Vi inleder med bilden av en sovande man. En man som ligger insvept i en mantelliknande klädsel på ett öppet fält. Bakom honom avtecknar sig en imponerande bergskedja vars toppar smeks av mjuka moln.
Plötsligt rör sig marken under mannen och i samma ögonblick inser vi att han ligger på sin sovande häst. När han glider ner från det sovande djurets sida kan man nästan ana den sömniga värme som omger dem.
Hästen vill egentligen inte vakna och ser ut som en sömndrucken tonåring där den motvilligt höjer huvudet för att se sig omkring.
Men sedan reser den sig och filmen kan börja.
Filmen, dokumentären, konstverket – det är inte helt självklart vad man ska kalla Gregory Kershaws och Michael Dwecks skildring av de cowboys som lever på slätterna i nordvästra Argentina.
Bländande vackert
Inledningsvis hinner jag tänka att det kommer att bli svårt för dokumentären som helhet att leva upp till de förväntningar som skapas av den inledande bilden – men det gör den.
Här radas snygga bilder efter varandra som i ett gnistrande pärlhalsband, var och en med sin unika lyster.
En bild ställer oss inför tre ridande män som spränger fram över den dammiga slätten i slowmotion. Lika samspelta i sina rörelser som surfarna i actionklassikern Pointbreak.
En annan fångar in far och son där de rider mot horisonten i en svartvit tappning av valfri västernfilm.
En tredje fokuserar på en äldre man som står i en sliten kyrka och tittar upp mot väggar vars sprickor går ton i ton med hans ärrade ansikte.
Ändå är det här inte en nostalgisk hyllning till svunna tiders manliga värld, utan en dokumentär som kretsar kring en ung kvinna.
En kvinna som vägrar klä sig i skoluniformens korta kjol och nätta tröja, en kvinna som rider bättre än de flesta och som utan att blinka frågar sin far: är du stolt över mig?
Fattigt, men rikt
Gaucho Gaucho är inte bara vacker, den är också en rapport från en värld som verkar ha missat uppmaningen om att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen.
En värld vars traditioner visserligen naggas i kanterna, men där man inte behöver bekymra sig för att ens yrkesroll löper någon större risk att konkurreras ut av AI.
Här handlar allt om närheten till naturen man lever i, djuren man lever med och människorna man lever för. Här är korna, hästarna och hundarna en del av familjen.
Tillvaron är karg och fattig och de år då regnen uteblir är det ännu fattigare.
Men så länge man har bröd på bordet och råd att köpa de mest nödvändiga tillbehören inför skolstarten är det ingen som klagar.
Ber gör man med jämna mellanrum, men känner man sig nere ligger det lika nära till hands att vända sig till den i byn som kan det här med att skapa jämvikt mellan kropp och själ.
Den gamla mannen i kyrkan konstaterar med eftertryck att han inte gillar pratet om att allt ont är djävulens fel eftersom ”det trots allt är människorna som syndar”.
I slutändan framstår Gaucho Gaucho som en perfekt andhämtningspaus för den som vill fly sin hektiska vardag. En blandning av ett meditativt tillstånd och behaglig musikvideo.
Och en stilla påminnelse om att det faktiskt inte är djävulen som skapat mobiler, kontorsjobb och stress – det har vi åstadkommit helt på egen hand.
