Anoushka Shankar är en av vår tids mest banbrytande musiker. Hon har tagit sitaren, det klassiska indiska stränginstrumentet, ut ur det traditionella konsertsammanhanget och gjort den relevant för en ny generation lyssnare.
I hennes musik möts indisk raga och improvisation, jazzens frihet, flamencons rytmik, elektroniska ljudlandskap och popens melodier.
Hon bygger broar mellan genrer, men också mellan tider – hon är lika rotad i traditionen som hon är nyfiken på framtiden.
Resultatet är ett uttryck som inte låter som något annat.
Shankars musik är samtidigt meditativ och kraftfull, djupt förankrad i århundraden av indisk klassisk musik och ändå helt samtida.
Firar 30 år som artist
Anoushka Shankar är just nu ute på turné för att fira 30 år som artist och samtidigt har hon släppt sitt senaste album Chapter III: We Return to Light (mars 2025).
Albumserien präglas av olika musikstilar, platser och landskap, men helhetsintrycket är personligt och genomsyrat av livserfarenhet. Den första delen, Chapter I: Forever, For Now, kom i oktober 2023, Chapter II: How Dark It Is Before Dawn följde i april 2024.
Att tala om Anoushka Shankar innebär nästan alltid att också nämna hennes far, Ravi Shankar (1920–2012).
Han var den som förde den klassiska indiska musiken till västerländska scener och festivaler på 1960-talet, inte minst genom sitt nära samarbete med George Harrison och Beatles. Han blev en brobyggare mellan öst och väst och lade grunden för det globala intresse som än i dag finns för indisk musik.
Men Anoushka Shankar har aldrig stannat i faderns skugga. Eller känt sig förminskad av sin syster Norah Jones.
Shankar debuterade på scen som trettonåring och turnerade under många år vid sin fars sida, men sökte tidigt en egen väg.
I dag är hon både traditionsbärare och pionjär. Hon är en konstnär som inte nöjer sig med att förvalta ett arv, utan hela tiden utforskar nya samarbetsformer och musikaliska uttryck.
Sitaren är ett svårt instrument
Sitaren som Anoushka Shankar spelar på är i sig ett krävande instrument. Med sina 18–20 strängar och resonanslådor kräver den disciplin, tålamod och minutiös precision.
De mikrotonala glidningar som ger sitaren dess karaktäristiska klang är resultatet av hårt arbete. Bara att stämma instrumentet är en konstform.
Shankar har själv beskrivit spelandet som fysiskt smärtsamt, men också som ett sätt att öppna musikaliska rum som inget annat instrument kan skapa.
Förutom att vara en tekniskt briljant instrumentalist är Anoushka Shankar också en tydlig samhällsröst.
Hon har talat öppet om sexuellt våld mot kvinnor, om flyktingars utsatthet och om musikens roll som något mer än underhållning.
För henne kommenterar musiken också vår tid, och blir ett sätt att bearbeta erfarenheter och skapa sammanhang.
Uppträdde på Helsingfors festspel
När hon uppträdde på Helsingfors festspel i måndags fylldes Huvila-tältet av en tät men mjuk stämning av just kombinationen av tradition och samtid. Och Shankars närvaro på scen ska inte underskattas.
Tillsammans med sin ensemble, bestående av trumpet, kontrabas, synth och slagverk, visade hon hur sitaren kan röra sig mellan klassisk raga och moderna ljudvärldar.
Det var inte bara en konsert, utan en demonstration av hur musik kan överskrida gränser och tala direkt till en publik långt utanför musikens ursprung.
Med Chapter III: We Return to Light knyter Anoushka Shankar ihop sin trilogi och visar återigen att hon är både traditionens förvaltare och en nyskapande konstnär.
Som arvtagare till ett av 1900-talets största musikaliska namn har hon format sin egen röst – rotad i historien, men helt och hållet samtida och med blicken stadigt riktad mot framtiden.