Kabul är på väg att bli den första huvudstaden i modern historia där vattnet tar slut, enligt den icke-statliga organisationen Mercy Corps.
Grundvattnet förbrukas nästan dubbelt så snabbt som lagren fylls på, och Unicefs prognoser tyder på att tre miljoner personer måste fly om beräkningarna slår in och grundvattenlagren står tomma år 2030.
Exakt när vattnet faktiskt tar slut är omdiskuterat, men krisen är akut. Najibullah Sadid, forskare i hydrologi vid universitetet i Stuttgart, säger till Al-Jazeera att slutet är nära.
Närmare hälften av brunnarna, som utgör den primära dricksvattenkällan i den afghanska huvudstaden, är redan tomma och hushållen får dagligen kämpa för att få tag på vatten.
Bristen på rent vatten har också tvingat många skolor och vårdcentraler att stänga.
Marianna von Zahn, programdirektör för Mercy Corps i Afghanistan, konstaterar att vattenbristen får förödande effekter:
– Det är en hälsokris, en ekonomisk kris och en humanitär nödsituation, allt på en och samma gång.
Urbanisering, underutveckling och uppvärmning
Vattentillgångarna belastas framför allt av en stark urbanisering och en allt större efterfrågan på rent vatten.
Då talibanernas styre störtades i samband med den USA-ledda interventionen 2001 sökte sig många afghaner till Kabul, där de trodde att de skulle hitta säkerhet och ekonomiska möjligheter. Ungefär sex miljoner personer trängs numera i huvudstaden, som ännu i början av årtusendet hade en befolkning på en knapp miljon.
Den explosionsartade befolkningsökningen i Kabul under det senaste kvartsseklet är inte den enda orsaken till den nuvarande krisen. Problemen kan även härledas till avsaknaden av fungerande centralförvaltning, reglering och långvariga brister i infrastrukturen.
Trots att utländskt bistånd i miljardklassen har investerats i Afghanistan har systemen inte moderniserats och de knappa vattentillgångarna har överutnyttjats då privata brunnar har borrats utan tillstånd.
Då USA lämnade Afghanistan 2021 och talibanerna tog över styret drogs landet in i kaos igen. Sanktioner har riktats mot talibanledningen och bistånd har endast kommit in i mindre mängder. Särskilt USA:s president Donald Trumps beslut att avbryta biståndsmyndigheten USAID:s verksamhet har haft förödande konsekvenser.
– De nuvarande myndigheterna kan inte åtgärda problemet utan externt stöd, säger Assem Mayar, tidigare expert på vattenresurshantering vid Kabuls polytekniska universitet.
Afghanistan är dessutom ett av de länder i världen som är mest utsatt för klimatförändringens effekter.
Uppvärmningen har medfört en flerårig torka som gjort att regnmängden minskat med ungefär hälften och att snötäcket och glaciärerna i bergskedjan Hindu Kush smält i allt snabbare takt.
Val mellan vatten och mat
De som har råd har borrat djupa privata brunnar som erbjuder en viss lättnad. Brunnarna löser inte alla problem eftersom brunnsvattnet i många fall inte är drickbart.
Till och med 80 procent av grundvattnet beräknas vara förorenat.
Ett heltäckande avloppsnät och vattenreningssystem saknas, vilket i praktiken leder till att vattentillgångarna kontamineras. Även gifter och stora mängder av kemikalier såsom arsenik och nitrat har ökat risken för sjukdomsspridning.
Värst drabbade är ändå de allra fattigaste som saknar tillgång till egna brunnar eller pumpar och måste köpa vatten. Vattenpriserna har skjutit i höjden då vissa privata bolag utnyttjar gemensamma vattenresurser som sedan säljs till hutlösa priser.
I vissa hushåll kan upp till 30 procent av inkomsterna spenderas på vatten och över två tredjedelar av hemmen har redan skuldsatt sig på grund av vattenbristen. Många tvingas välja mellan vatten och mat.
