Sedan mitten av 1700-talet har Charlotta Kerbs släkt bott på gården Lufolk i Lepplax by i Österbotten.
Bredvid det gamla släkthuset byggde Kerbs morföräldrar på 70-talet ett nytt tegelhus där hon nu bor.
Nästan varje dag sitter Kerbs framför de stora fönstren i vardagsrummet och mediterar. Genom fönstret ser hon det gamla släkthuset som står mitt på gården. Hon fäster blicken på huset och drömmer om att rusta upp det till ett kulturcentrum.
– Det här huset har stått här så länge, jag har en sån respekt och en sån vördnad för den här gården och all den historia som den innehåller att jag ser det som en skyldighet att bevara det. Det känns som en jätteviktig hjärtesak för mig.
”I Lepplax händer det ingenting men ändå mycket”
Lepplax by ligger halvvägs mellan Jakobstad och Karleby. För några år sedan flyttade Kerbs tillbaka till byn efter att ha bott många år på annan ort.
Hon beskriver byn och sitt boende där som ”fågelsång och vacker natur, lugn och ro, tyst och stilla. Och det passar mig perfekt”.
– Det händer inte så mycket här, men samtidigt mycket. Det kan vara både gott och ont förstås. Vissa kanske får tråkigt, men för mig passar det perfekt.
Charlotta Kerbs är kompositör och sångare. Förutom att hon arrangerar sång- och meditationskvällar i sitt vardagsrum och konserter i fähuset, undervisar hon och turnerar tillsammans med sin indiska pojkvän, Sanjey Khan.
Det innebär många resor och oregelbundna arbetstider, och på grund av sin livsstil känner sig Charlotta Kerbs ofta avvikande i byn.
– Jag försöker att gå min egen väg. Till de här evenemangen som jag har ordnat hemma hos mig har det inte kommit så mycket bybor. Men jag är alltid noga med att bjuda in byborna, för jag vill på nåt sätt visa att fast jag är annorlunda så är jag inte konstig eller fel. Jag vet inte om nån tycker det, men alltså helt klart så känner jag ju av att jag är avvikande här i byn.
”Musiken blev den värld som jag kunde dyka in i och och hitta en tillhörighet i”
Charlotta Kerbs är uppvuxen i Lepplax. Hon menar att det var en trygg och fin plats att växa upp på, men om man inte passade in innebar det ensamhet och utsatthet.
– Det var väldigt härligt och glädjefyllt och idylliskt på många sätt att växa upp här. Men samtidigt är det ju också lätt att hamna utanför. Det fick jag också uppleva under min uppväxt.
– Redan tidigt i lågstadiet märktes en väldig klyfta mellan laestadianer och icke-laestadianer.
Som barn och ung blev Kerbs utfrusen för hon ansågs vara en syndare och inte vara Guds barn.
– Det var allt från att ingen ville sitta bredvid mig i skolbussen hem från högstadiet till att jag fick höra kommentarer som att jag kanske håller på med droger och att jag är konstig och annorlunda. Jag har absolut ingenting emot religiositet och jag respekterar allas religion, men jag upplevde att jag blev dömd och bedömd för att jag inte följde en viss riktning.
Charlotta Kerbs berättar att hon fick höra många påståenden om sitt utseende och om sin klädstil.
– Jag hade väldigt färgglada kläder och jag sydde mycket själv. Jag hade olika bandmärken med artister och band som jag lyssnade på. Och i högstadiet fick jag börja färga håret så att jag hade olika grälla hårfärger.
Musiken blev tidigt en tillflyktsort för Charlotta Kerbs. Hon hade en egen röst, hon kunde sjunga och hon ville spela. Musiken blev den värld som hon kunde dyka in i och hitta en tillhörighet i.
– En stor del av min ungdomstid har jag gått med stora hörlurar för öronen. Med dem kunde jag glömma bort den yttre världen för en stund och dyka in i musiken.
– Det har satt ganska djupa spår att känna att jag inte har fått vara med eller att jag har lämnats utanför och inte fått höra höra till. Och det här såret har nog också lett mig in på den andliga vägen med meditation och att reflektera och blicka inåt på nåt sätt.
Det har blivit en viktig sak för Charlotta Kerbs att kunna skapa sammanhang där alla kan känna sig välkomna, och blir hörda och sedda.
– Det är kanske ett sätt för mig att bearbeta mina egna sår att jag vill skapa sammanhang för andra, för jag tror att det är många med mig som känner av den här ensamheten och det här utanförskapet.
”Här har jag min plats på jorden”
Charlotta Kerbs har trots allt återvänt till byn där hon blev utfryst som barn.
– Jag har min plats på jorden här, tillsvidare i varje fall, och det känns som att jag har fått tillbaka makten. Alltså makten har fått ligga i andras händer på något vis, att döma mig, att kommentera och frysa ut mig. Men genom att flytta tillbaka hit och påbörja det här husprojektet och se hur mycket glädje och ljus det kan ge andra människor, så känns det faktiskt som att jag tar tillbaka makten till mig själv.
– Det har inte varit helt enkelt och självklart att vara jag, eller leva som den jag har velat vara. Nu har jag då återvänt hit. Stark, som den jag vill vara och med det liv jag vill leva.
Drömmen om att renovera huset handlar också om att förena människor, att skapa rum inte bara för olika aktiviteter och kulturevenemang utan rum att mötas och vara tillsammans i.
– Och då blir det här stället en förenande faktor som jag kan dela med mina själsfränder och vänner, men också en sak som jag kan dela med människor härifrån byn och andra människor som jag inte har en likadan relation till.
– Då får jag fortfarande vara den här konstiga och alternativa. Men vi kan i alla fall hitta den här gemenskapen kring det här huset och bevarandet av det.
Se dokumentären om Charlotta Kerbs på Yle Arenan.