Start

Ny julkalender tar barn till 1920-talets Finland – med tecken som stöd

Efter succén Tidernas jul 1900 för fyra år sedan återvänder teamet bakom projektet med en ny berättelse, som tar tittarna hundra år bakåt i tiden.

Filminspelning i en gammaldags miljö.
Från vänster: Annina Ylikoski, Lotta Ventus, Björn Knif, Anna Moberg, John Råholm, Tyra Lindroos, Agneta Lindroos Bild: Jenny Holm

Hur kändes det att fira jul i ett Finland som nyss blivit självständigt – när radion var ny, kvinnorna fått rösträtt och allt verkade möjligt? I ett land som precis rest sig ur både krig och inbördeskrig, genomlevt en pandemi (Spanska sjukan) och alldeles nyligen vågat börjat drömma om framtiden?

De här frågorna väckte liv i Tidernas jul 1920 – ett nytt Finland, en ny filmisk julkalender skapad i Österbotten av föreningen Dialog i samarbete med Barnkulturnätverket BARK.

Vi ville fånga den där känslan av nystart – ett nytt Finland, ett nytt sekel – och låta barnen spegla sina egna frågor om identitet, tillhörighet och mod i en historisk värld.

Lotta Ventus, manusförfattare och producent

Serien som riktar sig till finlandssvenska låg- och högstadier erbjuds kostnadsfritt till skolor och kompletteras med pedagogiskt material som väver ihop historia, språk och delaktighet.

Tillgänglighet har varit ett genomgående tema. Alla vuxna i serien använder tecken som stöd.

Tecken som stöd inte samma som teckenspråk

Man ska inte förväxla tecken som stöd med teckenspråk, säger skådespelaren Anna Moberg.

– Teckenspråk är ett helt eget språk som är grammatikaliskt uppbyggt, precis som vilket annat språk som helst. Medan tecken som stöd är egentligen bara stödord som vi tecknar och som är utvalda så att man ska kunna förstå meningen lite lättare om man har en hörselnedsättning.

Filminspelning i en gammal läkarstation.
Filmning pågår: från vänster Simon Nysten, Lotta Ventus, Anna Moberg, John Råholm, Björn Knif. Bild: Jenny Holm

Det här ställer förstås vissa krav på både manusförfattaren, skådespelarna och regissören. Anna Moberg förklarar:

– För det mesta känns det väldigt naturligt. Många av de här tecknen är väldigt dynamiska. De blir ett väldigt organiskt sätt att prata. Jag är också själv en person som rör väldigt mycket på händerna när jag pratar och att då komplettera med verkliga tecken är sällan ett hinder.

Men då och då stöter man på patrull.

– Ibland ska man teckna väldigt mycket och vill samtidigt som skådespelare ha ett ganska bra flöde i sin replik. Då kan det vara lite knepigt. Då gäller det att öva.

Ett gammalt familjefoto i svart-vit.
Bild: Frank A. Unger

Också för regissören Agneta Lindroos har det varit en annorlunda arbetsprocess på grund av att skådespelarna använder tecken som stöd.

– Innan vi hade de egentliga inspelningarna, spelade skådespelarna in sina tecken som sedan gick till vår teckengranskare Hannele Rabb som kollade om allt var rätt. Men sedan har de också farit via mig och så har jag feedbackat dem redan innan filminspelningarna.

Agneta förklarar vilket feedback skådespelarna kunde ha fått av henne: ”Tänk på det här och tänk på det här och här far din hand lite väl högt upp och här följer dina ögon i onödan dina tecken.” Det här gör hon så att det blir så naturligt som möjligt.

Tecknen försvårar hela processen

Tanken har varit att skådespelarna skulle ha varit så förberedda som möjligt för filmsituationen när man har gjort det här arbetet på förhand. Samtidigt ställer det här också krav på själva filmningen.

– Det handlar mycket om att få med alla tecken inom våra bildvinklar och ibland måste vi ändra våra vinklar på grund av tecknen. Men i slutändan ser det väldigt naturligt ut, tycker Agneta Lindroos.

Också manusförfattaren Lotta Ventus arbete blir lite annorlunda på grund av stödtecknen.

– Det fungerar på det sättet att jag skickar manuset till vår teckengranskare Hannele. Hon plockar sedan ut de ord som hon tycker att vi behöver teckna. Sedan filmar hon in dem och skickar dem till oss. Vi övar, filmar oss och skickar materialet tillbaka till henne.

Vi hoppas att barnen inte bara lär sig om 1920-talet – utan känner att deras egna berättelser är en del av historien.

Lotta Ventus, manusförfattare och producent

En gammal blå veteranbil framför ett blått trähus.
I bilen: Jakob Johansson. Utanför bilen: Anton Moberg. Bild: Anna Moberg

Hela den här komplicerade processen gör att det inte blir alltför mycket utrymme för improvisation åt skådespelarna. Men det gör inte så mycket, tycker Anna Moberg.

– Och det är kanske inte så ofta att man vill ha det på film heller, säger hon.

– Inte är det någon skillnad på att freestyla eller inte på grund av tecknen, inflikar regissören Agneta Lindroos. Det är den där situationen vi ändå ska åt, oberoende av tecken eller inte. Sen är det ibland svårare att minnas ett tecken. Men situationen är densamma.

Tidernas Jul – ett nytt Finland består av 11 delar och kan beställas kostnadsfritt, lätt och smidigt genom att fylla i ett enkelt formulär.