En kanske 14-årig tjej stod framför mig i skivaffärskön, jag hörde att hon hade förhandsbeställt Taylor Swifts The Tortured Poets Department och såg hur hon i väntan på den lade två skrynkliga sedlar på disken och köpte 1989, albumet från 2014 när Swift på allvar klev fram som popstjärna.
Taylor's Version naturligtvis: Swifts ninjadrag där hon tog makten över sin egen musik genom att spela in sina gamla album på nytt efter ett bråk med hennes skivbolag om rättigheterna till sina sex första studioalbum.
På 90-talet var Courtney Love med sitt feministiskt stökiga band Hole en förebild för en ung generation kvinnor. Nu har Love sagt att Taylor Swift inte är relevant som artist, ”endast” en trygg plats för sina unga fans.
Jag älskar Courtney Love men hon har fel. Taylor Swifts nya album har kvaliteter som sträcker sig långt bortom alla diskussioner som fyller sociala medier om vem hon kan tänkas sjunga om på den och den låten.
En ledtråd är texten till låten So High School: ”You know to ball, I know Aristotle.”
Århundradets kärlekssagor
Jag uppdaterar mig på Swifts kärleksliv innan århundradets kärlekssaga med amerikanska fotbollspelaren Travis Kelce för att förstå The Tortured Poets Department mer i detalj.
Oförrätter och grus i kärleksmaskinen landar på albumet och avhandlas rappt och rakt.
Många låtar anses handla om skådespelaren Joe Alwyn och också om den korta romans Swift hade med den stökige provokatören Matty Healy från bandet 1975.
Vem är rädd för lilla mig? Du borde, sjunger hon i Who's Afraid of Little Old Me? Trots det ska man kanske inte uppfatta all text som biografisk fakta, det hela är nog mera autofiktivt än så.
På sociala medier postar Swift att allt är rättvist i kärlek och poesi och när jag lyssnar på albumet köper jag det här. Sättet som Swift uttrycker relationsvåndor på är det intressanta, och här finns en kontaktyta som är allmänmänsklig, som sträcker sig bortom nyfikenhet på kändislivet.
Att vara Swifts partner är ändå en uppenbar risk ifall saker skiter sig – hon sjunger sin erfarenhet och miljontals människor lyssnar med kliniskt öra och tolkar därefter.
Låtarna är en triumf i akrobatiska och fantasifulla beskrivningar av hur kärlek känns, hur löftet om den får en att sväva och hur förgiftad man blir när den dör ut.
Hon krafsar sin tatuerade kille som en golden retriever, sjunger ”your wife waters flowers, I wanna kill her”, och konstaterar att ”hon inte ens vill ha honom tillbaka men undrar om målet var att få hennes sprudlande sommar att rosta sönder”.
På låten Down Bad sammanfattar hon: ”Fuck it if I can't have him.”
Fuck it, om jag inte kan få honom är ett uttryck som i sin enkelhet fångar in den exakta desperationen, känslan av att ens värld löses upp om han drar.
Alkohol och självkritik
Taylor Swift må vara en trygg plats för sina fans, men hon är också skönt ogin, fed up, och samtidigt inte för cool för att vara romantiskt drömmande.
Dessutom är hon kul, lite på det där obrydda sättet som bilderna från Super Bowl där hon dricker öl ur en plastmugg och har kul i sitt VIP-bås.
Om hon är tuff mot sina gamla pojkvänner så är hon det också mot sig själv, exempelvis när hon tangerar sitt drickande på inledningsspåret Fortnight, en duett med Post Malone.
The Tortured Poets Department är ett album där Swifts nästan viskande, nertonade, folkmusikaliska sida varieras med ett mera explosivt popsound och hennes fina, desperata, höga register.
Albumet är gjort tillsammans med långvariga samarbetskumpanerna Jack Antonoff (som Swift bland annat arbetade med redan på 1989) och Aaron Dessner (från The National), inga enorma risker tas i produktionen men man skapar igen standardmetern för hur popmusik skall låta just nu.
Istället för enstaka låtar som överskuggar helheten får man ett reflekterande, poetiskt tillstånd att vistas i, trots att albumet är lite för långt.
Radikala, hemliga dagbokstexter
Att tillhöra idén om de plågade poeternas sällskap känns på något sätt som en hederssak för Taylor Swift.
Hon skriver in filosofer som Aristoteles, eller poeter som Dylan Thomas och Patti Smith i samtidens bredaste pop och det finns något potentiellt radikalt i det och någonstans här missar Courtney Love varför Swift är någonting mycket mer än en trygg plats.
Det Swift gör är att ta känslor, unga flickors känslor på allvar, och benämna dem på en variation av sätt – som om hon skulle visa upp en hemlig dagbok där hon visar sig sårbar, men ändå inte bräcklig.
The Tortured Poets Department består av mycket text, och det är genom språket som Swift dessutom är sann mot den berättartradition hon kommer från: countryn, men i hennes värld har alltid olika kulturella lager fått mötas.
Man kan vara kär i fotbollsspelaren och ändå vara tjejen som känner till Aristoteles, som skrev boken Om diktkonsten där han 300 år innan vår tideräkning funderade på tragedin som genre.
Det Swift gör är att peka ut för sina fans är att en värld bortom ekonomisk kalkyl och effektivitet är möjlig: poeternas och filosofernas värld.
Att träda in i den världen är allt annat än tryggt eftersom det innebär att också ta sina egna känslor på allvar och fundera på vem man vill vara i världen och kanske hur man vill förändra den.
Vad tyckte du om albumet eller recensionen? Berätta gärna i kommentarsfältet!