Förhöjda salthalter gör även vattnet obrukbart för jordbruket, som redan lider av torkan. Så många som 500 000 arbetstillfällen kan gå förlorade; kopplingen mellan vattenbristen och landets ekonomiska förutsättningar är klar. Världsbanken beräknar att Afghanistan förlorar 1,2 miljarder i inkomster årligen på grund av den nedsatta produktiviteten.
Kvinnor och barns utsatthet ökar
De som inte har råd att betala köar utanför närmaste moské för att fylla sina kärl. Detta påverkar i synnerhet barnens och kvinnornas trygghet och framtidsutsikter.
– Timmarna som barnen borde tillbringa i skolan, använder de nu huvudsakligen till att hämta vatten åt sina familjer, säger Marianna von Zahn till CNN.
– De här skadliga krishanteringsstrategierna fördjupar ytterligare fattigdomsspiraler och kvinnor och barns utsatthet.
Det är ofta kvinnor som tvingas vandra långa sträckor för att trygga sin familjs vattenbehov. Uppdraget är farligt eftersom kvinnor som lämnar hemmet utan en manlig följeslagare kan utsättas för talibanernas trakasserier och påtryckningar.
Ransonering också i Iran
Även i grannlandet Iran är läget prekärt. I vissa delar av landet har temperaturen stigit till över 50 grader, vilket är varmare än vanligt. Iranierna hushåller med krafterna och undviker att röra sig utomhus om det är möjligt.
– Det känns som att huden börjar brinna, säger en invånare som brittiska The Guardian har talat med.
Vattenreservoarerna sinar och landets styre har i delar av landet stängt av kranarna i upp till tolv timmar för att få vattnet att räcka till. Myndigheterna ska, enligt The Jerusalem Post, ändå inte ha medgett att det är frågan om ransonering och skyller i stället på problem med vattentrycket.
Dag noll närmar sig fort
Iran har de senaste fem åren lidit av torka, men i år har situationen varit värre än tidigare då nederbörden varit rekordliten. Vattenkrisen är den värsta på sex årtionden och det diskuteras nu att den så kallade dag noll, dagen då alla vattenresurser förbrukats, närmar sig.
Regeringen utsåg onsdagen till en nationell helgdag i huvudstaden Teheran med omnejd i ett försök att hantera krisen.
Enligt Irans energiminister Abbas Aliabadi kan de viktigaste vattenreservoarerna tömmas helt inom loppet av några veckor.
Också Irans president Masoud Pezeshkian konstaterade på söndagen att vattenkrisen är allvarligare än vad man tidigare har uppgett och uttryckte en stark oro:
– Om vi inte vidtar brådskande åtgärder nu kommer vi i framtiden att stå inför en situation där det inte finns någon lösning. Inom vattensektorn måste vi utöver förvaltning och planering också ta itu med överdriven konsumtion.
Grogrund för politisk friktion
Vattenbristen utgör även en rot till inflammerade relationer i regionen.
Irans energiminister meddelade förra veckan om förhandlingar med Turkmenistan, Tadzjikistan och Uzbekistan, men även Afghanistan, om att importera vatten. Inga av länderna har lyckats enas om ett juridiskt ramverk för att dela vattenresurserna.
En del iranier anklagar Afghanistan för att ha förvärrat vattenbristen. Afghanistan har byggt en damm i provinsen Herat som anses begränsa flödet in i Mašhad. Afghanistan har tidigare också utnyttjat sina vattenresurser för att försöka pressa till sig iransk olja.
Afghanistans planerade dammprojekt hotar också att begränsa vattenflödet till Pakistan avsevärt.
Israels energiminister Eli Cohen har i sin tur utnyttjat vattenkrisen för att försöka underminera sin ärkefiende Iran.
– Krisen beror på att er förtryckarregim i stället för att investera i dricksvatten har använt vattenresurserna till ett misslyckat kärnprogram som nu har förpassats till historiens skräpkorg, skriver Cohen på plattformen X.
Israel är också ett land som haft begränsade vattenresurser, men har lyckats hantera situationen och till och med exportera vatten, menar Cohen:
– Till den iranska nationen: Den dag då denna förtryckarregim störtas kommer era liv att bli mycket bättre och ni kommer också att kunna dra nytta av Israels vattenteknik.