Det är fri jaktsäsong på förbundskaptenen, så är manuset skrivet.
Herrlandslaget är flaggskeppet för finländsk fotboll, enheten som driver in mest intäkter och samlar folket runt lägerelden. Och här satt vi bänkade på en halvfull nationalarena, omringade av en plusgrad i luften och ett mörker som sänkte sig över Finland.
123-rankade Estland hemma i en träningslandskamp, fem dagar efter bottennappet i Wales och fem månader från nästa tävlingsmatch.
Den tomheten, den håglösheten.
Det var omöjligt att inte drömma sig bort till att det kunde ha varit en elljuskväll med allt i potten, Polen på andra sidan och EM-elektricitet i hela Tölö. Det var lika omöjligt att inte tänka på hur det var under fem fullsatta kvalkamper i fjol.
I stället: en död fotbollsmatch, kilometer från sportslig hetta.
Och apropå elefanten i rummet, det jagade villebrådet: om det här var Markku Kanervas allra sista hemmamatch som förbundskapten för Finlands herrlandslag var det sorgligt.
Dead man walking
Kanerva stod vid sidlinjen i sin vita keps, han fick vinna och han är kvar på sin post ett tag till. Opinionen viner åt alla håll och det berättar en hel del om läget att Bollförbundets ordförande Ari Lahti får uttala sig om tränarfrågan i tid och otid – allra senast i halvtid i nationell tv i kväll.
– Före Nations League-starten i höst är det klart vem som tränar landslaget, sa Lahti utan att lyckas ingjuta otvivelaktig tro på att han har fullt förtroende för Kanerva.
Intervjuerna med Lahti har följts av en och samma tanke: Kanerva är en dead man walking.
Helsingin Sanomats färska uppgifter eldar på den tanken ytterligare. Enligt HS ska spelarna ha uttryckt kritik mot Kanerva och om det stämmer är Markku Kanerva ofrånkomligen inne på upploppet av sin långa period som landslagstränare.
Talande för dynamiken var första frågan då Kanerva anlände till pressträffen efter 2–1-segern: hur ser du på din position?
– Det har jag inte hunnit fundera på, sa Kanerva.
Fniss. Jag tror inte en enda i rummet trodde på honom.
– Vi spelade om en slutspelsplats, missade den och om man inte når målet kommer kraven på förändring snabbt. Jag har inte tappat nattsömnen och följer mitt kontrakt. Andra personer ovanför mig fattar besluten.
Att Kanervas kontrakt är skrivet till slutet av 2024 framstår som mer och mer obegripligt. Varför täcker det starten på ett nytt kvalprojekt, men inte andra delen av vägen mot VM?
Nu kommer Golgatavandringen
Fotbollen? Om Markku Kanervas epok tog slut här var det ett tack-och-hej som gav vatten på kritikernas kvarn.
Ett eländigt Estland bjöd egentligen inte på värst mycket motstånd, det var en match som aldrig gnistrade, men det fanns pigga fötter i Benjamin Källman, Anssi Suhonen och Fredrik Jensen som åtminstone kändes lite spännande.
Det var en stundtals kompakt överlägsenhet på en usel matta i första halvlek, ett nytt insläppt på en hörna och till slut skakade sanden under Finland. Det blev en krampaktig seger, men det var inte ens ett litet plåster på ett enormt sår som bara kommer att fortsätta skava.
Finland vänskapsspelade mot Estland i skuggan av en EM-miss, norra kurvan hoppade plikttroget för en seger och nu kommer Golgatavandringen för Markku Kanerva lagom till påsk.
Det finns sällan lyckliga slut på tränarepoker. Alla tiders bästa period för en finländsk fotbollstränare förtjänar stående ovationer och uppskattning, men det verkar ta slut med en mästerskapsmiss, taktiska experiment som gick helsnett och en borttappad identitet.
Prestationssäkerheten var länge landslagets signum, Fotbollsfinland stod i givakt för Kanerva, fansen hade en hel repertoar med sånger om Rive.
I över sju år har Markku Kanerva gått till jobbet och gjort sitt bästa. Han vann sin 81:a match med 12 559 på plats. Det var kallt, det var mest dystert.