Det alternativa rockbandet Smashing Pumpkins spelade i Helsingfors i söndags.
Pumpkins har alltid präglats av något slags drift som gjort att de skrivit låtar som hör till sin generations allra främsta, men kanske ändå försökt lite för mycket för sitt eget bästa.
1995 släppte de sitt dubbelalbum Mellon Collie and the Infinite Sadness som precis som Guns N' Roses Use Your Illusion-projekt led av storhetsvansinne.
Låtarna var för många, de sämre tog syre av de obestridliga pärlorna.
Jag minns hur jag låg på mitt golv på Kåren i Åbo och kved över osäkerhet, ångestriden inför framtiden och att Pumpkins var ett av de band som bäst speglade mina unga och vilsna känslor.
Musiken präglades av antingen blytunga riff eller vackra, ledsna melodier som på något sätt gav mig hopp, vilket är intressant eftersom frontmannen Billy Corgan har ett rykte om sig att vara en knepig, osympatisk bråkstake.
Senast jag såg bandet var år 2000 i Helsingfors och på avstånd ser Corgan nu precis ut som då: klädd i svart, lång och gänglig som Friedrich Wilhelm Murnaus Nosferatu från 1922.
När Smashing Pumpkins uppträder för 7 000 personer 25 år senare väser han ur sig nasala, angstiga fraser som ”despite all my rage I am still just a rat in a cage”, ”love is suicide” och ”I feel that I am ordinary just like everyone”.
Är det en förbannelse för en åldrande artist att främst uppfattas som en tolk för ungdomlig ångest och svårmod?
Tänk själv hur det skulle vara att kväll efter kväll som 58 år gammal tvingas stå för sådant man gjorde som ung. Jag skulle dö av skam.
Hinduistisk askes på ålderns höst
Smashing Pumpkins öppnar konserten i Helsingfors med låtarna Edin och Pentagrams från sitt färska och fina album Aghori Mori Mei, och det är slående hur trogna de här grumliga riffen är mot soundet på bandets två första album, Gish och Siamese Dream.
Albumets titel syftar på hinduismens aghoraskrifter, en asketisk sekt som inkluderar kannibalism och vars teman kring återfödsel har intresserat Corgan.
Är det här ett ålderstecken eller ett uttryck för det han sjunger i ytterligare en hit, Tonight, Tonight: ”Time is never time at all. That life can change, that you're not stuck in vain”, att tiden är en illusion och att man inte är fjättrad av sitt förflutna?
Live verkar Smashing Pumpkins satsa på att göra sina riff ännu tätare, sounden ännu tyngre än förr och det är ett sätt att injicera liv i gamla låtar.
Att musikerna är så vansinnigt duktiga – Jimmy Chamberlin med sitt fläckfria trummande, frontmannen Billy Corgan, James Ihas och nya turnégitarristen Kiki Wongs vallar av ljud – gör bandet till en oerhört sevärd rockakt.
På scen finns inga videoskärmar eller andra nymodigheter, bara epileptiska ljus och tre figurer som ser ut som något ur tv-serien Squid Game.
Stjälper ungdomssynder i en lång rockkarriär?
I allmänhet kan ungdomliga synder drabba en om musikkarriären råkar bli mer framgångsrik än beräknat.
I begynnelsen spelade till exempel tuffa och tunga Pantera glamrock, David Bowies självbetitlade debut mår bäst som glömd och jag vet inte hur ivrigt Robin Packalen förhåller sig till sin tidiga hit Frontside Ollie.
Har man sen skrivit låtar om att knulla eller kolla på tjejer som Mötley Crüe gjort så blir det ännu värre.
Smashing Pumpkins lycka är att de skrivit in sig i en tusentals år gammal melankolitradition – och redan det medför ett visst djup.
De teman de sjunger om förefaller relevanta för också andra än 90-talsgenerationen.
Det gränsar förstås till det gymnasiala att som nästan 60 åring sjunga Love is suicide, men om man bortser från texterna så är kvällens konsert främst trogen det som Pumpkins alltid jagat; de perfekta riffen och soundet.
I ishallen såg jag en drös emoaktiga unga, vissa med sina föräldrar, och kan konstatera att det att Billy Corgan ganska skamlöst sjunger ut sina sår fungerar överraskande bra i 2000-talets rock-kontext.
Man behöver inte ha varit ung 1993 för att uppskatta bandet.
Från bråkstake till mysig rockgubbe
Vid sidan om sina existentiella teman har bandet alltid haft en svag punkt för det psykedeliska.
Om österländska skalor, drömska utsvävelser och ångesten varit en av grundstenarna i Smashing Pumpkins så har det romantiska och sköra, en längtan efter det sköna, varit en annan.
På konserten i Helsingfors för 25 år sedan minns jag hur jag står i ett publikhav som böljar fram och tillbaka, unga kroppar som hoppar mot varandra. Det skapade ett farligt sug.
Inför konserten idag äter jag en strut lakritsglass, så faran handlar främst om blodtryck och eventuella framtida livsstilssjukdomar.
Nöjd sitter jag på läktaren och vänder mig främst inåt när jag hör favoritlåtar som Mayonaise, 1979 och Cherub Rock.
Här känns tiden verkligen som en illusion – tänk att det gått över trettio år sedan jag först hörde bandet.
Time flies, säger originalmedlemmen och gitarristen James Iha i en av sina lakoniska oneliners under kvällen. Han och Corgan är ense om att de gjort en del bra grejer under årens lopp.
Billy Corgan är som skrivet känd för att vara en besvärlig typ, en narcissist som gjort honom ovän med sitt eget band och andra musiker.
Kanske har österländsk visdom eller bara tidens gång gjort hans kanter trubbigare, men i Helsingfors 2025 är han glad, vänlig och verkar lycklig.
Han solar sig i publikens applåder, tackar ödmjukt med handflatorna mot varandra, bugar och verkar uppskatta att tusentals människor tagit sig genom regnet för att lyssna på tung rock i två timmar.
Trots att spelningen inte glöder så är den väldigt bra, och låtarna blir inte sämre med åren.
Man måste hitta en anledning att framföra dem år efter år och kanske anledningen för Billy Corgans del är att det hjälper honom att bli del av den universella och metafysiska kraft som kan kallas kärlek.
Utan sina fans är han inget, och utan hans musik är fansen inte heller sig själva.
Sebastian Bergholm är kulturredaktör och har följt Smashing Pumpkins i många år.