”I was looking for some action but all I found was cigarettes and alcohol”, sjöng Liam Gallagher i Oasis 1994. 30 år senare fyller bandet stadion efter stadion med ölrusiga och nostalgiska lads, deras barn och halva England.
Oasis är arbetarklassgrabbarna vars musik beskriver en svunnen och ibland mytomspunnen tid, och bandet skrev fotbollsfansaktiga refränger som är gjorda för att skråla med i på någon stor arena.
På 90-talet röktes det naturligtvis inomhus och tobaksröken kunde hänga tät över krogborden. Det hände att man fick sticka upp huvudet ovanför nikotinmolnet för att försöka spana efter kompisar i baren och kläderna luktade apa när man vaknade på morgonen.
Ungdomen var fortfarande bra på att dricka: shottar och öl klibbade på borden till takt av musik som bröt med 80-talets bekymmerslösa glitter.
Hårdrocksband som Poisons och Mötley Crües svallande hårtupéer ersattes av Kurt Cobains stripiga page, loppiskläder och det var okej att vara outsider.
Seattlegrungens urband Mudhoney parodierade 80-talshårdrockens gitarrsolon med att på sin låt You Got It leverera ett solo som endast består av en enda ton.
En del av 90-talets sound lever fortfarande kvar i den musik som görs i dag. 30 år gammal indie- och drömpop, shoegaze och alternativa rock ekar i nutida artister som Olivia Rodrigo och Maria Somerville.
Här kommer en lista på de genrevis starkaste albumen från 90-talet och på några stora artisters album som i dag känns som 70-talsbyggnader i Åbo centrum, det vill säga utslitna och tråkiga.
Årtiondets toppar:
Nirvana: Nevermind (1991)
Numera när Nirvana t-skjortor säljs i snabbmodeaffärer och storköp kan det vara svårt att minnas känslan av att det gamla sopades ut, då MTV 1991 började rotera Nirvanas singel Smells Like Teen Spirit där cheerleaders med anarkisymboler på bröstet sopade golv.
Kurt Cobains ansikte syntes knappt och han var klädd i en sliten t-tröja och mumlade fram en text som övergick i ångestvrål.
Nevermind luktade mögliga punklokaler samtidigt som albumet byggde på en melodikänsla med släktskap till Abbas Benny Andersson eller John Lennon.
Neverminds sound är fortfarande det gyllene snittet mellan underground och mainstream och är förmodligen 90-talets bästa album. De som säger att In Utero med sitt punktrogna sound är bättre, bedrar sig själv. Låtskrivandet på Nevermind är överlägset.
Låttips: Drain You.
Björk: Homogenic (1997)
Jag tror att jag för första gången insåg storheten i Björks tredje album Homogenic då jag såg musiken användas i en isländsk undervattensdokumentär.
Stränginstrumenten och det elektroniska soundet var tillsammans med den vulkaniska och karga världen under ytan ljuvliga som en ”heitur pottur” efter en lång dag.
Björks två första soloalbum var också ypperliga, fulla av klubbiga indiepärlor, men på Homogenic hittade Björk en nivå som var nödvändig för hennes fortsatta arbete med att höja ribban för vad popmusik har potentialen att vara: konstnärligt nyskapande och dansant på samma gång.
Låttips: Jóga.
Madonna: Ray of Light (1998)
1998 gjorde Madonna sitt sista fantastiska album. Efter framgångar med Like a Virgin och Like a Prayer klev hon in i 90-talet med experimentella och sensuella Erotica (1992), som undersökte nya, tabubelagda sidor av sexualitet.
Efter Bedtime Stories (1994) trodde nog många att Madonna gjort sitt, men icke.
På Ray of Light var Madonnas sound mer elektroniskt än förr. Hon har alltid varit bra på att förnya sig och snappa upp det som ligger i tiden. Dessutom förde hon in lite andlighet: Kabbala, hinudism, buddism och astanga yoga i musiken och videoestetiken.
Relativt och reflektivt djup blandade sig med den oemotståndligt dansanta poppen. Det passade 90-talets andliga klimat, och det resonerar fortfarande. Ray of Light och Drowned World /Substitute For Love är skimrande poplåtar.
Låttips: Ray of Light.
Emmylou Harris: Wrecking Ball (1995)
Countrysångaren Emmylou Harris karriär är evigt knuten till att hon träffade countryvärstingen Gram Parsons 1971 och började sjunga harmonier med honom.
