Konflikten på arbetsmarknaden trappas upp snabbt nu. Varje dag får vi nya vändningar som kräver ett samtal till arbetsdomstolen eller till Försörjningsberedskapscentralen för att få svar på vad som egentligen händer.
För att hänga med i de nya stridsåtgärderna känns det som om man antingen ska ha gått en universitetskurs i arbetsrätt, alternativt vara mycket aktiv i en fackförening.
Samtidigt utspelar sig den här kampen mitt i vår vardag medan vi hotar bli förvirrade pjäser i maktspelet.
De löntagare vars löneutbetalning stryps kanske inte hör till facket, och de har kanske inte röstat på något regeringsparti.
De som febrilt försöker ta reda på om bussen till jobbet står stilla på grund av bränslebrist har inte nödvändigtvis en åsikt om de politiska strejkernas omfattning eller huvudförtroendemannens förkörsrätt i avtalsförhandlingar. De kanske inte ens vet om det finns en huvudförtroendeman på arbetsplatsen.
För att förstå alla hänvisningar till den finländska modellen ska man ha en uppfattning om samspelet mellan lagstiftning och avtalskultur.
En politisk strejk är något helt annat än en strejk i ett avtalslöst läge när parterna bryter arm om hur stora löneförhöjningarna blir. Efter att Pappersförbundet sade upp sina företagsspecifika kollektivavtal med UPM behöver vi se förbi terminologin – här blandas alla begrepp ihop och alla skyller på varandra.
Alla konflikter får en lösning förr eller senare.
I korthet kan man sammanfatta läget så här: Facket stoppar utrikeshandeln i två veckor och låter förstå att det kan bli fler veckor. Arbetsgivare gör nya lagtolkningar och stänger fabriker, och näringsministern antyder att reaktionerna på arbetsmarknadsreformerna kan tarva … ännu radikalare reformer.
Efter flera månaders ställningskrig skjuter parterna på arbetsmarknaden – facket, arbetsgivarna och regeringen – skarpt mot varandra med allt kraftigare ammunition.
Ingen är överraskad över det som händer, skyttegravarna grävdes redan i fjol.
Men det verkar bli allt svårare att se hur det ska sluta.
Egentligen finns det bara två alternativ när det gäller själva reformerna:
- Regeringen driver igenom sina lagstiftningsprojekt och vi går in i en ny era där fackets makt är begränsad.
- Förhandlingar förs i kulisserna och parterna kommer ut och titulerar sig vinnare, rörande eniga om att uppgörelsen behövdes för Finlands bästa.
Alla konflikter får en lösning förr eller senare. Alternativ 2 känns just nu som mindre sannolikt.
Frågan är då hur långt konflikten kan eskalera. Alla kan se om bussar står stilla eller om bananhyllor gapar tomma, men kostnaden för nedlagd produktion är svårare att uppskatta.
Alternativ 1 känns inte heller bra. Om regeringen ser till att fackets ben amputeras, kommer facket att se till att regeringen och arbetsgivarna får ett svårläkt sår. Förtroendekapital är en avgörande framgångsfaktor för ett modernt samhälle.
Det står redan nu klart att ingen vinner kriget på arbetsmarknaden.