Samuel Karlsson är den snälla provokatören, vegetarian och absolut inte våldsam, pojken som blivit en mitt-i-livet-man, medelålders och medelklass och medellängd, mannen som inte känner sig starkast på stan efter en krogkväll och som inte var kung på skolgården men som verkar rätt nöjd med vart livet fört honom.
Eller, så framställs åtminstone rollfiguren Samuel Karlsson i föreställningen som blir ett slags möte mellan standup och monologteater.
På scenen har vi en man och hans rustning, en 35 kilo tung börda som han under kvällen klär av sig, metallbit för metallbit, tills bara underkläderna lämnas kvar och han utan det trygga metaforiskt manliga skalet inser något om vad medelåldern hämtar med sig.
Karlsson är den sympatiske berättaren, med en behagligt inbjudande scennärvaro. Han så att säga känns äkta, vilket är en förutsättning för en kväll som den här.
Helt ensam är han ändå inte.
Med sig har han Axel Ridbergs ljudvärld som fungerar som en egen berättarröst. Redan inledningen där moderna sound och melodislingor som smakar (en smula medeltida) historia möts, ger föreställningen en stadig ram. Genom hela kvällen lyckas ljudvärlden också skapa olika rum för berättelsen, utan att scenbilden behöver bytas ut.
Medeltiden är en teaterkväll där anekdoter varvas med reflektioner kring medelåldern, humor varvas med incidenter som tvingar mannen på scenen att tänka efter vad som är på gång också i den där föreställningen som kallas Det Verkliga Livet.
Den som minns Karlssons monologpartier i pjäsen Förlorarna för ett drygt år sedan känner igen hans grepp, och hur han på ett självklart men inte alls påträngande sätt lyckas äga scenen.
Men om hans monologer den gången hade behövt ett tuffare yttre öga som sagt stopp halvvägs, lyckas han nu undvika att fastna för länge i sina anekdoter. Kanske är det regissören Lidia Bäck som kommit med ett nödvändigt kritiskt motstånd?
Bäst gillar jag scenerna där Samuel Karlsson riktar sig direkt till publiken som en standup-artist.
Bäst gillar jag scenerna där Samuel Karlsson riktar sig direkt till publiken som en standup-artist med personliga historier, ständigt med den kluriga fortfarande lite pojkaktigt charmiga närvaron.
Däremot hade jag klarat mig utan det rustningsrelaterade mellansnacket. Jag kan förstå grundidén; medelålder vs. medeltid, rustningen som den manliga klichén, metaforen för den där tuffa starka ytan som man tar till då det blir för känsligt. Men i scener där rustningen får huvudrollen spelar Karlsson med ett distanserande teatralt uttryck, som kastar ut mig ur den atmosfär av närhet och igenkännande som föreställningen lever på.
Annars trivs jag bra tillsammans med hans finurliga blick, bland historier om bostadsvisning och öl och föräldraproblem och ångest över frågor som åldrandet kommer med, allt från sex appeal till krämpor.
Som någon vars ålder inte längre börjar med siffran 4, slås jag samtidigt av tanken … vänta bara! 4ans problem är för all del sanna och stora och självklart mitt-i-livet-viktiga, men ändå en försmak inför vad som komma skall.
Då Karlsson om 20 år gör en uppföljning, gissar jag att han med vemod och längtan ser tillbaka på den där föreställningen han gjorde 2025.