På en järnvägsstation någonstans i Europa skyndar människor förbi varandra med ryggsäckar och kappsäckar. Under taket flaxar duvor och över högtalarna ljuder utrop på något främmande språk, kanske tyska.
Titeln på musikteaterskolan Nya Tadams musikaluppsättning Grand Tour syftar på den klassiska bildningsresa som unga överklassmän från och med 1600-talet skulle göra på tröskeln till vuxenlivet.
Under flera månader, upp till ett år, skulle de resa genom Europa och särskilt Italien. Tillsammans med en tutor eller släkting skulle de uppleva den klassiska bildningens miljöer och köpa souvenirer, från snusdosor till statyer.
I viktiga resmål som Paris och Rom fanns konstnärer som var specialiserade på att måla tavlor av sevärdheterna som dessa föregångare till dagens turister kunde köpa och visa upp där hemma.
Traditionen levde vidare i hundratals år och det som tog livet av den under den senare hälften av 1800-talet var inte brist på intresse utan snarast tvärtom. Förbättrade järnvägs- och båtförbindelser gjorde det möjligt för medel- och arbetarklassen att själva göra nöjesresor – vilket typiskt nog fick överklassen att sluta.
Småningom uppstod istället den massturism som fortsätter att växa än idag.
Korta snygga sekvenser
I Nya Tadams Grand Tour (regi Marika Parkkomäki) är skådespelarna 17–21 år och således i just den ålder då folk börjar göra sina egna självständiga resor.
Pjäsen (text av Christoffer Mellgren, musik Emma Raunio) skildrar ett lapptäcke av sådana scener då olika unga vuxna börjar utforska världen.
En flicka har förmiddagen ledig under en klassresa och väntar vid stationen på sin pappa som hon inte sett på tio år, utom i videosamtal.
Med skickliga små minnesblickar och samtal manas tvivlet fram: kommer han alls att dyka upp? Medan hon väntar sveps hon med av en tankelek, vem av alla människorna i vimlet kunde vara en pappa?
En svidande sekvens lägger fingret på kärnan av främlingsfientlighet då en resande berättar hur inget han finner utomlands egentligen är bättre än det han har hemma. Han reser för stränderna och värmen, det är allt.
I grund och botten utgår han från att alla är likadana och tänker som han själv – utom de som verkligen är annorlunda. Och det är för honom något vidrigt.
En annan flicka tar tåget till Paris med sin mamma och mamman pratar om hur hon själv reste till Paris som tonåring. Det är tydligt att resan var viktig för henne och det vill hon dela med sin dotter.
Men under det ensidiga pratet bara växer klyftan mellan dem och den kontakt som mamman (och kanske också dottern) längtar efter finns inte där. De är bara två ensamma människor på ett tåg och den ena av dem pratar om sig själv.
Solbadande möter ekokris
Sådana korta och konkreta scener öppnar sig på ett elegant vis mot stora och meningsbärande känslolandskap.
Vår värld målas fram med all sin skönhet och sina stora motsättningar. Vid Medelhavets stränder blandas solbadandet med tankar på båtflyktingar och ekologisk kris.
Ändå visar föreställningen upp en värld som växer omkring oss och som är öppen i alla riktningar.
Nya Tadams musikal Grand Tour berättar på ett insiktsfullt vis om att växa upp och möta världen, om att bli självständig men ändå behöva sammanhang och trygghet.