Tisdagmorgon kl.9:43. Polisen skickar ut ett kortfattat pressmeddelande om en skjutning vid en skola i Vanda. Det innehåller inledningsvis bara två korta meningar, men redan några minuter senare finns uppgiften ute i vissa medier.
Svenska Yle berättar om det lilla vi då vet i radionyheterna på Yle Vega kl. 10.00 och vår första webbtext är ute kl. 10.05.
Inom loppet av 20 minuter har praktiskt taget alla finländska medier återgett samma kortfattade information. Nyhetsdagen, som började rätt så sömnigt efter påskhelgen, får plötsligt en helt annan karaktär.
Låt det genast sägas: det här är ingen kapplöpning om vem som är först och snabbast. Däremot handlar det nog om att stilla ett alldeles enormt sug efter information.
Mediernas främsta uppgift, i Journalistreglerna formulerad i dess första punkt som publikens ”rätt att få veta vad som händer i samhället”, blir väldigt konkret i lägen som dessa. Och brådskan har faktiskt en viktig funktion, mera om det strax.
Knappast något rubbar den samhälleliga trygghetskänslan som en skjutning vid en skola. Minnena från skolmassakrerna i Jokela och Kauhajoki sitter kvar i undermedvetandet hos många finländare. Under tisdagsförmiddagen var luften full av frågor, och det var journalisternas skyldighet att försöka besvara dem.
Med lite mer distans är det lätt att (efterklokt) dissekera bevakningen av det som skedde i Vanda (och Vasa). Också vi på Svenska Yle har internt gått igenom hur vi hanterade rapporteringen.
Var volymen och sättet att presentera korrekt? Hur fördelades rapporteringen mellan utgivningskanalerna (webb, radio, tv, sociala medier)? Var vår interna arbetsfördelning den mest optimala? Lyckades vi svara på publikens behov, både gällande det akuta skeendet och den efterföljande debatten?
Det var ett hektiskt nyhetsdygn, och i stundens hetta finns inte något etiskt facit, ingen manual för vad som är rätt och fel.
Under tisdagsförmiddagen var luften full av frågor, och det var journalisternas skyldighet att försöka besvara dem
Själv har jag brottats med följande frågeställningar, och jag hävdar verkligen inte att jag har ett trovärdigt svar på allt.
För det första: vad behöver folk få veta och vad vill de veta? Det är nämligen inte samma sak. Man ska inte förväxla ett berättigat allmänintresse med ren och skär nyfikenhet. Vårt uppdrag är att begripliggöra och förklara, men alla detaljer är faktiskt inte relevanta med tanke på förståelsen för vad som skett. Vissa saker både kan och ska vi utelämna.
Om det dessutom handlar om barn är det ännu viktigare att hantera ämnet med största varsamhet och omdöme.
Man ska inte förväxla ett berättigat allmänintresse med ren och skär nyfikenhet
Hur mycket detaljer ”behövs” för att begripliggöra dylika kriser/tragedier och faktiskt återge dem i all sin brutalitet? I Vandafallet var det självklart för oss att inte intervjua (eller fotografera) de barn som drabbats av tragedin, samtidigt som det ju berör uttryckligen dem och deras skolvardag. Kunde man ha låtit dem komma till tals på ett sätt som känns tryggt och hänsynsfullt?
Föräldrarna då? Är det ett intrång i något väldigt känsligt och sårbart att intervjua pappor och mammor som just tvingats hantera en förälders värsta skräck? Eller behövs skildringarna rentav för att sanningsenligt kunna återge det känslomässiga trauma som kriser av det här slaget utlöser?
En verklighetsbeskrivning blir ju inte korrekt om vi inte också – via människor, inte bara myndigheter – redogör för den ångest som det här skapade. Nyhetsrapporteringen i dylika fall handlar också om att ge utrymme för känslor. Det kan tror jag till och med ha en viss terapeutisk funktion. Vi människor har ett behov av att spegla våra egna tankar och känslor mot hur andra reagerat.
Svenska Yle valde ändå att den här gången beskriva det främst genom poliser, experter, politiker och skolpersonal snarare än via dem som helt konkret berördes. Var det rätt? Jag hoppas det, men inser att bilden kanske blev ofullständig.
Hur mycket ska vi rapportera utöver det som polisen och myndigheterna berättar? ”Ni ska bara berätta det som är 100 procent bekräftat”, hör jag någon instinktivt säga.
Men skulle vi förlita oss enbart på verifierad myndighetsinformation skulle rapporteringen bli ytterst ytlig, kortfattad och framförallt långsam. Också den journalistik som ger sig ut för att agera ansvarsfullt har en skyldighet att snabbt försöka komplettera bilden av vad som skett genom införskaffande av egna uppgifter.
Så är det i varje skarpt nyhetsläge, oberoende av ämne.
Skulle vi förlita oss enbart på verifierad myndighetsinformation skulle rapporteringen bli ytterst ytlig och framförallt långsam
Varav denna brådska, undrar kanske någon. Svaret är att många i dag självmant börjar ägna sig åt detektivarbete i de sociala mediernas vildvuxna värld, vilket gör det hela ännu mer utmanande. De tiderna är länge sedan förbi då publiken tålmodigt inväntade rapporteringen från en betrodd mediekanal.
Alla informationsvakuum fylls av något, och är det inte av fakta så är det av rykten och ändlös spekulation. Kan de etablerade medierna inte erbjuda tillräckliga svar, så börjar folk surfa runt på annat håll i jakten på förklaringar.
Alla informationsvakuum fylls av något – är det inte av fakta så är det av rykten och spekulation
Hur ska journalistiken lyckas bibehålla sin relevans i den kapplöpningen?
Eller ännu mera krasst: hur ska pressetiska resonemang lyckas tävla med den spännande, gränslösa världen på Tiktok?
Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik.