Det är onsdag kväll och Bar Ö i Åbo är proppfull. Nightbird står på scen i en helsvart klänning som ger 1800-talsvibbar.
Scenen badar i ett rött ljus och stämningen är intim. Nightbird berättar för publiken att hennes ofta ödesmättade musik kommer ur ett själsligt mörker, att hon inte gör musik när hon är glad. Då lever hon i stunden.
Drömska låtar om djup hjärtesorg varvas med rå slidegitarr och kvällen är ett exempel på ett ekosystem som Nightbird ingår i; ett mindre ställe som garanterar en trygg, konstnärlig och vänlig stämning.
Hon är uppvuxen i Vasa och nyinflyttad i Åbo men hennes publik finns där man gillar gammaldags, ödesmättad blues som är förankrad i samtiden.
Att få spela för människor i Tyskland, Schweiz, och som hon säger från scenen, i Kouvola, är något som driver Anna-Stina Jungerstam.
I dessa möten uppstår hennes konst, från att vara ett undersökande av de egna känslorna till något som ger mening både åt publik som artist.
Livemusikbranschen är inte vad den var innan pandemin, och det är långtifrån självklart att kunna verka som artist i ett sammanhang som inte badar i pengar.
Under kvällens spelning går en kollektburk omkring i publiken och den ser hyfsat full ut när den gått sin runda.
Några vinyler går också åt, folk köper dem direkt av artisten som ligger bakom såväl produktions- som den konstnärliga processen.
För några euro kan man dessutom köpa ett vykort, skriva en adress på det som Jungerstam tar med sig ut i världen, skriver en hälsning på och skickar iväg.
Det gäller att vara påhittig.
Drömmen om eget skivbolag
Nightbird gav ut sitt första självbetitlade album 2015. Jungerstam hade innan det spelat i stökiga rockbandet Mud Walk som grundades på en musikutbildning för kvinnor på Gotland.
– Det blev tydligt för mig att göra något jag velat göra sedan jag började med musiken; att släppa min musik på ett eget bolag. Det kändes som rätt tillfälle att göra det här.
Nightbirds två första album kom på mindre svenska bolag, men det nya Out of These Days är självutgivet, på eget bolag, och hon har också spelat varje ton på albumet. Varför?
– Jag kände jag att jag ville veta hur det är att ge ut det själv och liksom ta ansvar själv för resultatet.
I tv-serien The Wire återkommer frasen ”cut out the middleman” och det är någonting liknande som Jungerstam nu gjort.
Hon är en artist som alltid gjort mycket själv men det nya ansvaret innebär allt från att skriva musiken till att se till att den spelas in, mixas, mastras, blir en fysisk produkt, sprids och hittar publik.
Hon berättar om lp:n som blev lagom försenad för att inte riktigt vara i synk med den månadslånga europaturné hon gjorde och planerade tillsammans med artisten Mäkkelä.
De reste mellan städer och spelade så gott som varje dag på bohemiska caféer och barer.
– Det har varit annorlunda, konstaterar Anna-Stina Jungerstam, om att musiken släppts på ett bolag som ingen hört om.
Den uppmärksamhet som artisten får är mindre, och ingenting kommer automatiskt. Det gäller att marknadsföra sig själv, skapa kontakter, posta på sociala medier.
– Samtidigt är det också många som har varit mer intresserade för att det kommer ett nytt bolag som ger ut det så att det har varit väldigt varierande.
Att inte längre ges ut i Sverige märks också.
– Det har varit väldigt lite respons från Sverige så att säga, men att det är väl kanske en naturlig följd av det då att att det inte var svenska bolag gav ut skivan den här gången.
Kan man leva på att spela blues?
Det har blivit allt vanligare att mindre band ger ut sin musik själv. Skivor säljer främst på spelningar och de streamingtjänster som publiken använder ger endast marginella inkomster, om några alls.
– Utgångspunkten är att göra sådan musik som är sann för en själv och som man tror på och är bekväm i.
Då kanske också publiken börjar dyka upp, funderar Jungerstam.
När hon talar om kulturens situation i Finland idag växer en politisk ilska i henne. De bidrag som stöder kulturbranschen och som möjliggör att artisterna kan få betalt är avgörande, men är samtidigt inga självklarheter.
Den mer konstnärliga delen av musikbranschen handlar om mångfald, om att olika uttryck ska kunna få existera. Konserter handlar inte enbart om att sälja biljetter, kulturbidragen skapar möjligheten för genuina upplevelser hos publiken.
– Ibland så behöver man ge förtroende för någonting för att det ger folk mervärde i livet.
Jungerstam har själv möjligheten att uppträda och få betalt, och hon berättar att ett arbetsstipendium från Kulturfonden möjliggjorde skrivandet av den senaste skivan.
– Det finns artister som jag tycker är jätteduktiga och kanske inte får lika mycket möjligheter och det är väldigt tråkigt.
Hon slår också ett slag för den musik som skapas för att människor har någonting de vill säga, jämfört med musik som främst är en vara som ska säljas eller konsumeras.
– Det finns absolut plats för alla som skapar någonting. Det är nog ingen som gör musik i onödan.
Bröd eller frihet?
En utmaning för konstnärer är att locka människor till spelningarna.
– Det är ju något som som jag tror att musikbranschen och kulturbranschen har brottats med nu väldigt länge, det vill säga hur man man tävlar mot hemmasoffan och Netflix.
Människors ekonomiska läge, inflation och ökade priser gör inte valet att vara konstnär lättare.
– Det är ju svårt för folk att betala för att gå på en spelning om dom inte har pengar att gå på spelningar.
Vanan att få musik och kultur gratis, eller att inte betala artister för sitt arbete, något som drabbar i synnerhet nya artister, är ytterligare en utmaning.
– Det är svårt att göra musik om man inte har råd att äta.
Att Nightbird ändå har hittat ett sätt att kunna spela på klubbar och festivaler i Finland och Europa, som dessutom drivs av musik- och konstälskare, har en personlig betydelse för Jungerstam.
– Det känns som vad jag tror att frihet känns som. För mig har musikskapande alltid varit ett sätt att finnas i den här världen och att kommunicera saker som jag känner eller tänker.
Jungerstam berättar att hon tappade bort sig själv under coronaåren, och att hon ännu för ett år sedan inte hade några nya låtar eller visste vad hon ville uttrycka.
Stipendium och projektbidrag gav henne möjlighet att undersöka sina känslor igen, och det resulterade i ett album som fått fina recensioner, och som konstnärligt är starkare och mer genomarbetat än de två tidigare släppen.
I första singeln från albumet, Starling Murmuration, sjunger hon: ”Must be the full moon, I can't help looking at you”.
Det är en text som kan tolkas knyta an till den kulturhistoriska uppfattningen om kvinnans sensibilitet på natten, en okontrollerad frigjordhet.
Låten är ett bra exempel på hur Jungerstam passionerat målar fram stämningslägen och med kvinnliga, gränslösa musiker som förebild.
– Nu känns det ju som att jag är tillbaka hos vem jag egentligen är. Det var intressant att tappa bort sig själv lite grann där.
Nightbird uppträder på Le Petit Festival i Hangö, söndag den 25 augusti.