Fruktodlaren Alberto de Cordoba Fonollá står mitt i en torkad flod, som numera gör skäl för sitt namn Río Seco, den torra floden. Hans fruktodling med tusen fruktträd ligger alldeles bredvid.
Vi befinner oss i Torrecueva, lite norr om kuststaden Almuñecar. Sand och stenbumlingar ligger på den torra flodbädden som slingrar sin torra fåra så långt ögat kan se.
– Ännu för 20 år sedan när min son var liten, fanns här vatten hela vintern och hela våren. Vi brukade göra en liten bassäng för honom och han kunde bada här i maj när vattnet var varmt, minns Alberto. Men allt har förändrats, suckar han. Nu har vi inte haft vatten här på flera år.
Det är inte bara Albertos flodfåra som är torr, detsamma gäller för hela Spaniens medelhavskust. EU:s forskningscentrum som följer torkan i Europa visar orange och rött på kartorna från Katalonien med Barcelona till Andalusien och Malaga, det betyder allt mellan svår och kritisk torka.
Avstängt vatten på nätterna
Vattenreservoarerna i området har nått kritisk nivå för länge sedan, de har i medeltal 18 procent av den vattennivå de borde ha, enligt Diario Sur .
Privata simbassänger får inte fyllas, man får inte tvätta bilar eller vattna i trädgården. Vattentrycket har justerats nedåt i folks hem och på vissa håll stängs vattnet av mellan midnatt o sex på morgonen. Höghus med lågt vattentryck har svårt att få upp vattnet till de högsta våningarna.
Hittills har hotell och turistnäringen hållits utanför restriktionerna, bland annat simbassängerna hålls fyllda. Men nu pratas det om att vattenrestriktionerna måste gälla också turister och att det kan bli möjligt att installera vattenmätare i hotellrummen.
Men de som drabbas allra värst är förstås lantbrukarna. I Torrecueva odlas cherimoya, papaya och mango. Cherimoyan är den största exportprodukten. Den hade ett knöligt grönt skinn och ett vitt fruktkött som smakar som en blandning av banan och ananas. Alberto de Cordobas fruktodling med tusen fruktträd ser ännu grön ut, men han vattnar sina träd allt kortare stunder om dagen. Han vet ännu inte när gränsen kommer emot, när träden säger stopp.
Tänker inte på framtiden
Hans fruktgård har funnits i generationer, hans pappa och farfar hade den före honom. Idag sköter han gården med sin argentinska hustru Monica Sandra Gozalvez.
– Jag tänker inte framåt längre. Jag vågar inte tänka vad som händer om ett år. Jag tar en månad i taget. Nästa sommar kan bli avgörande, säger de Cordoba.
Många fruktodlare står redan på ruinens brant och får ge upp helt enkelt. De Cordoba ser också hur hans träd lider.
– Saltvattnet tränger in i brunnarna när grundvattennivån sjunker och speciellt avokadon gillar inte det bräckta vattnet. Man ser det på bladen som får fläckar, visar Alberto de Cordoba. Att plantera mango som klarar sig med mindre vatten finns i planerna men det går inte i ett huj att byta ut alla fruktträden och det kostar.
Oro och demonstrationer
Oron växer bland odlarna och det ser man också på alla demonstrationer som har lamslagit delar av Spanien under de senaste månaderna.
Precis som i resten av Europa protesterar man mot EU, den ökande byråkratin och att produkter utanför EU förs in i länderna. I EU har bönderna stränga restriktioner för hur de skall odla och gödsla, medan utanför EU finns inte samma restriktioner. Det försätter bönderna i en ojämlik situation, tycker de Cordoba.
Produkterna från till exempel Marocko kan säljas till lägre priser än de spanska produkterna. Men i Spanien är det dessutom det här med bristen på vatten. Sluta se mot himlen och vänd blickarna mot politikerna i stället, har det låtit på böndernas chattsidor. Och det är just vad de spanska odlarna har gjort.
Sjutton autonoma områden med egna viljor
Spanien har sjutton mycket autonoma områden. Det finns områden som har gott om vatten, men eftersom alla får bestämma själv hur de gör, finns ingen nationell strategi för vattenanvändning. Alberto de Cordoba är frustrerad.
– Ifall det skulle finnas en nationell strategi, kunde man transportera vatten från de områdena med mer vatten till dem som har vattenbrist, men det gör man inte. Dessutom är hela infrastrukturen med vattenrör hopplöst föråldrad. De läcker och täpps till, de fungerar helt enkelt inte.
Nu försöker regeringen lösa vattenbristen med avsaltningsanläggningar. Man tar in havsvatten, avsaltar och renar det. Men de Cordoba säger att det inte hjälper, det tar tid att bygga anläggningarna och dessutom är det en dyr process.
Demonstrationer ger inget regn
– Vi protesterar, men det ger oss inget regn, protesterna fyller inga vattenreservoarer. Jag ser dystert på framtiden, säger Alberto de Cordoba.
– Framtiden är mörk, allt har blivit dyrare, byråkratin är hopplös men framförallt behöver vi vatten. Förra sommaren var het och torr, nu utlovas kommande sommar bli ännu torrare och hetare. Vi behöver regn, vi behöver vatten och vi behöver åtgärder från politikerna.
Och en sak vet Alberto de Cordoba med säkerhet om framtiden – att hans son aldrig mer kommer att simma i Río Seco.