En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Eleanor (June Squibb) och Bessie (Rita Zohar) har bott tillsammans sedan de blev änkor för många år sedan. Livet i Floridas solsken följer ett inrutat och tryggt mönster.
Frukosten följs alltid av en promenad som ofta övergår i en tur till den lokala affären där alla vet att väninnorna är ett vinnande team – snabba både i tanke och i replik.
Få känner till den tragik som lurar i det förflutna, en historia fjärran från pensionärsidyllen.
Och så kommer dagen då allting förändras och Eleanor flyttar hem till sin frånskilda dotter (Jessica Hecht) i New York.
Dottern rekommenderar den judiska föreningen som en väg till nya vänner och av olika orsaker hamnar Eleanor i en grupp för dem som överlevt Förintelsen.
Plötsligt hittar hon ett nytt sammanhang och en ny vän i en vilsen 19-årig student. Hur ska hon nu kunna avslöja att hon inte varit helt uppriktig med sin bakgrund?
Scarlett inte den enda stjärnan
Av naturliga skäl säljs Eleanor the Great med hjälp av Scarlett Johanssons namn. Den lysande Hollywoodstjärnan som vid 41-års ålder hunnit tillbringa 30 år i rampljuset.
Och visst tar Johansson oväntat säkert steget från att ha stått framför kameran till att ställa sig bakom den. Berättandet är otvunget och lätt att följa medan skådespelarna är som gjutna i sina roller.
Men det är inte bara Johansson som klarar eldprovet, det gör även den långfilmsdebuterande manusförfattaren Tory Kamen som inspirerats av sin egen mormor som tvingades flytta i 95-års åldern.
Kamen och Johansson väver ihop flera intriger på olika tidsplan till en helhet som ganska snart får en att önska att man plockat med sig det där paketet med näsdukar. Detta trots att berättelsen och intensiteten gott kunde ha klarat sig med färre spår.
Nu fylls duken av allt från såriga relationer mellan barn och föräldrar till olika varianter av sorg. Allt från smärtsamma minnen som måste förträngas om man ska ha en chans att överleva till vänskap som överlever allt.
Tankarna går stundvis till den franska filmen Une Belle Course / Madeleine och taxichauffören (2022) som skildrar vänskapen mellan en äldre dam och taxichauffören som ska köra henne till ett äldreboende.
Även det en film som visar att man ofta vinner på att köra med ”less is more” och satsa på en avskalad ramberättelse.
Squibb och de andra stjärnorna
Vid sidan av att lyfta fram Scarlett Johansson har fokus också lagts på den idag 96-åriga June Squibb i titelrollen.
Och visst har hon den pondus och energi som krävs för att förse Eleanor med en trubbighet som gör henne till något annat än en skör gammal dam. Jag köper villigt själva tolkningen även om vissa repliker – speciellt i början – luktar mera skrivna oneliners än naturlig dialog.
Squibb flankeras på alla håll av duktiga kollegor som hjälper till med att bära upp helheten. Hit hör fantastiska Rita Zohar som Bessie och en lovande Erin Kellyman som 19-åriga Nina.
Chiwetel Ejiofor gör vad han kan som Ninas pappa, men själva rollkaraktären är onödigt lösryckt och endimensionell. Inte heller Will Price får särskilt mycket att jobba med i rollen som Eleanors barnbarn.
Men på det hela taget är ändå Eleanor the Great en välspelad – och framför allt – sympatisk film. En liten film med ett stort hjärta. Och det räcker ganska långt.
