En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
När Avengers: Endgame hade premiär 2019 levde jag under några underbara veckor i tron att filmen faktiskt skulle sätta punkt för den Marvelresa som inletts med Iron Man 2008.
Jag laddade upp som en överårig ”hikipinko” – såg filmerna jag missat, pluggade kronologi och knarkade kommentarer från kunniga fans.
Men vad hände! Eländet bara fortsatte! Med ytterligare 12 filmer!
Männen i spandex fortsatte att avlösa varandra även om Marvel samtidigt satsade på både ökad diversitet (Black Panther, 2018 och Captain Marvel, 2019) och fler symboliska dimensioner (Eternals, 2021).
Personligen hade jag i det skedet ändå hunnit bli så bitter och inåtvänd att jag utan att skämmas lät spindelväven breda ut sig över mina forna kunskaper om parallella universum.
Men i april 2025 händer något! Då ser jag Yelena Belova (Florence Pugh) kliva ut på en skyskrapas tak medan hon konstaterar att hon är trött på tomheten i livet.
Och i samma ögonblick som hon stiger över kanten känner jag att det vänder.
Lysande typer
Inledningsvis är superhjälten Yelena ensam i en värld full av cyniska människor som Valentina Allegra De Fontaine (Julia Louis-Dreyfs).
Men när hon får i uppdrag att eliminera en kollega och ett lager fyllt av hemligheter möter hon oväntat John Walker (Wyatt Russell) och Bob (Lewis Pullman).
Walker är en fattigmansversion av Captain America medan Bob har noll koll på vem han själv är eller varför han vaknat upp på denna underliga plats.
Roligt är det inte, men samarbeta bör man – annars dör man.
För Yelenas del gäller det att så småningom även välkomna pappa Alexei (David Harbour) tillbaka in i värmen. Den sovjetiska superhjälten från Black Widow (2021) är lite på dekis, men väldigt taggad.
Lägg sedan till smidiga Ghost (Hannah John-Kamen) och slipade Buckey Barnes (Sebastian Stan) och du har ett udda – och väldigt motvilligt – gäng som är plågsamt medvetet om att det inte är lika coolt som Avengers.
Men vem har väl råd att räkna hjältepoäng när världen måste räddas. Igen.
Fräsch självironi och befriande humor
Hjältebiten är det lite si och så med, men charmpoängen rasslar in så att det står härliga till.
David ”Stranger Things” Harbour är oslagbar som den ryska björnen med mullrande hjärta och bullrande stämma.
Coola Florence Pugh kunde vara The Last of Us-Ellies storasyster och Sebastian Stan tar i så att käkmusklerna knakar för att personifiera sammanbiten beslutsamhet.
Och så har vi Lewis Pullmans Bob. En slacker som hämtad ur Dazed and Confused (1993) – lite långsam och ständigt borttappad, men desto varmare och hjärtligare. Typ.
I kombination utgör det här teamet alla samarbetscoachers mardröm. Idel stora egon som vill olika saker och som ägnar en stor del av tiden åt att skjuta sönder varandras initiativ.
Det här med hjälp av snabba och snygga replikskiften som både direkt och indirekt leker med genren de ingår i.
För är man en b-hjälte så är man. Och även en blek hjälte kan tycka att det känns lite jobbigt att masa sig iväg till jobbet en trist torsdag. Det tar på att meja ner skurkar och slåss mot inre demoner.
Snyggt om ljus och mörker
Det är självironin och humorn som får blodet att pulsera i det manus som Eric Pearson, Joanna Calo och Kurt Busiek skrivit. Men det är regissören Jake Schreiers känsla för känslor som värmer hjärtat.
För en gångs skull fungerar symboliken kring kontrasten mellan ljus och mörker på ett sätt som känns trovärdigt, påtagligt, angeläget.
Och istället för att lägga allt krut på yttre effekter tillåts en hel del av kampen pågå inom rollkaraktärerna. Vem klarar av att möta det inre mörkret utan hjälp?
För ensam är inte stark. Inte ens om man är en superhjälte.
Allt det här tänker jag på när jag återvänder till det inledande stunthoppet med Yelena som stiger ut över takkanten.
Först vänder det sig i magen och kort därefter vänder jag blad: Marvel – allt är förlåtet!
