Kristina Sigunsdotter, Augustprisad författare, dramatiker och konstnär, presenterar ännu en gång en betydelsefull kulturpersonlighet för en ny generation läsare.
Senast gjorde hon det i föregångaren Landet som icke är, som handlade om Edith Södergran och som mottogs med stor entusiasm bland läsare i alla åldrar, samt nominerades till Runeberg Junior-priset år 2021.
I år är Sigunsdotter aktuell med boken Trädet under jorden – en bilderbok som låter oss stiga ner i poeten och författaren Karin Boyes värld.
Titeln lånar sig från en av Boyes dikter, publicerad i samlingen För trädets skull från 1935.
Karin kryper in i ett magiskt träd
Året är 1908 och lilla Karin är åtta år gammal. Hemma i en våning vid Vasaparken brukar hon spela sorgliga melodier på sin mammas tomma flaskor, men den här kvällen söker hon sig ut för att leka kurragömma.
Hon gömmer sig i ett ihåligt träd, men kommer till sin stora förvåning ut på andra sidan. Här är allting annorlunda, hösten har blivit till vår och människorna talar ett märkligt språk som hon ändå på något sätt förstår.
Det här är bara början på det hisnande äventyr som tar Karin över hav av glas, genom Sanningens stad, över ängar och genom berg under sju gryningar. Allt för att rädda prinsessan, som väntar på henne vid Drakberget.
Ju fler gånger man läser boken, desto större blir textens djup: En fängslande sagovärld där språket, rikt och fantasifullt, slungar läsaren fram och tillbaka.
Trädet under jorden är en bok som på många sätt ter sig som en liten skattkista. Läser man den en gång, får man glänta på locket. Läser man den åter får man se lite mer av innehållet.
Ju fler gånger man läser boken, desto större blir textens djup – en fängslande sagovärld där språket, rikt och fantasifullt, slungar läsaren fram och tillbaka. Sigunsdotter skriver djärvt och intensivt.
Här, vid kanten av de oändliga skogarna,
låg en sjö där blommor badade i klart vatten,
omgiven av en rosa strand,
full av krusiga små musselskal.
Här var luften klibbig av drömmar,
som likt osynliga spindelnät fastnade i allt.
Innan jag överhuvudtaget har bekantat mig med texten, är illustrationerna det första jag lägger märke till.
Illustratören Jenny Lucander har gjort en av sina kanske bästa illustrationshelheter någonsin – det här är bilder att längta till, att drömma sig bort med och att enkom beundra.
I bilderna möter texten sitt eko: Färg, form och känsla smälter samman, och penseldragen tycks bära samma måleriska intensitet som språket.
De rör sig från sekelskiftets inredningsdetaljer via isande hav till blommande ängar och yviga slätter.
Välbalanserat mellan saga och Karin Boye
Sigunsdotter har gjort ett imponerande arbete då hon kombinerat Karin Boyes verkliga liv med sin egen saga.
Prinsessan som bokens huvudperson Karin ska rädda, symboliserar Boyes livskärlek Margot Hanel, som Boye i tiderna räddade undan från nazisterna i Berlin.
Det femte kapitlet för tankarna till Boyes roman Kallocain (1940), som utspelar sig i en stad under jorden och som på många sätt skildrar tiden då fascismen var på inmarsch i Europa – en tid som starkt präglade Karin Boyes skrivande och sista år i livet.
Sigunsdotter kombinerar även sömlöst sina egna magiska världar genom att plötsligt låta en av mammans tomma flaskor från våningen vid Vasaparken, rulla in i skeppet som åker över glashavet.
Det hela är så väl eftertänkt, samtidigt som det känns så makalöst spontant.
Frågan är hur effektivt boken går hem hos en yngre publik som knappast har någon större insikt i vem Karin Boye var.
Hur benägna är barn att hänföras av ett språk som låter i stil med: ”Nu flydde dagen, nu nalkades natten, nu rådde mörker och allt var dött”?
Svaret är att det antagligen kvittar. Det finns barn som gärna läser eller lyssnar till lite mer krävande texter, som stormtrivs när det dyker upp främmande ord och när allt inte är skrivet på näsan.
Den här boken tillhör den barnbokskategori som egentligen riktar sig till vem som helst. Sigunsdotter skriver med hela sitt väsen och hennes text bär känslan av ett slags mållöshet som lindar in en i en kravlös stämning.
Det gäller bara att vänja sig av med lusten att fort vända sida. Istället bör man luta sig tillbaka för att insupa texten som en syrlig dryck.