”Barn glöms bort” – många anställda upplever brister i trygghet på daghem i huvudstads­regionen

Borttappade barn på en stor gård, en vuxen per tio små barn och ständigt hoppande mellan olika barngrupper på grund av sjukfrånvaro.

Det är exempel från öppna svar som personal på svenskspråkiga daghem har gett till Svenska Yle.

Totalt svarade 324 på enkäten som skickades ut till personal inom småbarnspedagogiken i Helsingfors, Esbo, Vanda, Kyrkslätt och Grankulla våren 2025.

Sex av tio upplever miljön som antingen fysiskt eller emotionellt otrygg för barnen.

Orsakerna är många. Den vanligaste handlar om olika former av personalbrist.

– Personalen har bytts ut på ganska kort tid, i flera grupper. Det påverkar barnens trygghet och välmående mycket, säger Marika som är anställd på ett svenskspråkigt daghem i huvudstadsregionen.

Kim, som jobbar på ett annat daghem i regionen, ser en liknande vardag.

– Misstag och olyckor händer lättare när personalen byts ofta, säger han.

Svenska Yle har intervjuat Marika och Kim, två av de 199 personer som i de öppna enkätsvaren har beskrivit otrygghet av något slag på sitt daghem.

De heter egentligen något annat och medverkar anonymt i artikeln, eftersom de inte vill riskera sitt anställningsförhållande. Båda har arbetat inom småbarnspedagogik i många år och är behöriga.

Mönstret Marika och Kim beskriver går igen i många av svaren, i hela regionen. De anställda beskriver en ständig turbulens, där barnen är för många och de vuxna för få, och där man ständigt försöker lappa hål i personalstyrkan.

Ledningen för småbarnspedagogik i Esbo och Helsingfors säger att de följer lagen och har tillräckligt med personal.

Enligt Jenni Tirronen, chef för småbarnspedagogiken i Helsingfors, dyker ändå situationer upp i verkligheten där personaldimensioneringen inte räcker till.

– Då krävs det samarbete och flexibla lösningar, så att vi kan garantera tryggheten och säkerheten både för barnen och för vår personal, säger Tirronen.

Utmattning bland anställda på daghemmen är ändå något som väcker stor oro hos Tirronen.

– Vi är naturligtvis väldigt oroliga för utmattningen. I vår egen personalenkät syns det att ungefär 60 procent av våra arbetstagare upplever att de inte återhämtar sig tillräckligt efter arbetsdagen, säger Tirronen.

I värsta fall en lärare på 13 småbarn

Speciellt den tidiga morgontimmen och den sista timmen innan daghemmet stängs sticker ut i svaren. För att uppfylla lagens krav på rätt antal vuxna per barn kan de ansvariga, åtminstone på en del daghem, räkna ett medeltal för hela dagen.

Det betyder att en enskild anställd ibland måste bära ansvaret för betydligt fler än fyra 0-3-åringar.

Marika bävar för de morgnar hon ska ordna en frukoststund med omkring tio nyvaknade småbarn. Hon berättar att hon en gång haft tretton barn under tre år under den första halvtimmen.

– Det normala på morgonen kan vara till exempel tretton småbarn per två vuxna. Men om en kollega är sjuk blir det en vuxen per tretton barn. Och det är barn under tre år.

Hur handskas du med en sådan situation?

– Ja, vad ska jag säga. Jag hinner inte göra så mycket. Jag bara delar ut frukost till alla, och det tar ganska lång tid att göra det till tretton barn.

Marika berättar att de yttersta fallen, med bara en vuxen per 13 småbarn till exempel, händer mera sällan, kanske några gånger i månaden. Det är vanligare att två vuxna har hand om en grupp av den storleken.

Däremot händer det varje dag att en vuxen har hand om fler än fyra 0-3-åringar, enligt Marika.

Även om de stressigaste situationerna kanske bara pågår i halvtimme, ofta tidigt på morgonen eller mot kvällen, känns de otrygga för henne.

– Man blir stressad och humöret påverkas för hela resten av dagen. Det känns inte bra.

Planerad pedagogik faller bort då personal flyttas runt

På grund av sparkrav tvingas en del daghem minska på antalet vikarier, och då tvingas personalen inom samma enhet flytta tillfälligt till andra grupper. Det kan skapa frustration och bitterhet på arbetsplatsen.

