Flera av barnen säger att det roligaste med klubben är att hitta vänner och att få lära sig nya saker.
– Många av barnen har sociala utmaningar och har kanske inte så lätt att vara i grupp, så att prova på andra hobbyer fungerar inte. Men här är alla välkomna som de är, här tar vi allas särdrag i beaktande, berättar Petrell.
Idén var att skapa ett ishockeylag för barn som inte platsar in på andra ställen
Föreningen Icehearts grundades 1996 av far och son Ville och Ilkka Turkka i Vanda. Idén var att skapa ett ishockeylag för barn som inte platsar in på andra ställen, och ge dem en hobby som skulle hålla ihop dem i 12 år.
Det visade sig fungera bra, och i dag omfattar verksamheten nästan 70 lag på flera orter i Finland, däribland Esbo, Helsingfors och Vanda – och det spelas inte heller längre bara hockey.
– Ishockeyn är ganska marginell, många spelar fotboll och innebandy. På svenska är det svårare att få ihop idrottslag, så där har vi börjat hitta på helt andra saker. Men kärnan är densamma: vi gör grejer tillsammans som förebygger sysslolöshet. Bort med skärmtid, fokus på social samvaro och att knyta vänskapsrelation, säger Stina Kuhlefelt, teamledare för Icehearts svenskspråkiga verksamhet.
På svenska inleddes verksamheten år 2014 i Esbo. Några år senare bytte den svenska avdelningen namn till Active Explorers Club, där fokus ligger på äventyrs- och friluftsverksamhet. I augusti startades en tredje svenskspråkig grupp i östra Helsingfors.
Hur områdena väljs ut skiljer sig åt på svenska och finska, berättar Kuhlefelt. De finska klubbarna finansieras av kommunerna, och det är således de som avgör i vilka områden verksamheten ska finnas. Den svenska verksamheten finansieras av Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne och Louise och Göran Ehrnooths stiftelse. Behovskartläggningen gjorde de själva.
– När vi skulle grunda nya grupper så gick vi runt till skolor och daghem för att kartlägga var i Helsingfors vi skulle kunna behövas. Då var det en aktiv rektor som sade att hon tror att östra Helsingfors är ett område där vi behövs – och nu har vi tre grupper där.
Tolv år i skolan, på fritiden och hemma
Verksamhetsmodellen i Icehearts bygger på ett övergripande och långvarigt stöd för barn och unga som riskerar att marginaliseras. Föreningen samarbetar med förskolor, skolor och socialservice för att hitta familjerna som erbjuds plats i klubben, och de barn som valts ut får stöd i 12 år.
– Vi bygger långvariga relationer och jag tror inte de tar slut efter de där 12 åren. Barnen tror jag kommer att ha kvar det här i hela sitt liv, säger Stina Kuhlefelt.
Till skillnad från andra idrottsföreningar finns Icehearts med i hela barnets eller ungdomens vardag.
Kuhlefelt beskriver verksamheten som stående på tre ben: fritidsverksamhet, socialt stöd och stöd i skolan.
– Förutom att det är långvarigt så finns vi med i skolan under förmiddagen och dagen, och efter det är det eftermiddagsklubb. Sedan finns vi också till för familjerna och vi är ofta hemma hos dem. Det blir ett tätt kitt, det är mer än en idrottsförening.
Behövs mer än någonsin
Vid de svenskspråkiga skolorna som Icehearts samarbetar med lyfter man fram föreningens förenande roll mellan skolan och hemmet. Varför har inte alla det här, undrar dom enligt Kuhlefelt.
– Och så frågar de ofta hur vi hinner med allt, hur vi kan vara både hemma hos dem, på någon hobby och här i skolan.
Hur hinner ni med då?
– Vi tycker jättemycket om vårt arbete. Det känns inte särskilt betungande att lära ett barn att paddla medan man själv får se de där framstegen hela tiden, säger Kuhlefelt.
Kuhlefelt tror att behovet av den här typen av verksamhet sannolikt bara kommer att öka, särskilt i ljuset av rapporteringen om mående och ökande brottslighet bland unga.
– Coronanedstängningen av skolorna syns väldigt mycket nu, det är mycket avhopp från skolan, de unga har ångest över att komma tillbaka. Så jag tycker att det behövs mer än någonsin.