Parsons dog som 27-åring och Harris fick hitta nya stigar. Hennes solokarriär tog fart och på 70-talet släppte hon många framgångsrika album.
1993 gav hon ut fina Cowgirl's Prayer som fick blygsamt med uppmärksamhet och radiotid.
Kvällssolen lyste över Harris mainstreamcountrykarriär.
Tillsammans med U2-producenten Daniel Lanois gjorde hon albumet Wrecking Ball som främst består av covers av storheter som Dylan, Hendrix och Neil Young, men det alternativa sound som de fick till på skivan ekar fortfarande i countryvärlden.
Wrecking Ball är kanske den bästa skivan inom countryn på hela 90-talet, medräknat Johnny Cash och Rick Rubins American-serie som återuppväckte Cashs slumrande karriär genom att återvända till rötterna där bara en man sjunger och spelar gitarr.
Wrecking Ball förde in en ny betydelse i begreppet country, som känns inspirerande med tanke på hur indierock och country/folk i dag är en väldigt fungerande kombination.
Låttips: Goodbye.
Mazzy Star: So Tonight That I Might See (1994)
Det exceptionella med 90-talet var att det som hände i undergrounden flöt upp till ytan. Hope Sandovals och David Robacks folkbluesiga indieduo Mazzy Star skrev årtiondets mest drömska album So Tonight That I Might See.
En vacker röst, en tamburin och lite gitarr blev hitlåten Fade Into You, som aldrig försvunnit från popkulturen.
Drömpop är en genre som må ha sjunkit tillbaka ner mot marginalmusiken undervegetation, men det dyker ständigt upp nya band som förvaltar den existentiella strategin att leva som i en dröm, snarare än att låta sig uppfyllas av samtidens brus och skval.
Ytterligare ett album som är oumbärligt för genren är skotska Cocteau Twins Heaven or Las Vegas (1990).
Låttips: Into Dust.
Årtiondets floppar och relativa besvikelser:
Green Day: Dookie (1994)
Jag minns energin som vällde fram ur stereon på en hemmafest i Sörnäs i Helsingfors när en kompis lade på låten Basket Case från punkbandet Green Days tredje album Dookie.
Låtar som Longview och Welcome to Paradise kändes som nödvändiga energiinjektioner i en värld där ens grungeidoler som Nirvana och Alice in Chains kändes letargiskt uttråkade.
Green Day var egentligen en förlängning av 1980-talets kalifornienpunk. Det som nog kändes av redan då, men som känns oerhört tydlig i dag, är de många poserande elementen.
Bandet låter lite för brittiska, deras sunkighet är lite för performativ och tillrättalagd. Under ytan av farlighet fanns det kanske inte så mycket.
Att Green Day lyckades växa till sig och bli ett av världens största rockband är ingen slump: de är bra att göra medryckande låtar som bygger på djupa känslor av utanförskap och ensamhet.
Men de borrar sig sällan tillräckligt djupt in i de här erfarenheterna.
Det hela låter som ångest genom ett partyfilter och ingenting blev bättre av att succén ledde till att band som Blink-182 eller Good Charlotte blev populära.
Metallica: Load (1996)
Metallicas Metallica (brukar kallas för Black Album) från 1991 känns i dag som det sista ekot från 1980-talets metallscen.
Det gavs ut ungefär samtidigt som band som Pearl Jam, Soundgarden och Alice in Chains levererade uppdaterade versioner av hur tung rock skulle låta.
De sjöng dessutom om drogproblem, mobbning och ångest på ett sätt som en ung publik kunde relatera till.
Metallicas svarta album är ändå så bra, tungt och energiskt att bandets värde inte devalverades på samma sätt som många andra band som spelade hårdrock eller metal.
Mötley Crüe och Kiss var på den här tiden fullständigt borttappade i sin jakt på ett mer autentiskt, tungt sound. 1996 var det Metallicas tur att stiga ner i kärret.
På Load kör bandet med ett sound som inspirerats av genren ”alternative” och de har stylat sig, kanske i hopp om mer speltid på MTV.
Until It Sleeps är en fin låt men den är ”inspirerad” av Soundgarden, så också Metallica var grungesugna åren efter att grungen ersattes av nya stilar och rön.
Fast, kanske är besläktade uppföljaren Reload ett ännu värre album?
