Nylands teaterlinje ordnades första gången läsåret 2024–2025 som ett samarbete mellan Borgå Folkakademi och Västra Nylands Folkhögskola (VNF).
Båda skolorna har tidigare haft egna teaterlinjer. Särskilt Borgå Folkakademi, Akan, har varit känd för bra teaterundervisning. Flera av Akans tidigare teaterelever har kommit in på Teaterhögskolan eller andra högskoleutbildningar inom branschen.
Någonting verkar ändå ha gått snett med den nya teaterutbildningen. Tre av nio som börjat på linjen hoppade av, och det blev inte ens någon slutföreställning.
– Jag tyckte att utbildningen inte var värd 400 euro i månaden, säger Corrine Amin.
Hon hoppade av teaterlinjen efter jullovet.
– Det var ju nog en flopp. Det kändes inte som en professionell utbildning, säger Amin.
De studerande fick till exempel väldigt lite feedback på sin utveckling och undervisningen höll inte alltid kvaliteten.
– Ibland var det dagar då jag lärde mig jättemycket, ibland var det dagar då jag tyckte att jag inte riktigt fick något ut av det vi gjorde, säger Petra Bussman.
Kritiken från de tidigare studerande har lett till att studielinjen gjorts om inför det nu pågående läsåret. Mer om det senare i artikeln.
Både Bussman och Amin anser att lärarna, särskilt en av dem, borde ha tagit mer ansvar för gruppdynamiken. Då det var meningsskiljaktigheter mellan studerande så ville läraren inte ingripa, trots att de studerande skulle ha önskat det. Amin tycker överlag att stämningen inte alltid var så bra.
– Om det finns en stabil grund och en trygg lärare så blir det också en bättre stabilitet i gruppen, säger Amin.
De studerande tog upp problemen med bland annat linjeledaren Martin Paul. De upplevde att hen lyssnade på dem men att det inte ledde till tillräckliga förbättringar.
Karis kom som en överraskning
Både Bussman och Amin upplever att det var problem i kommunikationen, både mellan lärare och mellan administrationen och studerande.
– Infon vi hade fått på förhand motsvarade inte verkligheten, säger Amin.
En del av linjens lärare hade bytts ut under sommaren innan utbildningen startade. Dessutom kom det som en överraskning för gruppen att de skulle vara i Karis under läsårets tre sista månader. De allra flesta i gruppen bodde i huvudstadsregionen sedan tidigare eller hade flyttat dit för utbildningens skull.
– Vi tänkte att vänta nu, det har stått Helsingfors på er webbplats, det var därför vi sökte in. Folk blev oroliga över vad de ska göra med sina lägenheter, husdjur och jobb, säger Bussman.
Dessutom ville skolan först inte betala för resorna eller boende i Karis. Till slut fick de studerande reseersättning, men först efter att de själva förhandlat med VNF:s rektor om saken.
Den enda delen av utbildningen som ordnades i Borgå var föreställningen på Grand i slutet av höstterminen. Då spelade gruppen scener ur pjäsen Familjen Bra av Joakim Pirinen.
Ett mardrömsspel
Petra Bussman tycker utbildningen blev sämre efter flytten till Karis när VNF tog över.
– Det var där problemen började eskalera. Det var jättedåligt ledarskap, säger Bussman.
Det var meningen att allt de studerande lärt sig under läsåret skulle kulminera i en slutföreställning, men någon sådan blev det aldrig. Dels var pjäsen alldeles för svår, dels betedde sig regissören osakligt och skapade ett dåligt arbetsklimat.
– Då jag fick höra att vi skulle uppföra Ett drömspel av August Strindberg så blev jag lite häpen. Vad jag har förstått så är det många proffsteatrar som helst inte sätter upp den, den är jätteknepig då det inte är en linjär story, säger Bussman.
Pjäsen hade skrivits om för de studerande men var fortfarande svår att förstå. Gruppen fortsatte jobba med pjäsen, men de kände sig inte trygga med regissören.
– Många av oss kände oss manipulerade och mobbade, säger Bussman.
Regissören bad de studerande fatta beslut, men följde dem inte och ville ändra pjäsen på sätt som inte kändes bra. Några av de yngre studerande som ställde frågor om pjäsen blev offentligt tillrättavisade på förnedrande sätt.
– Då var det vi som sade att det där är inte pedagogiskt okej, nu slutar du, säger Bussman.
Till slut röstade gruppen för att inte göra någon slutföreställning.
