Sockerröret domesticerades på Nya Guinea för uppemot tio tusen år sedan. Det som gjorde växten unik var att den lagrade sin energi som färdigt socker i stjälken, inte som stärkelse i rötter eller frön som de flesta andra växter.
När man tuggar den får man en snabb kick. Det märkte både de tidiga människorna och grisarna på Nya Guinea. Och resten är historia – historien om vårt sötsug.
Via sjöfarare spreds växten till Sydostasien och Indien, där man lärde sig pressa och koka saften till mörkbrun så kallad jaggery, världens första proto-godis. När massan stelnade bildades små korn – khaṇḍa, ursprunget till engelskans candy. Ett annat sanskritord, śarkarā, gav oss själva ordet socker.
Från lyx till blodigt guld
Araberna tog sockerodlingen vidare västerut. I det medeltida Europa blev socker snart en kunglig lyx, tidvis dyrbarare än guld vikt för vikt. Henrik III av England beställde tre pund socker, ett knappt kilo, från Kairo som om det vore en skattkista. Apotekare sålde det som medicin mot feber och magont.
Men efter korstågens slut tappade Europa tillgången till österns socker. Då föddes plantagen – en ny typ av kapitalistisk produktionsapparat långt från marknaden, baserad på en specifik odlingsväxt. Från Madeira och Kanarieöarna spreds systemet till Västindien och Brasilien.
På Karibiens paradisöar växte ett helvete fram, med kokande sirapskittlar och pressvalsar. Macheter låg ständigt nära för att kunna hugga av handen på den som fastnade med fingrarna.
När europeiska krafter och lokala arbetare inte räckte, vändes blickarna mot Afrika. Nu lades grunden för den transatlantiska slavhandeln, och för de europeiska imperierna. Över tolv miljoner människor slets från Afrika för att hålla plantagerna igång. De flesta dog inom tio år.
Sötma som kolonial kraft
Samtidigt blev sockret grunden för Europas nya dryckeskultur. Te, kaffe och kakao – importerade från kolonierna – blev uthärdliga för europeiska smaklökar först när man blandade i socker.
Aztekernas xocolātl, ”bittert vatten”, blev på 1600-talet vispad med mjölk och socker till varm choklad för kungligheter och kloster. Snart öppnade chocolaterier i Paris och London, där överklassen sörplade sin beroendeframkallande dryck i porslinskoppar från Kina.
När priserna sjönk spred sig vanan till medelklassen. Efterfrågan på socker sköt nu i höjden. Den sötade kakaon blev upplysningstidens tillåtna rusdryck.
Ur sockerraffinaderiernas biprodukt melass föddes dessutom en bokstavlig rusdryck: rommen. När den brittiska flottan började ge sina sjömän dagliga romransoner, spreds vanan över de sju haven.
Och de som levde utanför lagens gränser, sjöbusar, smugglare och pirater – tog drycken till sitt hjärta. Rommen blev till den karibiska piratkulturens symbol jämsides med flaggan Jolly Roger.
Slaveriets skugga och konsumenternas uppror
Mot slutet av 1700-talet började samvetet vakna i Europa. Avslöjanden om slavskepp väckte avsky, och brittiska kväkare startade världens första konsumentbojkott: man köpte ”slavfritt socker” från Indien. Kampanjen bidrog till att slaveriet förbjöds i flera länder.
Exploateringen upphörde dock inte. Den bytte bara skepnad. Nya arbetarskaror rekryterades från Asien till samma plantager – under nya namn, med samma villkor.
När Napoleonkrigens blockader stoppade importen av rörsocker hittade Europa en lösning: sockerbetan. Förädlade sorter gjorde det möjligt att producera socker även i kallare klimat, inklusive här i Finland.
Betodlingen blev en ekonomisk framgång, men också början på vår masskonsumtion. Med statliga stöd och importtullar blev betsockret billigare och konkurrerade snart ut rörsockret. Och sötsuget satt snart i Europas ryggrad.
Krig, propaganda och sockerlobbyn
Under 1900-talets världskrig blev socker en strategisk vara. Ett särskilt kusligt sidospår kan noteras här, och det leder till Tredje rikets gaskammare. Den vätecyanid som användes i nazisternas dödsgas Zyklon B framställdes ur samma kemiska processer som den raffinerade sockerbetan.
Men sockret spelade också en oskyldigare roll i den tidens krig, det ingick i soldatransonerna som snabb energi och moralhöjare.
Efter krigen följde smaken hem till de civila köken. Reklamen gjorde resten: lyckliga barn med mjölkmustascher, leende tigrar på flingpaketen, tröstande mödrar med något sött i handen när lillen skrapade knät.
När forskningen på 1960-talet började peka ut sockret som hälsorisk slog industrin tillbaka. En sedermera diskrediterad Harvardstudie, finansierad av sockerlobbyn, flyttade skulden till fettet. Under decennier styrdes kostråd därefter. ”Low-fat” blev parollen, och produkterna mättades med ännu mer socker.
Snart fanns det i allt: bröd, yoghurt, tomatsås. En extra sked socker i allt, tills ingen längre mindes hur maten smakade utan.
Från gröda till hel produktionskedja
Dagens sockerindustri är en tät väv av jordbruk, kemi och marknadsföring. I USA är nästan alla sockerbetor genmodifierade för att tåla ogräsmedel som Roundup. Och både frö och gift tillverkas av samma bolag.
När Monsanto, som tillverkar Roundup, köptes upp av läkemedelsjätten Bayer knöts kedjan ännu tätare. Bayer har blivit ett konglomerat som kombinerar fröverksamhet, bekämpningsmedel och farmaceutisk verksamhet under samma tak.
När man följer pengarna bakåt ser man att bara några få jättar kontrollerar hela kedjan, från åkern till reklamen på flingpaketet. Framför allt då i USA.
Att njuta med öppna ögon
Sockret har byggt imperier, krossat liv och i gengäld gett världen både choklad och sprit. Det är ingen synd att njuta, men det är värt att veta vad som ligger bakom.
Vi kan njuta av kanelbullen till söndagskaffet med öppna ögon, så länge vi är medvetna var sötman kommer ifrån och vem som gjort jobbet. Lyckligtvis kan vi här i Finland göra rättvisa val som konsumenter.
Och så var det hälsan. Sötman är en mänsklig njutning, men också ett beroende för många, ofta med fatal utgång.
Sockret är, som någon sa, som en kattunge – oemotståndligt, men med vassa klor. Och vi är alla dess möss.