Blur: The Great Escape (1995)
I mitten av 1990-talet var Blur och Oasis de två största brittiska banden. Oasis var det rockiga arbetarklassbandet medan Blurs pop representerade någon form av ironisk och intellektuell medelklass.
Jag vill minnas att Blur rätt länge hade ett litet övertag när banden tävlade om första platsen på de brittiska singellistorna som då ännu hade en viss relevans.
Sommaren 2025 är Oasis turné det stora nostalgiska fenomenet medan jag har svårt att tro att låtarna på The Great Escape längre skulle få massorna i rörelse.
Visst, Blur har också turnérat under de senaste åren och låtar som Country House och The Universal väcker också någonting slumrande i mig.
Det är ändå tydligt att albumet är lite för finurligt för sitt eget bästa, och när det handlar om 90-talets gyllene ironi så är amerikanska Pavement överlägsna Blur.
Den stora flykten för Blurs del var när de från och med 1997 övergav britpoppen och imiterade Pixies (Song 2), sökte inspiration i blues och gospel (Tender) eller, efter att ha lyssnat in sig på Pavement, uppnådde sin fulla potential med låten Coffee & Tv.
Det självbetitlade albumet samt 13 är fortfarande fina, men bandets tidiga skivor är mer intressanta som tidsdokument.
Och på tal om Oasis så är även deras tredje album Be Here Now (1997) mer eller mindre utmattat. Det förpassade dem till en grop som ingen musik de skrivit sedan 1995 kunnat lyfta dem ur. Det gjorde däremot nostalgin över urladdningen i bandets två första album.
Red Hot Chili Peppers: One Hot Minute (1995)
1990-talets senare hälft var en dränerande tid för många av de band som prickat in sina mästerverk i årtiondets början. Red Hot Chili Peppers album Blood Sugar Sex Magic var ungefär allt som titeln antyder. Blodet rusade och libidon glödde.
Uppföljaren One Hot Minute är den totala motsatsen till sin titel. Knappt något på skivan är värt att lyssna på.
Efter succén med Blood, Sugar ... fick gitarristen John Frusciante nog av mainstreamsuccén, slutade i bandet och ersattes av Dave Navarro från Jane's Addiction.
Det var i sin tur ett band som spruckit på grund av drogmissbruk och osämja (och vars album Ritual de lo habitual hör till årtiondets bästa, i synnerhet b-sidan med episka trippen Three Days).
På One Hot Minute överger ”Chilipeppers” funken och försöker vara psykedeliska.
På låten Warped hörs Navarros insats, men det passar helt enkelt inte bandet speciellt bra. Låten My Friends håller sig till sin läst: starka, hudlösa ballader.
Spice Girls: Spiceworld (1997)
Ur popsynpunkt var 90-talet i det stora hela rätt ohyggligt. Eurodiscons generiska artister dominerade radioutbudet, och 80-talets stora artister tappade farten en aning.
Jämför till exempel Michael Jacksons starka Bad med desperationen på Dangerous, där han tog in Slash för att spela gitarrsolon på Black or White, innan rappen förstörde låten för gott.
1996 slog Spice Girls plötsligt igenom med sin oerhört medryckande Wannabe. Jag minns en hemmafest då en kompis på stort allvar förklarade betydelsen av att kvinnors vänskap var temat i en stor hitlåt.
Albumet Spice förde in en lättillgänglig variant av feminism i det breda kollektiva medvetandet och hitlåtarna var energiska och fina. Men eftersom man ju måste slå mynt av succén gavs uppföljaren Spiceworld ut följande år.
Då det begav sig tyckte jag att singeln Spice up your life var helt ok, eftersom bandets ”girlpower” för det mesta var smittsam.
I dag känns den som en dussinlåt.
Efter albumet Spiceworld började relationen mellan bandmedlemmarna försämras samtidigt som de koncentrerade sig på filmen Spiceworld.
Spicedramat nådde sin topp då Geri Halliwell lämnade bandet och i det sammanhanget kändes låten Viva Forever som ett sorgligt farväl till vänskap och drömmar.
I dag är den en av många sentimentala popballader som känns fullständigt föråldrade. Spiceworld är ingenting jämfört med debuten Spice, även om skivan var en stor kommersiell succé.
Vilka är de bästa och sämsta 90-talsalbumen enligt dig? Eller håller du inte med om listan? Kommentera!
Dessutom bjuder Kulturpodden på en tredelad sommarserie om utanförskap och rockmusik från 80- och 90-talen till i dag.