På scenen pratar två kvinnor. Stämningen är dämpad, det är begravning.
Plötsligt tänder den ena en cigarett, ljudlöst och elegant.
Hur ska en person med synnedsättning i publiken förstå vad som händer? Genom att den andra kvinnan utbrister:
– Men Margareta, det är väl höjden av oartighet att röka här, på minnesstunden!
Repliken är ett exempel på kreativ syntolkning som är inskriven i själva manuskriptet. En seende person reagerar knappast, men för en person med synnedsättning blir handlingen nu tydlig.
Det här är kärnan i kreativ tillgänglighet: att tillgänglighet inte är en teknisk efterkonstruktion, utan en del av det konstnärliga verket.
En cigarett på scenen visar vägen
För en person med funktionsvariation som besöker en teater är tillgängligheten viktig. Det kan handla om punktskrift på programblad eller att teatern ordnar någon föreställning som syntolkas via hörlurar.
Kreativ tillgänglighet är något annat. Då vävs lösningarna in i själva pjäsen från början.
Det här har den finlandssvenska Duvteatern, känd för sitt arbete med skådespelare med och utan funktionsvariationer, undersökt i det treåriga projektet TIKSI, ”tillgänglighet som konstnärlig strategi och inspiration”.
Projektet finansierades av Helsingfors stad, Konestiftelsen och Svenska kulturfonden.
Duvteaterns senaste pjäs, komedin Livsfarligt på allvar!, har fungerat som ett testlaboratorium.
Riikka Hänninen, som själv är blind, var med i projektet som syntolkningskonsult. Under projektets slutseminarium i Helsingfors berättar hon om hur arbetet konkret gick till:
– Jag hade som uppdrag att kommentera manuskriptet och det som skedde på scenen och säga till om jag inte hängde med i handlingen.
Då skrevs syntolkningen in i replikerna, som i exemplet med cigaretten.
Dessutom gick dialogen på lätt svenska och teckenspråk användes som ett av föreställningens språk, också exempel på kreativ tillgänglighet.
Teckenspråkig skådespelare: ”Allt kämpande uteblev”
För den teckenspråkiga skådespelaren Silva Belghiti innebar arbetssättet en stor skillnad till vad hon var van vid.
– Jag hade min roll och mina egna repliker, men samtidigt måste jag fundera på hur jag kunde förmedla hela berättelsen till den teckenspråkiga publiken, säger hon.
Responsen var överväldigande positiv. Vanligtvis får den teckenspråkiga publiken – i de fall teckenspråkstolkning alls erbjuds – välja mellan ett fåtal tolkade föreställningar under en hel spelperiod.
Att ta del av en pjäs med teckenspråkstolkning är inte den ultimata teaterupplevelsen. Belghiti liknar den med att följa en tennismatch, där man måste välja om man tittar på händelserna på scenen eller tolken.
Nu blev det ingen tennis.
– Många sade att det var så ljuvligt att bara få komma precis när de ville. Allt kämpande med att boka tolk och få en bra plats uteblev.
Möjligheterna för professionella teckenspråkiga skådespelare begränsade i Finland, säger Belghiti. Hon hoppas att fler teatrar ska vidga sina vyer.
– Också majoritetsbefolkningen behöver få ta del av teckenspråk och se att det finns och lever.
Låt inte rädsla vara hinder, säger Duvteatern
För Duvteatern har processen varit en ögonöppnare.
– Vi har också lärt oss hur mycket det är vi inte kan och vet, vilket är en viktig lärdom. Men rädslan för det man inte vet ska inte vara ett hinder för att ge sig in i något nytt, säger verksamhetsledare Sanna Huldén.
Också de på Duvteatern var osäkra i början, rädda för att göra misstag och kränka med fel ordval. Men det viktigaste har varit att upptäcka möjligheterna.
– Med representation, med tillgänglighetskonsulter och med hårt arbete är det möjligt att skapa scenkonstverk som är tillgängliga för fler, och intressantare för alla, säger Huldén.
Kräv samma kvalitet – annars är det nedlåtande
Michèle Taylor, förändringsdirektör (director for change) för det brittiska projektet Ramps on the Moon, var en av experterna på seminariet. Hon menar att hela samhället har något att lära kring kreativ tillgänglighet.
– Jag vill att man tar bort hinder snarare än ökar tillgängligheten. Sluta designa platser och situationer som inte funkar för mig, säger Taylor, som själv har en funktionsvariation.
Hon betonar att lösningarna sällan är omöjliga. Mötesdokument som delas i god tid för teckenspråkstolkens skull förbättrar arbetet för alla på en arbetsplats.
– Det gör livet bättre för alla, eftersom det helt enkelt är god praxis.
En av Taylors starkaste poänger handlar om konstnärlig kvalitet. Hon berättar om sin vän, skådespelaren Jamie, som har en funktionsvariation.
– Han sade till mig att han vet att han har lyckats när han får en dålig recension.
Bakgrunden är en kultur där recensenter undviker att kritisera skådespelare med funktionsvariationer utifrån samma kriterier som andra.
– Det skulle bryta ett tabu kring hur härligt det är att ”de här människorna” alls sysslar med teater, och att det inte kan förväntas lika mycket av oss, raljerar Taylor.
Men det avgörande, enligt Taylor, är att alla mäts med samma måttstock.
– Om inte, är det nedlåtande. Och vi får heller aldrig möjligheten att bli bättre.
Duvteaterns verksamhetsledare Sanna Huldén ser saken ur en annan vinkel.
– Det är kanske inte frågan om att mäta med samma måttstock, utan att vara öppen för att ifrågasätta vad vi lägger i begreppet konstnärlig kvalitet. Olika konstnärer berättar på olika sätt och när konsten förändras måste också recensionerna göra det.
Från projekt till praxis
Att göra teatern till en tillgänglig arbetsplats kräver att strukturer och tidsplaner justeras redan i budgeterings- och planeringsfasen. Det bästa, menar Sanna Huldén, vore om mångfald fanns representerad i personalen från början, något man kommit längre med i Storbritannien.
För Duvteatern har insikterna fördjupats: tillgänglighet på teatern är inte enbart en teknisk fråga, utan också en konstnärlig. När man väl börjat tänka så går det inte att gå tillbaka.
– Det är en fullkomlig självklarhet att konstfältet måste representera så många som möjligt i samhället. Annars tappar den sin relevans, säger Huldén.