– Om mitt team har personal på plats, men granngruppen hela tiden saknar någon, måste vi avstå från våra rutiner, vår vardag och strategi, för att kunna fylla hål någon annanstans, beskriver Kim.

Att personalen flyttas runt äter på den grundläggande känslan av trygghet hos barnen, anser Kim.

– När personalen inte känner de barn man jobbar med kan barnen känna sig otrygga. Och själv borde man kunna ge all uppmärksamhet, trygghet och kärlek till de barn man har i sin egen grupp.

I värsta fall får barnen flytta till främmande grupper

På en del daghem löser man personalbortfall med att flytta barn från en grupp till en annan. Till exempel kan man på morgonen bestämma att flytta ett par barn från sin bekanta grupp till en annan grupp där några barn råkar vara sjuka.

– Det känns jättedåligt. I stället för att få en vikarie måste vi skicka till exempel tre av våra barn till en annan grupp. Ibland känner barnen inte personalen i gruppen, de saknar de bekanta rutinerna, sina kompisar och den egna sovplatsen, säger Marika.

På daghemmet där Marika är anställd händer det här med jämna mellanrum. I samband med ett av fallen fick hon höra att barnet hade varit oroligt och ledset hela kvällen hemma.

Vårdnadshavarnas respons var att de nästa gång hellre tar barnet hem än skickar hen till daghemmet.

En person som jobbar vid ett annat daghem berättar om ett barn som fick en allvarlig allergisk reaktion då en annan i personalen ensam hade ansvar över barn från olika grupper. Ett av de obekanta barnen hade allergier som den anställda inte kände till.

Föreståndare har olika uppfattning om verkligheten

I de öppna svaren som Svenska Yle har fått finns en märkbar skillnad mellan personal och föreståndare. Medan närmare 200 svarande beskriver otrygghet av någon form, finns det närmare 10 svar där daghemmet beskrivs som en trygg plats där det alltid finns tillräckligt med personal och alla mår bra.

Över hälften av de positiva öppna svaren kommer från föreståndare. Av de nästan 200 mer kritiska svaren kommer däremot nästan alla från den daghemspersonal som dagligen konkret arbetar med barnen.

Att uppfattningen om verkligheten verkar vara så olika bland föreståndare och övrig personal upprör Kim.

– Det är helt absurt. Jag tror de lever i en egen värld eller i en egen vilja av hur världen skulle se ut. De sköter det administrativa och borde se personalbristen, de får ju sjukanmälningarna. Jag skulle gärna vilja ha en pratstund med dem och fråga hur de egentligen menar.

Marika funderar en stund innan hon svarar.

– Det är ett dilemma att statistiken på pappret visar att det är tillräckligt många vuxna överlag, när man räknar alla barn per alla vuxna på ett daghem. Men det är kanske för att folk har flyttats mellan grupperna.

Öppna bildvisare

Många överväger att byta jobb

Endast en tredjedel av alla som svarat på enkäten tror att de jobbar kvar på samma daghem om fem år. Marika är en av dem.

Trots sin utbildning inom småbarnspedagogik, och trots att hon njuter av sitt meningsfulla arbete, vill hon lämna hela branschen.

– Jag är mentalt så slutkörd att jag inte orkar mer. Det är mycket påfrestande när man bryr sig så mycket om de här barnen och vill att de ska ha det bra, men ändå känner att det man gör inte är tillräckligt.

Kim känner sig besviken på den oorganiserade tillvaron på daghemmet, tidvis också utmattad.

Den mentala belastning som Marika beskriver kommer fram i flera andra enkätsvar som Svenska Yle fått.

– Det är ett jobb som är mycket svårt att koppla av från. Dygnet runt tänker man på hur man ska kunna göra det bättre och hur situationen ser ut imorgon.

Både Marika och Kim önskar mera resurser för att få fler vuxna till daghemmen. De tror också att ett bättre ledarskap skulle leda till att fler vill stanna inom branschen.

– Ledarskapet är inte som det borde vara. Varken jag eller mina kollegor får någonsin höra stöttande eller peppande ord efter extra kämpiga dagar med för lite personal eller många vikarier. Det skulle behövas empati i ledarskapet, säger Marika.