Den här veckan har den turkiska filmen Sommar utan vår premiär - med en speltid på 197 minuter (3 timmar 17 minuter). Förra veckan rusade en svettig Furiosa fram över duken i 158 minuter.
I fjol fick Christopher Nolan oss att värma biosätet i hela tre timmar medan Oppenheimer satte ihop sin atombomb. Samtidigt tog Martin Scorsese 3 timmar och 26 minuter på sig för att få Robert De Niro i mål i Killers of the Flower Moon.
Och den som väljer att se både Dune I och Dune II hinner bli nästan sex timmar äldre innan sluttexten i del två låter oss få veta att en tredje del är att vänta.
Ärligt talat – börjar inte smärtgränsen snart vara nådd? Hur roligt är det när spellängden är det första man vill veta om en ny film?
Inget nytt fenomen
De senaste åren har det talats mycket om mastodontfilmerna som en överlevnadsstrategi för biograferna – ett sätt att erbjuda publiken magnifika helhetsupplevelser.
Musikalerna får in fler sång- och dansnummer och ett drama kan få plats för hela historielektioner som rör sig på olika tidsplan.
När det handlar om actionfilmer och superhjältar satsas krutet på miljöer, effekter och långa berättarbågar.
Men då gäller det att minnas att inget av det här är något nytt. Borta med vinden (1939) var nästan fyra timmar lång och under 1960-talet kom en hel räcka filmer som nästan nådde fyratimmarsstrecket.
Hit hörde Lawrence of Arabia (1962) och Cleopatra (1963). Enligt uppgift var det den sistnämnda filmen som fick pendeln att svänga tillbaka mot ett kortare format.
Det var ju trots allt där man hade börjat.
Underbart är kort
När filmen var ung hade man delvis teatervärlden som förebild – inte minst när det gällde längden. Och då räknade man med att om en pjäs på tre timmar hade en paus ungefär mitt i så betydde det att 90 minuter kunde vara en längd att satsa på.
Så länge klarade sig publiken uppenbarligen utan kisspaus, så länge kunde man räkna med att koncentrationen hölls på topp.
Och det måttet har i perioder ansetts vara optimalt – vare sig det gällt ett djupt drama, ett adrenalinstint actionpaket eller en romantisk komedi.
Intressant nog visar många studier att 90 minuter är ett eftersträvansvärt tidsspann även utanför biosalongen. På jobbet markerar 90 minuter en gräns när det gäller prestationsförmågan.
Efter en och en halv timme lönar det sig att ta en paus och ladda de inre batterierna.
Och för dig som gärna tar en tupplur kan det vara bra att veta att 90 minutersregeln gäller även i det sammanhanget. Under den tiden hinner man nämligen gå igenom en komplett sömncykel.
Männen tycker att längden spelar roll
Personligen har jag blivit allt mer irriterad på de moderna filmskaparnas ovilja att ge mig en chans att ladda mina inre batterier.
Uttrycken ”less is more” och ”kill your darlings” verkar ha ersatts av ett hämningslöst bejakande av alla kreativa impulser. Som om varje ord var lika viktigt, varje biljakt lika betydelsebärande.
Streamingtjänsterna har också bidragit till de allt längre formaten – när man inte behöver tänka i termer av tablåer är det lätt att gå in för ”more is more”-produktioner. Det blir liksom mer valuta för pengarna.
Utan att ha någon gedigen studie att luta mig mot vågar jag påstå att det finns tre genrer som genomgående sväller ut på bio: superhjältefilmerna, fantasyäventyren och dystopierna.
Men även uttalat intellektuella filmer tar alltmer tid på sig. Som Ruben Östlund med Triangle of Sadness.
Och oberoende av genre är det påfallande ofta manliga – ofta etablerade – regissörer som lämnar stoppuret på hyllan när de spelar in sina mästerverk.
Jag kan inte låta bli att undra hur många filmer som på riktigt blir bättre av att man lägger till en extra timme?
Krävs det fler minuter för att göra symboliken finare, samtalen djupare och effekterna häftigare? Eller hade det varit vettigare att vara tydligare med vad det egentligen är man vill säga?