Start

”Över en natt blev det legitimt att ta livet av hjälparbetare” – FN-chefen Annika Sandlund ser ökat hot mot FN-arbetare

Jobbet som hjälparbetare har fört Annika Sandlund till flera krigs- och konfliktzoner. Det har inte skrämt henne, eftersom FN inte har varit en måltavla. I sitt sommarprat berättar hon om hur det här har förändrats.

En kvinna med axellångt rakt hår, som skiftar i rött, tittar allvarligt rakt in i kameran. Bakgrunden är går med texten sommarpratare i ett hörn.
Förra sommaren utsågs Annika Sandlund till nordisk och baltisk chef för FN:s flyktingorgan UNHCR. Innan dess jobbade hon som fältarbetare i Asien, Mellanöstern och Afrika i över 20 år. Bild: Parad Media, grafik: Yle/Clas Christiansen

När Annika Sandlund började jobba för FN som 25-åring ville hon jobba ”där det händer saker”. Hennes första FN-jobb var i Irak, året var 2000 och Saddam Hussein hade fortfarande makten. Gatorna var mestadels tomma och inflationen skenade, så risken att bli rånad var minimal.

– Få länder är så säkra som de som styrs av diktatorer.

Trots att Annika Sandlund rörde sig i krigs- och konfliktzoner var hon inte rädd. De beväpnade männen och de narkotikapåverkade barnsoldaterna skrämde henne inte eftersom hon visste att hon som FN-arbetare inte var en måltavla.

Annika Sandlund sommarpratar bland annat om vad det är som får FN-arbetare att orka jobba i krigszoner.

Under min tid i FN har antalet humanitära arbetare som dödats på sin post fördubblats

Annika Sandlund

Tre år senare förändrades allt. Den 19 augusti 2003 kördes en lastbil full med sprängämnen in i FN:s kontor i Bagdad. Tjugotvå FN-arbetare miste livet och många fler skadades.

– Jag tror att det var då som pendeln svängde. Det var då som det blev legitimt att ta livet av hjälparbetare.

I snart 25 år har Annika Sandlund jobbat inom FN. I dag är hon nordisk och baltisk chef för FN:s flyktingorgan UNHCR, men innan dess jobbade hon som fältarbetare i Asien, Mellanöstern och Afrika.

Fem vuxna står intill ett vattendrag. I bakgrunden står en skjulliknande byggnad. En man i blå keps pratar och gestikulerar medan de övriga två männen och två kivnnorna lyssnar och ser sig omkring. Kvinnorna är klädda i långa kjolar och långärmade tröjor, männen är iklädda jeans, skjortor, keps eller solglasögon.
Att jobba för FN har tagit Annika Sandlund till olika delar av världen. Här är hon i Bangladesh 2017. Det året kom nästan en miljon flyktingar till Bangladesh från Myanmar. Bild: Privat

Under de drygt två decennier som Annika Sandlund jobbade på fältet har hon märkt att arbetet har förändrats, och särskilt att riskerna har ökat.

– I dag är alla biståndsarbetare rädda. Under min tid i FN har antalet humanitära arbetare som dödats på sin post fördubblats.

Bara under den första månaden av krig mellan Israel och Hamas dödades fler än 150 biståndsarbetare.

Drygt 100 av dem var FN-anställda. Det här är det högsta antalet hjälparbetare som dödats under så kort tid i FN:s historia, och resulterade i att år 2023 blev det dödligaste året någonsin för hjälparbetare.

– Om en part urskillningslöst bombar civila finns risken att också FN-arbetare stryker med. Vi är ju civila, som alla andra. Civila och hjälparbetare, som visserligen borde skyddas, men regler betyder naturligtvis inte mycket om de inte efterföljs.

En kvinna sitter i en båt med solskydd och småler mot kameran. I bakgrunden styr en man båten med hjälp av motorn.
Att jobba som fältarbetare för FN kan innebära tvära kast. En dag kan Annika Sandlund skaka hand med makthavare och nästa dag sitta på en båt på väg till en avskild by. Här i Uganda 2017. Vid den tiden hade Uganda en miljon flyktingar, främst från Sydsudan. Bild: Privat

I sitt sommarprat berättar Annika Sandlund om sina erfarenheter av att jobba i krigszoner, om människomöten som har format henne och om den enda gången som hon var riktigt rädd.

Skulle du kunna tänka dig att bli biståndsarbetare? Varför, varför inte? Berätta i kommentarerna.