Rundorna kring den till synes efterlängtade uppföljaren till klassikerkomedin This Is Spinal Tap (1984) har varit obegripliga.
Först skulle den visas bara tre kvällar i hela Finland, otextad till vare sig svenska eller finska, på lilla Riviera-bion i Berghäll i Helsingfors. Slutsålt.
Sedan sades det att den inte kommer till de stora biograferna alls. Därefter snubblade jag över en visning på den pyttelilla biografen Gilda under Narinken vid Kampens köpcenter i Helsingfors. Jag hann nappa den första biljetten till den engelsktextade visningen den 15 oktober.
Jag mejlades med biografjätten Finnkino och branschorganisationen Filmikamari och det fanns tydligen någon som någonstans beslutat att den inte visas på större dukar.
Därefter läste jag i Helsingin Sanomat att den trots allt kommer till Finnkino. Och där har den visats på stor duk, utan både svensk och finsk text.
Hörde jag ”Spinal Tap”? Exakt.
Jag köper popcorn och dricka och slår min akter ner i Gildas bekväma fåtölj. Precis innan har man visat den ursprungliga filmen i samma sal.
41 år hit eller dit, tvåan Spinal Tap 2: The End Continues är äntligen här, med engelsk textning, och jag är taggad. ”This one goes to eleven”, och så vidare.
Uppföljaren är likt originalet regisserad av Rob Reiner.
På papper låter intrigen lovande. Managerns dotter har av sin avlidne far ärvt ett kontrakt som stipulerar att Spinal Tap ännu en gång måste uppträda live.
Men bandet har inte uppträtt på femton år tillsammans efter att sångaren och gitarristen David St. Hubbins (Michael McKean) av någon anledning blivit sur på gitarristen Nigel Tufnell (Christopher Guest).
Basisten Derek Smalls (Harry Shearer) med de ståtliga polisongerna är limmet som håller trion ihop.
Jag säger det direkt: Spinal Tap 2 är inte lika rolig och fyndig som ettan. Hur skulle det ens vara möjligt?
Den har naturligtvis samma mockumentär-grepp som ettan och det är samma regissörskaraktär som i den första ”dokumentären” (Martin ”Marty” DiBergi, som spelas av Reiner själv) som nu leder de gamla rockrävarna ihop och följer förberedelserna för ett stort gig på en arena i Nashville.
Tempot i filmen är ganska sävligt. Då jag sett trailers för filmen känns det som att jag redan vet de allra bästa skämten på förhand. De kanske avslöjade litet för mycket.
De flesta som diggar Spinal Tap vet vid det här laget att både Paul McCartney och Elton John har märkbara cameoroller i filmen.
Och visst är det ju redan i sig värt priset av biobiljetten att få höra Sir Elton sjunga Listen To the Flower People och Stonehenge med sin karakteristiska röst som får armhåren att resa sig av välbehag på varje vän av pop och rock.
Jag drar på mungipan åt scenerna om vad trion gjort efter att bandet splittrades. En sålde ost (och gitarrer, i samma shop), en annan öppnade ett lim-museum och gjorde bort sig med belgisk kryptovaluta.
Hela filmen är en rad av pappaskämt som matas på löpande band. Som merchandise-förslaget med ”Tap Water” (kranvatten). Ehe ehe.
Verkligheten var på riktigt Spinal Tap på åttiotalet
Den första filmen träffade precis rätt i både tid och kultur. 1984 körde hårdrocksbanden med stora shower, tajta brallor och extravagant scendekor. Det var dekadens både på och av scen och lyriken kretsade kring att komma innanför trosan på tjejen.
Livespelningarna var mycket häftigare på den tiden än i dag när alla artister har digitala backdrops (till och med självaste Iron Maiden har förfallit till denna förmånligare men ruskigt tråkiga visuella uttryck under de två senaste turnéerna).
De flesta scenkonstruktioner ser i dag ganska lika ut. På åttiotalet hade Ozzy ett medeltida slott med en riktig trappa, Rainbow hade en jättelik, eh, regnbåge, Iron Maiden hade sin egyptiska show med Eddie som uppblåsbar mumie.
Dio hade en enorm drake och Kiss hade en pansarvagn och en sfinx.
Och så fanns det den legendariska Stonehenge-dekoren. I den första Spinal Tap-filmen skedde ett misstag och bandet fick alldeles för små Stonehenge-stenar av styrox.
Det var ett träffsäkert skämt, för Black Sabbath hade på skivan Born Again (1983) ett instrumentalt spår som heter Stonehenge och live skulle de ha Stonehenge-stenar på scen.
Problemet med dem var att Sabbath, som vid den tiden hade Deep Purples Ian Gillan som vokalist, inte fick alla stenarna att rymmas i de mindre hallarna de spelade i.
Så de fick placera bara ett par Stonehenge-stenar på scen för att själva rymmas om det var för lågt till tak.
Verkligheten var Spinal Tap på åttiotalet. Och jag är bergssäker på att många rockare de facto hade en gurka eller en strumpa i de tajta byxorna, för det var viktigt att alla skulle se om man möblerade familjeklenoderna till höger eller vänster.
Men den första filmen var ingen omedelbar succé på bio utan den fick med tiden kultstatus när den började spridas på VHS.
Lite mer av dagens melodi skulle inte skada
Spinal Tap 2: The End Continues är nog rolig, men jag saknar lite mer kontemporära musiktrender och skämt om rockscenen som den ser ut nu.
McCartney, Elton och Lars Ulrich i all ära, men det hade varit kanon med några nu aktuella storstjärnor i filmen.
Jag hade gärna sett till exempel Yungblud, Ghosts Tobias Forge eller Vessel från Sleep Token i någon scen.
Det skulle finnas hur mycket som helst roligt att få ihop kring alla avskedsturnéer som inte är avskedsturnéer, eller åldrande rockare som ska göra ”innehåll” på Tiktok.
Eller gamla skivkonvolut och låttexter som nu ska ”cancelleras” och diskuteras på plattformer som artisterna inte ens får fram på sina gamla Nokia-telefoner. (Hörde jag Scorpions?)
My baby fits me like a flesh tuxedo / I love to sink her with my pink torpedo
Big Bottom
Spinal Tap 2 tangerar de här ämnena, men de kunde ha gått en aning djupare. Det blir några ytskrap här och där. Slutscenen är dock klassisk Spinal Tap som bäst.
Visst är det roligt att se och höra dem sjunga sina skamlöst sexistiska låtar med sin nya unga kvinnliga trummis Didi (spelad av Valerie Franco), som har skitkul när hon bankar skiten ur trumskinnen.
Shearer, McKean och Guest redan är 81, 77 respektive 77 år gamla, så det kan hända att det är för mycket lovat att det blir en tredje film.
Men filmen heter ju ”the end continues”, slutet fortsätter, och vi vet ju hur det brukar vara med ”sista gig”.
Nästa sommar har vi till exempel Twisted Sister på scen igen.
Den största insikten jag fick av filmen är vilken euforisk känsla man kan få av ett stolt, högljutt gitarrackord spelat genom effektpedal, ett ursinnigt trumfill och en fet basgång.
Kanske Spinal Tap 2 blir startskottet för en ny och stolt era för den hårda rocken. Det är dags för en ny rockrevolution, de brukar äga rum med regelbundna mellanrum.