För att ställa till det lite extra slår en oväntad höststorm till och det blir elavbrott. Då blir frukostgröten kokt på Trangia medan barnen Fedja och Ronja hungrigt ser på.
Ruut Luukkonen ska om ett drygt halvår återvända till arbetet i Helsingfors. Lilla Rurik växer fort och i och med det tar föräldraledigheten också snart slut. Sambon Jahkob Tjäder tar vid årsskiftet över hemmasysslorna, men före det måste en oändlig lista ogjorda grejer tas itu med.
Då coronapandemin slog till miste Jahkob sitt dagsjobb som konsertarrangör på Musikhuset i Helsingfors, medan det för sambon Ruut innebar nya möjligheter att arbeta på distans.
Efter att i flera år ha bott på hyra i ett egnahemshus i Sockenbacka i Helsingfors tröttnade paret på att sköta om ett hus som tillhörde någon annan.
– Vi fixade och odlade mycket på gården. Det kändes till sist lite som att kasta bort en del av sitt arbete, säger Jahkob.
Lockdownen var sista droppen. Då bestämde sig paret för att äntligen lämna staden bakom sig och uppfylla en livslång dröm om att bo på landsbygden och bli självförsörjande.
– Vi ville nog alltid flytta ut till landet. Vi har ju liksom bara studerat i Helsingfors och så blev man lite fast där, berättar Jahkob.
Men att hitta ett hus på landsbygden är inte alltid enkelt, speciellt då man ställer hårda krav.
För Jahkob och Ruut skulle huset vara åtminstone 100 år gammalt, i en tvåspråkig kommun, på måttligt köravstånd från Helsingfors, ha en stor gård för gurkodlingar och hönshus, och tillräckligt med orenoverad yta att forma enligt egen vision.
Men det viktigaste var att kunna flytta in direkt.
– Vi hade inte kunnat bo på två ställen samtidigt med ett litet barn och en nyfödd. Det skulle ha blivit för mycket på en gång, medger Ruut.
”Ett eget kungarike på jorden”
Efter att ha gått på närmare femtio husvisningar både öst och väst om Helsingfors fick de napp i Lovisa: ett radhus på 300 kvadratmeter som en gång i tiden fungerat som arbetarbostäder åt tjänstefolket på Malmgårds slott.
Känslorna då husnycklarna överläts var stora.
– Det kändes som att man äntligen hade fått sitt lilla kungarike här på jorden. Varenda spik man slår in här kommer att vara kvar. Allting man fixar är någonting för framtiden, säger Jahkob.
Men det historiska huset var inte tomt då de flyttade in.
– När vi flyttade hit fick vi en katt på köpet. Eller kanske vi fick ett hus på köpet med katten? Det beror på hur man ser på saken, berättar Jahkob.
Katten Jani var det första djuret som fick ett hem på Talbacka. Strax därpå flyttar en till katt in och snart följer tio hönor och tre tuppar. Den största tuppen Big Joe blir snabbt den fyraårige Ronjas favorit.
– Höns är ganska lätta djur att sköta om. Och så får man ägg, säger Jahkob.
Men pandemier hotar inte bara människan, utan även djur. Då Borgå stad meddelar att det hittats fågelinfluensa i trakten blir det bråttom att få hönshuset i vinterskick.
Ruut och Jahkob har insett att ett liv på landet styrs av årstiderna och naturens nyck. Man måste vara förberedd och planera flera månader framåt.
– Det är inte mörkret som är skrämmande, utan kölden. Allt levande behöver värme för att överleva, säger Ruut.
– I Helsingfors har man ofta fjärrvärme så man måste inte tänka på hur man håller det varmt, där sker det helt automatiskt, instämmer Jahkob.
När kriget i Ukraina brister ut skjuter elpriserna i höjden. För familjen blir det för dyrt att värma med el och de är tvungna att återgå till den pålitliga vedkaminen.
Svårt att hitta tid
Sedan flytten tänker Ruut allt oftare på vad det innebär att leva hållbart.
– Det kan handla om ekologiska val, eller något som har med tidsanvändning att göra. Hur mycket tid man lägger på arbete eller att vara med familjen, eller att sköta nödvändiga ärenden eller att skaffa mat. Eller hur mycket pengar man lägger på olika saker. Det handlar också om att sakta ner, säger Ruut.
Att bo på landsbygden innebär mera frihet, men också ett större personligt ansvar.
– Här finns ingen kollektivtrafik. Vi är beroende av att ha egen bil för att ta oss till matbutiken och föra barnen till dagis och skola. Det kom som en överraskning, berättar Ruut.
För Ruut är körskolan ännu på hälft. Med bara några lektioner kvar siktar hon på att ha körkortet i hand innan hon återvänder till jobbet.
– Om jag skulle ha kunnat ge mig själv ett gott råd innan vi flyttade, så skulle jag ha sagt: ”se nu till att få körkortet fixat”, säger Ruut.
På Talbacka finns det alltid något ogjort eller något som kunde förbättras. För Jahkob är det kul, eftersom han alltid tyckt om att bygga.
– När jag bodde i Helsingfors byggde jag på balkongen eller i vardagsrummet. Det blev lite trångt, medger Jahkob.
Att ha en egen verkstad och gård har underlättat byggandet. Men med tre barn, djur och jobb räcker tiden inte alltid till.
– Då gör man så gott man kan, säger Jahkob.
Följ med livet på Talbacka i Svenska Yles nya säsong av Längtan till Landet