”Du känner inte en människa på djupet förrän ni dansat” – danskonstnären Julian Owusu ser dans som ett samtal

Dansen är en ingång till kunskap vi inte har ord till. För Julian Owusu är dans ett sätt att vara närvarande med varandra.

En man med skägg på hakan, som går upp i en smal ring runt munnen och med kort mörkt hår, står snett framför kameran, men har vänt ansiktet mot fotografen. Han ler brett så att tänderna syns med ett snäppet snett leende. Bakgrunden är ljusblå med texten sommarpratare uppe i högre hörnet.
Julian Owusu är danskonstnär och hiphopforskare. I sitt sommarprat berättar han om den dolda kunskap som sitter i våra kroppar. Bild: Jonna Myllymäki, grafik: Yle/Clas Christiansen

Julian Owusu har vuxit upp i Sverige och varit tonåring i Ghana. Men den enda kulturchocken han varit med om var när han förstod att man inte dansar var som helst i Karleby.

– Jag som tillbringat de flesta av mina sommar- och jullov hos mormor och morfar i Karleby trodde som 16-åring att det skulle vara som att flytta till ett hem där allt var bekant. Och det mesta var det också, förutom att ingen lyssnade på musiken som jag gillade och ännu värre – ingen dansade, som jag var van från Ghana.

Julian Owusu sommarpratar om hur han genom dansen lär sig mer om både sig själv och sin omvärld.

Trots att tonåringarna i Karleby var mera intresserade av att bli fulla än att dansa, så var det ändå där Julian Owusu började med breakdance.

En man med mörkt hår rör sig snabbt så att bilden på honom blir ofokuserad. Belysningen skiftar i blått och lila. Bakom honom syns en rad stolar, som om han rör sig på en scen.
”Att utmana varandra på golvet i breakdance är ett sätt att presentera sig själv”, säger Julian Owusu. Bild: Privat / Erno Aaltonen

Ett viktigt delmoment i breakdance är att ”battla”, det vill säga tävla på dansgolvet. Att ”battla” handlar ändå inte om att vinna.

– Det är ett samtal. Man lär känna en annan människa genom dansen. Jag hävdar till och med att man inte kan lära känna en människa på djupet förrän man dansat tillsammans.

Dans behöver inte betyda att man svettas i en klubb eller ”battlar”.

– Man kan sitta på en trappa och nicka i takt, man kan gunga i en kram, man kan stå en bit bort med en flaska i handen och låta bandets musik strömma genom en som en osynlig fors. Eller så kan man göra som den gamla gumman i rullstol jag skötte på ett ålderdomshem och leka dirigent. Poängen är att vara kroppsligt närvarande och det kan se olika ut för var och en.

En man står på en scen framför en publik och pratar in i en mikrofon. Skenet på scenen skiftar i grönt och han håller upp ena handen i luften. På scenen längre till vänster står en fåtölj.
”Kroppen är inget fängelse”, säger Julian Owusu. Förutom att han är danskonstnär står han ibland även på scenen och läser poesi. Bild: Privat / Kalle Jurvelin

Dans som läkande social ritual

I hiphopdansen kan man känna igen spår av historien från tiden innan afrikaner blev skeppade över Atlanten som slavar.

På plantagen var det förbjudet att trumma och att prata sitt eget språk. Man fick inte kommunicera på sätt som slavhandlarna inte förstod. Men man fick dansa.

– Rytmer som tidigare funnits i musiken skapades nu i dansande kroppar som kommunicerade med varandra. Många rörelser och traditioner kopplade till dans har levt vidare, och dansens funktion som läkande social ritual finns kvar.

– En stor del av de danser vi dansar i dag inom hiphop och andra gatudansformer har tekniska rötter och rytmiska samband som är väldigt gamla. Historien påverkar hur jag rör mig.

I sitt sommarprat berättar Julian Owusu dessutom om när han skulle lära sig en bakåtvolt. Och som hiphopforskare blir det förstås också en hel del om hiphopkultur och hur dansen hjälper oss känna samhörighet och solidaritet med varandra.

Vilken är din favoritdans och varför? Berätta i kommentarerna.