Några hönor och en tupp spatserar kacklande runt på gården. På vinbärsbuskarna syns flera gröna bär som tålmodigt mognar i solen.
För det ovana ögat är det är en helt vanlig gård i Mårtensby, Sibbo, men för gårdens ägare Yvonne Malin-Hult är det som en enda stor köksträdgård.
– Den här kan man äta, säger Malin-Hult och rycker loss en rölleka som växer bredvid terrassen.
Vant drar hon loss röllekans blad och sätter dem i munnen. De smakar lite beskt till en början, men enligt Malin-Hult fungerar bladen utmärkt som krydda i en köttgryta.
Malin-Hult äter i stort sett endast det hon får tag på i naturen. Hon jagar och fiskar, och äter de växter hon hittar. Dessutom har hon fem höns som ger henne ägg.
Intresset för jakt föddes efter att Malin-Hults man gick bort 2002. Då blev hon inbjuden att vara med som drevkarl i jaktlaget, och när hon till 50-års present fick en hagelbössa började hon själv jaga.
Även ogräs och sommarblommor hittas på tallriken hemma hos Malin-Hult. I trädgårdslandet har ogräset natagräs, eller våtarv som det egentligen heter, tagit över.
– Natagräset är det viktigaste som växer i trädgårdslandet, säger Malin-Hult och skrattar.
Viktigt att inte plocka okända växter
Intresset för att äta ogräs, blommor och andra växter väcktes för några år sedan då en vän från Norge hälsade på Malin-Hult.
– Hon kom på besök ut till vår sommarstuga och sa att hon kan ta sallad med sig. Jag tänkte att hon kommer att hämta tomater, gurka och lite isbergssallad, men hon hämtade en hel påse med natagräs, maskrosor, kirskål och en massa andra olika sorters ätbara vilda växter. Och det var jättegott!
Våren därpå besökte Malin-Hult sin vän i Norge. Tillsammans gick de ut i naturen och Malin-Hults vän visade vilka växter som är ätbara. Resten är historia.
Att lära sig vilka växter som är ätbara och att lära sig urskilja växterna från varandra är ändå inte helt lätt. Tålamod är en dygd när man ska lära sig om växterna.
– Det tar en stund innan man lär känna växterna och vågar plocka, smaka och äta. Det är som med svampar, man behöver känna igen vad man äter och hur det ser ut i olika växtstadier, säger Malin-Hult.
Har du någonsin plockat en växt som visat sig inte vara ätbar?
– Nej, jag plockar bara växter som jag känner igen. Man måste vara säker på växten och man får inte testa sig fram.
Av växterna som Malin-Hult äter klassas flera som ogräs. Maskrosen är ett ogräs som får de flesta att se rött när den dyker upp på gräsmattan eller i trädgårdslandet.
– Många skulle vilja utrota maskrosen, men för mig är det himmelriket när det finns massor med maskrosor, säger Malin-Hult och skrattar.
En tidskrävande process
I det stora hela är Malin-Hult självförsörjande. Mjölkprodukter och annat smått och gott behöver införskaffas i butiken, men det mesta som äts hemma hos Malin-Hult har hon på ett eller annat sätt skaffat själv.
Att vara självförsörjande är något som kräver mycket tid och tålamod.
– När man jagar går man många kilometer i många timmar för inte många gram kött.
Också att plocka växter tar sin tid. Om man dessutom ska torka dem får man räkna med att det tar ytterligare några dagar innan de är tillräckligt torra.
Men just den här dagen går det ganska fort. Malin-Hult ska snabbt mixa ihop en pesto och tar med sig korgen ut på den närliggande åkern.
– Nu när vi har slagit ner gräset på åkern så har det börjat dyka upp nya skott, säger hon.
Snabbt plockar hon ihop några blad kirskål, nässla och rallarros. Även rallarrosens blommor får slinka med och också några rödklöverblommor.
Korgen fylls snabbt med en stor mängd blad och blommor som läggs i en mixer. Några vitlöksklyftor och några bitar parmesanost läggs i tillsammans med mandel och en massa olivolja.
Vips är peston klar. Hon brer ut den över en skiva surdegsbröd, som hon självklart har bakat själv.
Smaken av peston är ljuvlig. Den lilla mängd pesto som finns på brödskivan ger en käftsmäll av smak på smaklökarna.
– Det blev kanske lite för mycket vitlök, säger Malin-Hult mellan tuggorna.
Att Malin-Hult har bra koll på växterna råder det ingen tvekan om. Den senaste tiden har hon till och med fått förfrågningar om att ordna kurser för andra som vill lära sig mer om ätbara växter.
– I våras hade jag en endagskurs på Mårsbacka för några intresserade. Vi får se om det blir fler kurser, säger hon med ett leende.