Beskedet är lika tröstlöst som februarivädret denna minnesvärda fredag, med sin bitande vind, de ihållande isdropparna från ett grått valv och den glashala slasken under fötterna.
Rysslands mest kända oppositionspolitiker Aleksej Navalnyj har dött i fångenskap i Sibirien, i det ökända fängelset Charp, IK-3, norr om polcirkeln.
Han är ännu ett offer för det som under Sovjettiden kom att kallas arkipelag Gulag, alltså verkligheten i de ryska fånglägren.
Han är varken den första eller den sista ryska oppositionspolitikern bakom galler, men när vi skriver 2024 är han den mest kända i synnerhet internationellt.
Navalnyj har dött, vilket betyder att en ny politisk martyr med stor symbolisk makt är född.
För många är dödsfallet en chock, även om det inte var oväntat.
Sedan Navalnyj återvände till Ryssland i januari 2021, efter att ha vårdats för förgiftning i Tyskland, har han flyttats mellan flera allt värre fängelser, och ofta hållits i isolation. Han var tidvis i dåligt skick, men uppträdde senast i går i rätten till synes pigg och kry och sitt vanliga självsäkra jag. I dag har den 47-åriga mannen som var den ryska presidentens värsta huvudvärk dött.
Frågan många har ställt sig är varför han återvände till Ryssland för drygt tre år sedan? Då hade han med nöd och näppe överlevt ett förgiftningsförsök signerat Kreml.
Visste han vad han gjorde? Med all säkerhet.
I dag ringer jag upp forskare Jussi Lassila, en känd expert på Navalnyj, för att höra vad han säger. Han beskriver Navalnyj som en politiker som hade fötterna på jorden, som visste hur man gör politik i Ryssland, ofta med opportunistiska medel. Att Navalnyj återvände till Ryssland efter mordförsöket gjorde honom till en trovärdig demokratikämpe.
Till skillnad från flera andra ryska oppositionspolitiker, som är aktiva i exil och i en teoretisk och därmed mer abstrakt verklighet, visade Navalnyj med sitt eget exempel att man måste vara med själv om man vill ha ut folket på gatorna. Man måste gå i frontlinjen om man ska ha en trovärdighet värd namnet.
För Putin var det just detta som blev problemet – att Navalnyj inte flydde, att han inte ville lämna Ryssland.
Navalnyj blir en symbol för Putins repression. Hade man velat ha ihjäl honom hade det varit bättre att sköta det efter det ryska presidentvalet, som ska hållas 17 mars. Det är ändå troligt att man inte aktivt ville ha ihjäl Navalnyj. En oppositionspolitiker som glöms bort i fångenskap är mindre farlig än en martyr.
Fast relationerna med väst är iskalla får man nu ytterligare problem. Även om man inte bryr sig om västvärldens fördömanden kan Navalnyjs död ge hjälpviljan till Ukraina en ny skjuts. USA:s president Joe Biden har tidigare uttryckt att USA kommer att reagera om något händer Navalnyj. Det här behöver Biden nu på något vis leva upp till.
Inrikespolitiskt är detta inte bra för Ryssland. Ryssarna älskar martyrer, de har en stor symbolisk kraft som kan ena vitt skilda lager av befolkningen. I dag lämnar ryssarna blommor vid monument som hedrar politiska offer i flera städer, och i Sankt Petersburg rapporteras det om flera poliser på gatorna.
Det mest akuta är nu hur man ska förhålla sig till begravningen, som enligt rysk tradition borde ske inom några dagar. Begravningar kan utnyttjas till tysta men kraftfulla politiska demonstrationer, vilket vi till exempel såg 2015, på den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsovs begravning.
Ryssarna står också inför ett formellt presidentval den 17 mars.
Det finns ingen oppositionskandidat som kan axla Navalnyjs mantel, men det kan hända att han får ett irriterande stort understöd ändå. Oppositionspolitikern Michail Chodorkovskij har till exempel i dag uppmanat folk att skriva ”Navalnyj” på valsedlarna.