En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Jag har aldrig gått på ett så klibbigt toalettgolv som i Lepakko, den gamla lagerlokalen i Gräsviken i Helsingfors som i ett drygt decennium från slutet av 60-talet fungerade som härbärge åt alkoholister, och som efter det blev mytomspunnen evenemangslokal.
Urinoaren på männens sida var alltid stockad, men lyckligtvis brukade jag bära kängor som höll fötterna torra de gånger som jag var och kollade in något band.
Jag minns hur det kittlade i en av förväntan när man gick längs en dunkel väg från Kampen mot den en gång ockuperade byggnaden som revs 1999, eftersom Nokia planerade att flytta in i ett nybyggt kontor.
En perfekt bild av hur det lokala och alternativa fick ge plats för Finlands dagdrömmar om att bli någonting betydelsefullt.
På väggarna hängde affischer på band som hade spelat på Lepakko. Då jag såg på dem förstod 19-åringen i mig, som andades alternativa band, att det var någonting oåterkalleligt som jag missat.
År 1994 slamdansade jag till mitt favoritband ALL och kände hur världen var större än jag dittills kunnat tro.
På Stefan Bremers fotoutställning Helsinki by Night i Villa Hagasund mindes jag några av de viktigaste gigen jag sett som ung och förstod att jag fick uppleva ett efterskalv av en ungdomskultur som både varit omvälvande och ett närvarande undantag i det Kekkoslovakien jag föddes in i.
Det fyllde mig med tacksamhet.
Helsingfors skimrar nattetid
På väggen i Villa Hagasund ser jag ett ungt par kyssar på Järnvägstorget för nästan 50 år sedan, ungefär där jag brukade vänta på bussen hem.
En perfekt bild, oerhört romantisk och vardaglig på samma gång. Killen har en sportbag av ett bortglömt brand på axeln.
Ibland vet man inte att man kommer att vara med om en odödlig kyss när man sticker hemifrån på morgonen.
Stefan Bremer rörde sig bland de nattens hjältar, ungdomar som hängde på steissin, stationstunneln, som man som liten visste att akta sig för.
Min blick sveper över hårt mejkade män och kvinnor, queera personer innan begreppet queer var del av den vardagliga vokabulären, och de känns på något sätt som frontsoldater som gick en kamp för ett mera öppet och spännande Finland.
Bremer rörde sig på olika klubbar som Bela Lugosi på Nylands nation, nämnda Lepakko, men också på rockklubben Tavastia där han från scenen fotograferade punkare som diggade Dead Kennedys och UK Subs.
Bilderna glöder av energi, rörelse och trots och det är spännande hur lika Bremers bilder är de som Charles Peterson tog på den gryende grungevågen i Seattle och som blev en del av dess ikonografi: en rå, vardaglig, också manlig och svettig punkscen.
Skillnaden är att Bremers blick såg de finländska unga som hade voyeurism i sig, men som inte hade någon scen att glänsa på.
De historiska band som kapas av
Jag blir oerhört berörd av Bremers dokumenterande av inhemskt musikliv och slås av hur annorlunda Finlandsbilden blir när man funderar på landet ur marginalernas synvinkel.
Eftersom också Gamla studenthuset sjabblats bort av Helsingfors universitets studentkår kapas banden till det som en gång varit. Jag kan inte fatta vad jag ser: En bild av poeten Allen Ginsberg som läser sin episka diktsvit Howl 1982.
Han är på plats när Hanoi Rocks gör en av sina tidiga spelningar och Nasty Suicide står med bar överkropp och Andy McCoy är ännu ung och söt, fotografierna fryser för en liten stund någonting som nästan redan är förändrat.
Helsingfors är fotoutställningens huvudperson eller biroll, beroende på hur man ser på saken, men staden skimrar med brutal skönhet. På en vägg har någon skrivit ”Työtä”, arbete.
Berättelsen om finländaren i hyreskasernerna som försöker hanka sig fram medan makten spelar på en annan arena binder det förflutna med i dag.
Och sensmoralen är …
Jag var inte så ung på 80-talet, men kommer att tänka på Göteborgsbandet Broder Daniel och hur Henrik Berggren i en låt sjunger om att det fanns en tid då alla hans vänner som i dag är arbetslösa och brutna ägde staden, when we were winning.
Det är den känsla jag får av alla de punkare, skins, teddyn, gays, goths, rockare med flera som Bremers med sin kamera håller vid liv på något sätt. De här ungdomarna lyser av livsglädje, av kaxighet och känsla av odödlighet. Det är för jävligt att den där känslan slocknar i så många av oss.
Jag hade turen att bli myndig så att jag på något sätt hann uppleva efterdyningarna av 80-talets underground. Det Bremer berättar med sina bilder känns som anekdoter som dem jag själv gillar att minnas: Nervösa spelningar på Tavastia, fest en efternatt på mattvättningsbryggan i Sörnäs, när vi gick på jatkot till en creepy gårdskarl, men förstod att vända vid dörren.
Bilderna är portalen till en nästan förlorad värld och den sista låt som spelades på Lepakko lär ha varit What a wonderful world.
Att minnas sin ungdom är inte bara nostalgi, det är en aktiv handling som vägrar glömma att världen blir en underbar plats då vi skapar den tillsammans.
Svenska Yles kulturredaktör Sebastian Bergholm var ung festprisse på 90-talet. Stefan Bremers utställning Helsinki by night hänger i Villa Hagasund i Helsingfors till och med 30.8.2026.
