Huvud, axlar, knä och tå. Då sprinterlöparen Eljas Aalto summerar sin skadehistoria citerar han den gamla sångleken.
Men i vintras drabbades en kroppsdel som inte nämns i sångtexten. Aalto fick en inflammation i hjärtmuskeln.
Trots att han otaliga gånger fått höra att man inte ska träna när man är sjuk hade han tränat och tävlat med lindriga förkylningssymptom.
– Jag har alltid tänkt att det bara gäller om man har feber eller mer allvarliga symptom, inte om man bara har snuva och lite ont i halsen.
Där Aalto kom undan utan bestående men och drygt två månaders vila kunde hjärtmuskelinflammationen också ha inneburit slutet på idrottskarriären. För att inte tala om något än mer ödesdigert.
– Jag har insett att det hjälper idrottare mentalt att veta att okej, fast jag är sjuk, så har jag ändå följt mitt program. Man har gjort sitt jobb. Men det är inte okej.
Träningen gör ingen nytta och riskerna är enorma.
– Är det på riktigt så att man är mer rädd för en lång träningspaus än döden, frågar sig den flerfaldiga FM-medaljören på 200 och 400 meter i Sportliv.
Se Sportlivs reportage om Eljas Aalto på Arenan:
Vill slå finländska rekordet och tävla i EM
Sibbobördiga Eljas Aalto har friidrottat i Sibbo-Vargarna sedan han var barn. De första officiella statistiknoteringarna är från sommaren 2005 då han var nio år gammal.
När han var sexton märkte han att han var ganska bra i längdhopp och bestämde sig för att satsa på det.
– Sen fick jag en konstig idé om att mitt löpsteg kunde passa för 400 meter.
Det nya målet blev att slå Markku Kukkoahos finländska rekord från år 1972. Och att löpa i EM. Tio år senare är målen fortfarande de samma.
Aalto är den första att erkänna att nivån i Finland var rätt blygsam under hans första år som 400-meterslöpare.
År 2017 kom han för första gången under 48 sekunder på banvarvet och fick debutera i Sverigekampen. Samma sommar vann han sin första FM-medalj i herrklassen, brons på 200 meter.
– Det kändes lite för mycket som att det här räcker och under alltför många år saknade jag på något vis viljan att bli bättre.
Vid sidan av idrotten har Eljas Aalto studerat till ekonomiemagister och jobbar nu på sin doktorsavhandling i nationalekonomi vid Åbo Universitet.
Enligt Aalto kom vändpunkten då Viljami Kaasalainen började tävla på 400 meter för tre år sen. Konkurrensen blev tuffare vilket betydde att alla måste höja sin nivå.
Även han.
– Där märker man hur mycket det mentala betyder för att man ska komma framåt.
Årets utesäsong kom igång senare än vanligt på grund av den långa vilan i samband med hjärtmuskelinflammationen, men efter avslutad säsong ståtar Aalto ändå som årets inhemska statistiketta i sin huvudgren.
Varje skada är en möjlighet
Faktum är att Aalto trots alla skador lyckats förbättra åtminstone något av sina personliga rekord nästan varje år.
Det tillskriver han något som fysioterapeuten Jarmo Ahonen en gång sa till honom: Every injury is an opportunity.
Ahonen menade att då man är skadad och inte kan träna normalt har man en ypperlig möjlighet att fokusera på något man inte skulle göra om man var frisk.
När Aalto hade problem med ryggen kunde han ändå jobba med bålstyrkan.
– Då, som sjuttonåring fick jag en sixpack för första gången och sedan dess har jag haft ganska starka magmuskler, berättar 28-åringen stolt.
När Aalto insjuknade i hjärtmuskelinflammationen i vintras hjälpte inte Ahonens råd. Han beordrades undvika all fysisk ansträngning i tre månader och kunde därmed inte göra annat än vila.
Vetskapen om att han lyckats komma igen flera gånger förr gjorde att han ändå trodde på att det skulle bli bra till slut.
– De mentalt tuffaste idrottarna är nog de som inte förbättrat sina rekord på många, många år men ändå orkar fortsätta och tro på sig själva. De är mycket tuffare än jag. Jag har egentligen haft det ganska lätt.
”Det blir en lång, lång vila nu”
I oktober är hjärtmuskelinflammationen i vintras ett minne blott, men Eljas Aalto en klokare man.
Förkylningen han fick i februari kom olägligt. Inomhussäsongen hade just kommit igång och han var uttagen till Nordenkampen i Norge. För första gången på länge hade han hållits skadefri genom träningssäsongen och var sugen på att få tävla.
– Lite rädd var jag för jag var så trött hela tiden och ville bara sova.