– Vi började få folk som hade panikattacker innan de kom till skolan och på scenen. Då tänkte vi att det här funkar inte mer, vi kan inte göra en sådan här produktion, säger Bussman.
Trots problemen upplever Petra Bussman och Corrine Amin att tiden på utbildningen inte var helt bortkastad. De fick båda bättre självförtroende som skådespelare och motivation att fortsätta med teater.
– Till exempel är jag med i Via Crucis i Helsingfors i år. Det skulle jag aldrig tidigare ha gjort för jag hade inte velat uppträda på finska, säger Bussman.
Växtvärk
För linjeledaren Martin Paul kommer kritiken inte som någon överraskning.
– Vi hade en öppen kommunikation med eleverna. Jag tycker att de studerande, hela gruppen, var duktiga på att längs med utbildningen lyfta upp vad de tycker att inte fungerar, och att stå på sig för sin sak, säger Paul.
Enligt Paul var problemen till stor del strukturella. Mycket hängde ihop med att linjen var ny, något av ett pilotprojekt för de båda skolorna.
– Och så blir det ju ofta så att om strukturen vacklar, så är det i slutändan de studerande som påverkas mest. Det blir som en dominoeffekt, om en sak inte sitter bra så börjar resten också stjälpa, säger Paul.
Enligt Paul var många av förra läsårets problem svåra att ändra i stunden, men de har åtgärdats inför det här läsåret.
– Vi har längre kurser vilket ger längre bågar för de studerande och deras utveckling. Vi satsar mer på handledning och har till exempel kontinuerliga veckomöten mellan mig och de studerande, det hade vi inte förra året. Det finns också mer kommunikation mellan lärarna och de studerande får mer feedback, säger Paul.
Undervisningsplanen är enhetligare i år då den till stor del gjorts av Paul själv. Förra läsåret gick den igenom fler händer.
Maribelle Kangas, Jasmine Asapova och Aida Stampone går alla tre på Nylands teaterlinje i år och är nöjda.
– Jag tycker att det har varit jättebra organiserat. Jag vet inte om man sätter mer fokus på det nu, men jag har inget att klaga på, säger Maribelle Kangas.
– Jag har tyckt om det jättemycket hittills. Jag har haft det jätteroligt, vi har en jättekul grupp, bra pedagoger och spännande uppgifter. Jag har inget att klaga på, säger Asapova.
Karis borde inte ha överraskat
Både Akans linjeledare Martin Paul och VNF:s rektor Henrik Grönroos säger att det att en del av studierna arrangeras i Karis nämndes både på Akans och på VNF:s webbplatser. Grönroos tycker det är konstigt att det gått de studerande förbi.
Paul å andra sidan säger att det att informationen inte nått de studerande beror på kommunikationsbrist och uppsjön av strukturella problem hen nämnt tidigare.
– Den informationen har hela tiden funnits tillgänglig, men den har inte varit jättelätt att hitta och den har inte förts fram på rätt sätt, säger Paul.
Regissören som gruppen jobbade med i Karis medverkar inte det här läsåret. I år är Akan ensam anordnare för Nylands teaterlinje.
Grönroos kommenterar inte varför VNF drog sig tillbaka. Han kommenterar inte heller förra läsårets problem.
– VNF kom fram till att de inte kan vara med och administrera linjen. De två skolorna har lite olika ramar och krav, säger Paul.
I år ordnas all undervisning i Helsingfors. Slutföreställningen ska ha premiär på AV-teatern i april, sedan är tanken att åka på turné till Tryckeriteatern i Karis och Grand i Borgå.
Nära samarbete med Teaterhögskolan
Det här läsåret samarbetar Akan med Teaterhögskolan om ungefär hälften av kurserna.
– Det gör att kurserna måste hålla en viss standard och så får man ganska mycket struktur för lärandemål och hur feedbacken görs, säger Paul.
Kurserna ger studiepoäng som de studerande får till godo på Konstuniversitetets öppna universitet, ett bra tillägg om de senare fortsätter på Teaterhögskolan.
För Teaterhögskolans del betyder samarbetet med Akan att de kan få fler högklassiga sökande till sin svenskspråkiga skådespelarlinje.
– Det här är lite som en preppkurs, en introduktion, säger Stampone.
Asapova, Stampone och Kangas upplever att utbildningen är givande även om man inte vill satsa på en karriär som skådespelare.
– Man lär känna sig själv på en annan nivå. Min vardag har blivit så mycket bättre, säger Stampone.