När han kom i mål i sitt andra 200-meterslopp inom en vecka ville pulsen inte gå ner och han kände sig yr. Det gick inte att komma upp från golvet. Aalto insåg att allt inte stod rätt till.
– Efteråt har jag förstått att det var väldigt farligt att springa där.
Under natten och morgonen var smärtan i bröstet påtaglig och hjärtat slog oregelbundet. Fram på dagen tilltog smärtan ytterligare.
– Det var som om någon tryckte ner mig på bröstet hela tiden. Det kändes som om jag hade chili i hjärtat. Samma känsla som man har i munnen när man äter stark chili.
På sjukhuset var det lätt för läkarna att komma med en diagnos. Aaltos symptom i kombination med hans blodvärden och EKG-kurva var ett skolexempel på hjärtmuskelinflammation.
– Jag visste att det blir en lång, lång vila.
Vilade sig frisk
Under de följande dagarna gjorde Aalto ingenting. Han bara vilade. Och symptomen försvann ganska snabbt. Men genast han gjorde nånting tyngre hemma fick han känningar i bröstet igen.
– Så jag ville faktiskt bara ligga.
Under sin konvalescens kunde han ändå jobba på sin doktorsavhandling. Han läste böcker och han satt i sin kammare och spelade piano.
När Aalto var femton bestämde han sig för att lära sig spela ett instrument och valde piano. Han älskar all slags musik, från klassisk till hip-hop och komponerar även själv musik på pianot.
Att vila var ändå svårt. Aalto uppskattar att han aldrig tidigare varit utan att sporta så länge.
– Det kändes väldigt tungt. Och jag märkte hur mycket det påverkar det mentala. Även om allt annat skulle vara bra, mår jag inte bra om jag inte kan röra på mig.
Efter drygt två månaders vila togs nya magnetbilder och det visade sig att hjärtat redan var friskt. För Aalto som räknat med att tvingas vila i tre månader var det en positiv nyhet.
Fick pulsen på hjärnan
Aalto fick börja träna försiktigt och symptomen hölls borta. Men varje gång pulsen blev lite högre blev han rädd. Det dröjde länge innan han fick mod att springa mjölksyredrag igen.
– Jag kollade pulsen hela tiden. Är den normal? Hur hög är den? Borde jag vara orolig?
Det blev en addiktion att kolla pulsen stup i kvarten.
– Egentligen handlade det om två saker samtidigt. Å ena sidan risken att få andra hjärtproblem, å andra sidan att idrottskarriären skulle ta slut. Bägge kändes lika allvarliga.
Aalto konstaterar att han hade tur. Fast det såg illa ut på vintern, kom han undan utan att hjärtat tog skada.
Lika snabb som Kukkoaho
Då säsongen 2024 trots allt bjöd på många glädjeämnen såg Aalto verkligen fram emot att få träna frisk i vinter.
I stafett-FM i början av september var olyckan framme. Ledbandet i vänstra vristen gick av.
– Jag sprang i alla fall och vi tog två medaljer med Sibbo-Vargarna, guld på 4x400 meter och silver på 4x100 meter. Det var viktigt för mig så jag tycker det var värt det ändå.
Skadan torde läka relativt snabbt och lyckas Aalto nu få två friska träningssäsonger tror han sommaren 2026 kan bjuda på fler glädjeämnen. Kanske EM i Birmingham. Kanske nytt finländskt rekord.
– Jag är redan lika snabb som Markku Kukkoaho var då han löpte 45,49 år 1972. Jag behöver bara få springa tillräckligt många tuffa 400-meterspass när jag är frisk, säger Aalto vars rekord från 2022 är 46,92.
Påminnelse i influensatider
Med sin gamla tränare Taisto Olenius tränade Eljas Aalto väldigt mångsidigt och mycket mängd, vilket gav en bra grund.
När han för fyra år sen flyttade till Markku Leppänens träningsgrupp blev han till en början lite rädd då fokus i så hög grad låg på snabbhet och explosivitet och mängden träningskilometrar gick ner ganska rejält.
– Men efter två år märkte jag att det här faktiskt funkar för mig.
Det att Aalto enligt egen utsago sannolikt har den sämsta kondisen av alla finska 400-meterslöpare vägs upp av hans snabbhet.
– Om någon annan tränare skulle se vårt program skulle han eller hon säkert undra väldigt mycket. Och jag säger inte att vårt träningsprogram skulle passa alla, men det passar mig.
Och på tal om träningsprogram, visst har Eljas Aalto lärt sig sin läxa: Träningsprogrammet finns till för idrottaren och inte idrottaren för träningsprogrammet.
Något att komma ihåg i influensatider.
– Fast har man en tränare som ”Make” som aldrig är sjuk är det lätt hänt att man inte själv heller stannar hemma i första taget, säger ”Elkku” med ett självironiskt skratt.